Januari. Jag flyttar efter 2,5 år på ett kvinnoboende till egen lägenhet. Jag tar två katter av Mary, Amina och Mischa. Börjar i bildterapi och får diagnosen bipolärt schizoaffektiv ställd.

Februari. Låter livet rulla på med med- och motgångar, just den här bilden är tagen när jag firade 4 månader skadefri. Både Mischa och Amina visade sig vara pojkar, så Amina bytte namn till Alvin.

Mars. Fortfarande kär och galen! Skaffar synthdreads och fyller 24. Den här bilden är tagen innan Club Greyscale.

April. Våren kommer, jag blomstrar lite väl mycket och börjar bli hypomanisk.

Maj. Speedad, i slutet av maj bedöms jag som psykotisk. Och det som aldrig skulle hända hände...

Juni. Min bästa väns begravning. Hennes död kom så plötsligt, jag kunde inte tro att det var sant, VILLE inte tro att det var sant. Vid den här tiden visste jag inte hur jag skulle gå vidare, bara att jag skulle gå vidare på ett eller annat sätt. Malin är för mig ett helgon, hon var en godhjärtad människa som hjälpte och berörde många. Det finns så mycket att säga, men just nu finner jag inte orden. Jag är bara så glad att jag hade Mary att sörja med, jag skulle gått under fullständigt annars.

Den 17:e friade Mary och jag sa JA!

Juli. Mary flyttar in, vi blir sambos officiellt!

Jag och Mary är husvakt i mitt föräldrahem, saker gick väldigt snabbt upp och sedan small det bara till. Följande månader skulle bli svåra. Malins frånvaro smärtade också nästan mer än vad jag klarade av.

Augusti. Mary blir inlagd, och jag åker in och ut på slutenvården. Det var som om luften gått ur mig, och det var såklart påfrestande när personen jag älskar så högt hade sin livs värsta depression.

September. Bäbisterapi. Mary är inlagd och jag sköter hemmet så gott jag kan. Jag bestämmer mig för att börja med Abilify och sluta med Seroquel. Det gick åt helvete, jag blev speedad, nästan manisk.

Oktober. Äntligen var det dags för den efterlängtade resan till Stockholm! På bild är Cili, Nirre, jag och Mary, tagen efter Within Temptations konsert på fryshuset. Jag tog ut mig alldeles, det var en jättebra resa men när jag kom hem gick jag in i väggen. För övrigt så hade jag varit skadefri i 1 helt år den 26:e.

November. Det togs inga bilder egentligen den här månaden. Jag förlorade veckor på att vara inlagd och har minnesluckor. Jag var så jävla borta bara. Min läkare ökade på dosen Seroquel och mot slutet av november mådde jag okej igen. Den 16:e firade jag och Mary ett år tillsammans!

December. Back on track! Borderline-diagnosen är struken. Äter, sover och tar mina mediciner. Växte starkare och kunde fokusera mer på livets små gråa delar. Malin finns dock i varje tanke, i varje stund. Jag undrar hur jag fortfarande kan andas, jag trodde att slutet för henne var slutet för mig. 2011 var en bergochdalbana utan dess like, ibland fantastisk och ibland överjävlig.

Jag går in i år 2012 utan förväntningar, men med en stark vilja att bli bättre. Vid min sida har jag kärleken, familj och vänner