Jag försöker förstå mitt känsloliv. Försöker förstå vad i mitt humör som räknas som depressivt och vad som är hypomant. Vad som är normalt. Är det normalt att känna sig lycklig och ganska tillfreds?

Jag har det mycket bättre än många andra med min problematik. Så många ensamma människor, så många galningar som inte kan ha ett normalt liv, och när de försöker så finns det ingen där för dem. Det är det värsta med att ligga inne på tvåan, vissa människor är så förbannat sjuka och ensamma. Det ena ger det andra, i vissa fall kanske ensamheten gav sjukdomen, i andra fall gav sjukdomen dem ensamhet. Men jag är inte ensam, långt ifrån. Jag tackar min lyckliga stjärna för det.

Seroquel verkar fungera. Men kom igen, alldeles för hög dos plus biverkningar! Jag kommer inte kunna ha ett jobb när jag står på så höga doser, jag är för trött. Jag kommer inte upp tidigt på morgonen. Nu sätter jag min tro på Solian. Jag vet att den är en väldigt potent anipsykotika och har antidepressiv effekt, men däremot ger den inte skydd från hypomanin. Först så kände jag att det inte gör någonting - det är ju härligt att vara hög på livet. Sedan sliter hypomanin en i bitar, man sover inte, man skapar men hälften är skräp, man äter inte, man aktiverar sig och plötsligt så omfamnar ångesten en totalt och torterar en på nätterna där man ligger sömnlös. Skurar hela lägenheten och börjar på allvar fundera på att skura uteplatsen också. Glädje som blir ihålig, det blir ett tvång och egentligen är man inte så glad fast man skrattar och pratar och pratar och någon kommer dö om jag slutar prata så jag pratar och fortsätter prata och avbryter alla andra mitt i meningar för att man inte kan vänta ett andetag för att det finns så mycket att säga.

Det sliter mer än jag vill erkänna. I början är man så hög och tillfreds och produktiv men efter en vecka är man så slut men kan ändå inte sluta. Jag älskar att prestera så bra som jag gör i början, det var så jag tog mig igenom gymnasiet. MVG, MVG, VG+, MVG, IG, IG, MVG. Till och med mina betyg var bipolära.

Helt galet.

Men nu tror jag att jag börjar utforska de friska delarna på riktigt. Man kan leva ett gott liv som psykiskt sjuk.