Det vräker ner snö och jag ska ner på bokcaféet Pilgatan om ett tag för att fika med mina terapeuter. Det känns vemodigt, ett avslut, vi ses med två eller tre veckors mellanrum medan jag börjat träffa T på TIPS varje vecka.

Antagligen är det för det bästa. Jag tror att TIPS är rätt ställe för mig just nu, det känns verkligen som att T vet hur man ska tackla mina problem och han har jobbat med fler som mig. Imorgon ska jag träffa honom igen och utstå svåra frågor... han vågar ställa dem och ibland vågar jag svara på dem.

Jag känner mig stabil på den medicinering jag har, men min familj verkar oroliga för mig på grund av allt som händer omkring mig. Jag går inte och är opåverkad, jag är en mycket empatisk människa, men än hur mycket de vill skydda mig så kan de inte skydda mig från livet. Folk kommer bli sjuka eller friska, folk kommer dö och födas, olyckor kommer hända och det är sådant vi inte styr över. Jag är skör, men jag måste ta alla dessa saker som alla andra. Det enda sättet att bli benådad livets bakslag är att dö.

Och det tänker jag inte göra.