Min lille kille och jag.

Någonting jag uppskattar mer och mer är de vardagliga sakerna. Att diska till bra synthpop, laga riktig mat, utfodra djuren samt rengöra kattlådorna och gå ut med Puffen, duscha... Allt är saker som människor gör varje dag och som man gärna drar ut på för att det är så tråkigt. Det är just därför jag älskar det.

Jag har som jag tidigare skrivit sällan tråkigt. Att göra alla dessa normala måsten har varit sekundärt när jag mått väldigt dåligt, men nu så är jag väldigt nöjd med att tillvaron är mer vanlig. Förut sökte jag äventyr och var inte rädd för döden, nu är allt jag vill att leva i det här trista men underbara liv. Kärleken, vänskapen och kreativiteten sätter guldkant på tillvaron. Jag har aldrig varit såhär nära ett svenssonliv, jag trodde aldrig att jag skulle vilja ha ett sådant liv.

Då och nu... Sara i dåtid var inte särskilt rädd om sig själv, Sara i nutid vill skydda allt och alla - även sig själv. Sara i dåtid hade sin charm, livet var galet bra eller galet dåligt. Det var knappast stabilt. Sara i nutid är djurägare, sköter livet och lägenheten hon delar med sin fästmö och har stabila vänskapsrelationer. Hon tar fortfarande mediciner, men slutenvårdsperioderna är kortare och hon har inte åkt polisbil på ett bra tag. Hon tar faktiskt hjälp innan det krävs tvångsvård.

Det känns som att jag kan börjar begrava dåtidens Sara. Jag har kommit för långt för att använda hennes resonemang om att hon kommer dö i självmord, hennes prioriteringar är detsamma men skillnaden är att nutidens Sara har bättre verktyg att hanka sig fram med. Jag kommer aldrig kunna säga att jag inte kommer skada mig själv igen, men här står jag skadefri sedan ett bra tag tillbaka. Nutidens Sara har vänt på tjurskallen och jobbar mot någonting mer realistiskt och älskar det i all sin gråhet.