Ibland undrar jag varför jag öppnar munnen och pratar. Igår när jag tog en taxi hem från sjukhuset så pratade jag och taxichauffören om vädret, om gårdagens väglag och om att jag just lämnat min sambo på psyket. Han var trevlig och medkännande och jag bara babblade på. Han var en perfekt främling att hälla ur sig saker för. Taxichaufförer får nog höra det ena och det andra, likt bartenders.

Han önskade att min sambo blev bra snart och att jag skulle få en trevlig kväll. Jag började nästan skratta för att min kväll kunde ju inte direkt bli trevlig under omständigheterna, men han var schysst och artig.

Nu sitter jag i nattlinnet och undrar hur mycket jag ska orka idag. Till att börja med ska Puffen få sig en morgonpromenad och jag ska få i mig riktig mat till lunch.