Nu har jag hälsat på Mary. Jag blev så glad att se henne, att se liv i hennes ögon, se hennes vilja. Förhoppningsvis blir det ingen längre vistelse. Förhoppningsvis får hon tillslut må så bra som hon förtjänar.

Det var lugnt på avdelningen och det var en hel del stammisar där. Både jag och Mary tillhör rehab, alltså avdelning 2, och där brukar det vara ungefär samma patienter som ofta är inskrivna en längre tid. Jag skulle tro att det mest ligger psykospatienter där. Personalen känner patienterna ganska bra har jag uppfattat det som, vilket inte är konstigt när vissa är där i månader och till och med år. Andra, som jag, åker in och ut några gånger per år. Och nu så hälsar jag på. Det var fint att träffa Mary och skönt att det var lugnt, men att få gå ut genom dörren och hem är också en väldigt bra känsla måste jag säga.

Men allra mest så saknar vi Mary här hemma. Jag kommer nog klamra mig fast vid henne när hon kommer hem och se till att hon har det så bra som hon kan ha det.

På vägen hem lyssnade jag på P!nk och saknade Malin.

Nu har jag tänt kaneldoftande rökelser och ska sätta mig tillrätta i soffan med en bok.