Jag kom hem för en halvtimma sedan från akutpsyk. Mary och jag bestämde oss att åka dit för att lägga in henne, innan det gått för långt. Jag vet inte hur hon mår, men jag har sett den berömde bipolära cykeln; först en hypomani med massor med energi och kreativitet, slarv med mediciner och mat, dålig sömn som leder till ångest och så småningom depression. Istället för att vara hemma tills det verkligen går fullständigt åt helvete så la hon in sig i tid. Det tycker jag är starkt av henne.

Vi tog sjuktaxi dit, men för att jag skulle få sjuktaxi hem så var de tvugna att ringa från mobila teamet till sjuktaxin. De sa att de inte gjorde så och föreslog att jag skulle ta bussen hem. Jag darrade som ett asplöv och sa att jag också har psykiska problem och svårt med kollektivtrafiken och då såg hon ut att fundera på det. Jag tänkte "fuck it" och ringde en vanlig taxi, det är ändå inte så väldigt mycket dyrare och jag kunde verkligen inte ta mig hem för egen maskin.

Nu sitter jag hemma och försöker lugna mig själv med mindfulness och Xanor, jag har ringt mamma och pratat av mig. Det här är påfrestande, just för att jag älskar henne så mycket. Det finns inte någonting som jag inte skulle göra för henne, tror jag. Inte hittills. Jag menar verkligen det.

Nu tar katterna igen sig för att röja runt senare inatt, Puffen gör det han är bäst på - att sova. Jag hoppas att de tar hand Mary, och att hon tar hand om sig själv. Jag ska ta hand om mig i alla fall. Vi får se när jag hälsar på henne, först och främst behöver hon sova om sig, äta regelbundet och ta sina mediciner.

Det är synd att det är röd dag imorgon, för jag skulle verkligen behöva prata med I-M. Jag får helt enkelt skriva mail till dem om jag behöver prata av mig.