I'm just rational, I told her,
I'm just being realistic.
Because I believe in what I experience
I know you would too
If you'd just listen
I am not depressed
I am stressed
But blessed
With the ability to see
The truth beyond your lies

I think I'm going to stay here
I am happy inside my cage
Let me be
Who are you to judge
Where the truth lies?
When it's where the truth lies
That makes the truth a liar

A dark, damp place
A space of your lies
I think I'm going to stay here
Darkness all around
A cold feeling inside
No need to think
Nor ask questions
I think I'm going to stay here
Hiding
Breathing
Barely alive
But in a total
And immortal
Rest

Närhet, närhet, närhet. Jag vill liksom hoppa in i hennes kropp och bo där. Hon är hemma på permission och allt lystes som upp.

Saker rullar på just nu. Skrivande, läsande, hundpromenader, kattlåderänsning, mys och rutiner.

Weezer - Island in the sun.

 

 

 

”Tisdag 5/2 -08

Overklighetskänslor. Kanske är allt det här bara en illusion?

Jag har alltid haft på känn att vi psykiskt sjuka och ledbrutna lever ärligt och rakt i sanningen, att vi har tillgång till andra världar som de utan sådana besvär inte kan nå, inte kan se. Men det är sånt som ska medicineras bort.

[…}Panik, panik, panik.

Vi gick ut och rökte, innan åt vi och maten var kroppsdelar och var och blod. Det är inte som att jag verkligen anser att det är så, men det är första ingivelsen som etsar sig fast, håller sig envist kvar. Väl ute pratade vi benso och jag blev ännu mer förbannad eftersom folk verkar tro att jag vill knarka det. Ingen förstår eller hör mig. Jag fimpade på huden men det kändes knappt, benen skakade och pulsen slog hårt och fort. När jag gick upp sa jag att ”ni måste hjälpa mig, jag klarar inte mer”, men Anders sa bara att de gjorde vad de kunde. Fel svar i mina öron.

Jag flippade ur. Just nu minns jag inte allt. Jag minns bara paniken och overklighetskänslorna. Jag känner fortfarande av den där kraften jag inte kan förklara. Personalen verkar vara emot mig, jag kan inte bestämma mig för om de vet mer än mig eller faktiskt inte vet någonting.”

Jag har gjort alla möjliga försök för att förklara för personalen vad som händer, allt för att de ska kunna hjälpa mig. Jag prövar att skriva, viska, prata, skrika, vara tyst, men inget fungerar. Istället ligger jag på sängen och kastar mig fram och tillbaka som om jag var besatt av en ond ande. Det liknade exorcisten alldeles för mycket, just då trodde jag nog att jag var besatt och att personalen medvetet plågade mig. Jag kastade saker omkring mig och skrek, självklart kom personalen dit.  Britt ur personalen som annars är snäll och sympatisk verkade vara ond och jag skrek åt henne att fara åt helvete, att hon var ond och att de plågade mig. Anita kom med Theralen (som ändå är verkningslöst mot ångest) och jag ringde mina föräldrar. Jag grät och förmodligen skrämde jag livet ur dem. De kunde inte göra något och jag vill inte ens tänka på hur det vore om min dotter ringde och grät och pratade om saker de inte förstod. Det var elakt och det är något jag ångrar idag. Jag bad dem prata med personalen, men naturligtvis gjorde det ingenting annorlunda.

Jag frågar mig dagligen hur jag klarar av att leva med mig själv.


---

Ovan är från texten jag jobbat med. Jag undrar ofta var allt började, var jag började gå in i psykoser... Och jag undrar varför ingen såg något. Kanske är det som Thomas sa, jag är väldigt verbal och har (kanske snarare hade) ett starkt intellekt och social kompetens. Det har varit svårt för mig att vara ärlig med vården, det är på senare tid när Thomas såg igenom mig som jag vågat börja be om hjälp.

Ibland vill man verkligen bara lägga sig ner och dö.

Det ringde på dörren på morgonsidan. Jag vaknade och var förvirrad om vad jag befann mig, i vilken säng, på sjukhuset eller hemma eller någon annanstans. Jag rullade ur sängen och hamnade på knä, tvingade upp ögonlocken och tvingade mig att stå upp. Jag hann precis öppna dörren innan brevbäraren gick. Han hade ett fint paket till Mary.

Jag har har något som kanske kan liknas som en motsats till restless legs. För varje steg jag tog ut med Puffen, in igen, iväg till bussen, genom sjukhuset och så vidare så fick jag verkligen anstränga mig.

Jag hälsade på min fästmö och den promenad som vi planerat blev bara ut till en bänk, men ändå någonting. Uppe på avdelningen vill jag bara sitta och kramas, hålla henne nära. Jag saknar hennes närhet, men jag tänker att vi har hela livet på oss att vara nära.

Jag hade terapi på eftermiddagen och vi diskuterade bland annat texten som jag just nu bearbetar. Jag sa att jag kände mig som en hel person nu, då var jag bara en spillra av en sjukdom. Det var också under den tiden som mina psykotiska symptom ökade men ingen ville se det.

Det ledde till att jag sa att jag under det här året inte haft någon längre period då jag varit frånkopplad från världen. Jag har varit och nosat på psykoserna men åtgärdat det så fort som möjligt. I-M undrade varför det blivit en skillnad det här året och jag tror att det beror på att jag sover mycket mer regelbundet, äter regelbundet och tar hästdoser av Seroquel.

Efter samtalet hämtade mamma mig, hon var i stan för att shoppa lite. Vi kom hem och jag möttes av bajs runt hela lägenheten.

Det var då jag bara ville lägga mig ner och dö.

Puffen har varit dålig i magen ett tag, men igår så såg hans bajs bra ut och jag hade ändå bara varit borta i 3,5 timmar. Det var lösbajs på toalettgolvet, skit som djuren dragit runt lägenheten och en Puff som varit i möblerna med sitt nerbajsade arsle.

Om jag varit ensam tror jag att jag hade börjat gråta tills jag somnat av utmattning. När man inte tror att en dag kan bli tyngre så blir den det. Det var nog tur att mamma var med mig, hon kommenderade mig till att göra saker och jag försökte göra det, muttrade svordomar och var så trött att jag inte visste vad jag skulle göra av mig själv.

Det tog ett par timmar, men nu är det rent hemma. Jag tog Puffen och följde mamma till bilen, och då sket han lösbajs också. Stackars Puff! Och stackars mig. Han har ätit mat och druckit så jag hoppas att hans mage mår bättre nu. För tillfället ligger han på en filt och sover, stackaren.

Jag kan säga att jag nästan kräktes i duschen när jag skulle få bort allt bajs som fastnat på honom. Fy satan. Livet med hund är inte alltid jätteroligt.

2008 var ett intensivt år, förmodligen det värsta år jag varit med om. Jag var inlagd sammanlagt i lite över 6 månader och var otroligt självdestruktiv. Under det året började jag skriva om en tre månader lång vårdperiod, då jag var hemlös och faktiskt bodde på avdelningen. Det är inte en bok, inte en novell, men någonting mellan det. En 26 sidor lång berättelse om att gå i cirklar, med dagboksanteckningar citerade för att stärka känslan att vara så förbisedd som jag kände mig.

Det är väldigt personliga saker, men jag känner ett så stort avstånd mellan hur jag var då och hur jag är nu. Nu har jag en bild av mig själv, då var jag totalt rotlös och letade efter den riktiga Sara. Jag tror att många i min närhet skulle förfasas över saker jag skrivit, speciellt när det kommer till piller och alkohol och att se hur dåligt jag mådde svart på vitt.

Jag har läst igenom allting och måste ändra några slarvfel samt skriva en förtext och en eftertext, för jag skulle gärna ge ut det som en kort bok på vulkan.se eller liknande. Jag vill göra det för att visa vad som egentligen händer på en psykavdelning samt påpeka att mitt beteende då inte var självvalt men att livet faktiskt kan bli så mycket annorlunda. Jag var inte Sara då, jag var Ångest. Idag har jag så mycket mer erfarenhet, har hittat mig själv och borderline-diagnosen har bleknat.

Skillnaden, förutom den uppenbara mognadsgraden som förändrats, är att jag redan då hade problem som tillslut blivit en ny men mer passande diagnos: bipolärt schizoaffektiv. Om de visste det då, om de behandlade mig så och om de sett människan bakom borderlinediagnosen så hade jag kanske haft mindre ärr.

Att läsa vad jag skrivit är som att läsa en ständigt akut situation utan viloläge. Inte underligt att jag tillslut blev tokig på avdelningen, drabbades av riktig galenskap och inte bara dysforin som tagit mig dit.

Det läskigaste med att läsa det där är att jag led så fruktansvärt mycket att jag förlorade min person och hade en otroligt förvrängd självbild samt betedde mig mycket omoget. Det känns skönt att det ligger bakom mig.

Håll utkik så får ni kanske läsa den.

Puffen skällde högt strax efter klockan sex. Han lät angelägen och jag tog ut honom, stapplande som om jag vore full eller påtänd eller någonting. Han hade diarré och det var inte vackert. Inte för att det någonsin är vackert med bajs, men Puffens diarréer kan vara ganska äckliga.

Vi kommer in och jag lägger mig. En timme senare skäller han igen och vi går ut. Han är fortfarande lös i magen.

"Okej, NU måste jag få sova" tyckte jag och somnade om igen. Efter en och en halv timme skällde han igen, jag krälade bokstavligen ur sängen och undrade om detta var sant. Stapplade ut igen, samma procedur.

Nästa gång jag steg upp var det väckarklockan som ringde. Jag åt frukost och tog sedan ut Puffen igen. Inget bajs, så jag vågade åka iväg ner på sjukhuset.

Jag träffade överläkaren för fyran och jag tror att det var första gången jag såg henne le. Hon log såklart inte mot mig, hon ler inte mot patienter, men det var någon sjuksköterska som var rolig tror jag.

Hon lät inte sugen på att skriva ut mig, men jag tror faktiskt att det går bra. Hon undrade över min flickvän och om det skulle vara svårt för mig att vara hemma. Det är inte helt lätt fick jag erkänna, men jag behöver inte slutenvården.

Hon sa att jag var välkommen tillbaka om saker skulle försämras. Sedan blev jag utskriven.

Jag gick upp och hälsade på Mary. Min läkare sprang förbi och jag grabbade tag i honom för att jag ville flytta vår träff som vi ska ha på onsdag egentligen. Det ena ledde till det andra och Thomas försökte ta reda på läkemedlet Solian som inte verkar skrivas ut i Sverige. Vi diskuterade biverkningar och verkningar, jag är intresserad av att byta Seroquel mot Abilify. Jag bad om mina journaler från årsskiftet och gick sedan. Det blev ett spontant läkarbesök, alla vill prata med Thomas men han tog sig tid för någon som inte ens är patient på avdelningen.

Sedan satte jag och Mary oss med ett par kvinnor ur personalen ocH diskuterade hur vi ska göra för att hon ska må bättre. Det kändes underligt att vara den som är anhörig och inte patient. Samtalet kändes bra, för mig i alla fall. Jag önskar bara att hon vågade ta mer plats än vad hon gör!

Vi fikade, sedan kramades vi och jag var tvungen att åka hem. Puffen kunde för allt jag vet ha lagt en fin blötbajskorv på golvet.

Till min stora glädje hade han inte gjort det, men när vi gick ut blev det splatterbajs igen. Stackars sate! Han är en glad skit (pun intended) men han måste ha ont i magen.

Jag börjar vara tillbaka på banan ändå. Jag gör vad jag måste göra, även om det går segt. Även om det är Puffen som går ut med mig så gör jag i alla fall det jag ska. Hela resan till sjukhuset var stort! Imorgon ska jag dit och hälsa på Mary innan min terapi. Jag har skickat några av mina senaste texter (dikter och noveller som finns här på bloggen) till dem samt skrivit av mig om mina besvär och den situation jag just nu är i.

Nu ska jag vara duktig och göra middag. Värma på mammas rotsakssoppa... Väldigt avancerat. Jag tycker egentligen inte om soppa, men jag orkar inte ställa mig vid spisen nu.

Skriver diktfragment och skriver på engelska, annars kommer det för nära på något sätt. Jag har alltid sett det som fusk att skriva poesi på engelska eftersom det finns så många vackra ord, men för mig handlar det just nu om att inte låta saker komma för nära.

Äntligen utskriven, äntligen hemma.

Problem är till för att lösas.

Idag var en så trögstartad dag, men jag har ändå gjort vad jag skulle. Jag släpade mig in i duschen, rengjorde kattlådorna, släpade mig ut med hunden, släpade fram mat och vatten åt djuren.

Söndagar brukar vara sådana dagar...

Min permission har gått bra. Inte perfekt men bra. Jag glömmer ständigt att ringa avdelningen, men det är ju bara ett gott tecken. Jag behöver dem inte längre.

Jag vill ta farväl av augusti nu. Jag är redo för hösten, för förändring. Sommaren är slut. Jag hann aldrig ut och segla och det känns konstigt.

Jag har smort in mig med jordgubbsglassdoftande lotion och försöker lyxa till det. Smörjer mina ärr och hoppas att de ska läka snabbare och bli mjukare, mindre framträdande. De sitter där de sitter och jag har börjat fundera på hur mycket tid jag lagt på mitt självskadebeteende. Hur många ärr har jag på min kropp som jag tillfogat mig själv? Hur många gånger har jag handlat rakblad på tradera? Hur många gånger har jag legat på ett golv och blött, och varför? Vad var det som drev mig till det? Hur många gånger...

Jag säger inte "Aldrig mer". Jag säger "Inte just nu". I skrivande stund sitter jag och tampas med mina demoner (metafor), det känns som att armarna skriker efter smärtan, som om de kallar, men varför?

För att det är söndag, kanske. Nu ska jag gå och vårda mina sårbarheter, till att börja med ta medicinen jag missat och laga någonting att äta.

Jävla söndag.

Jag är så fylld av känslor. Känslor som är fina, vackra, hatiska, ledsna och sorgsna men alla lika brutala.

Mary är hemma, så även Puffen. Familjen är samlad och det är mysigt. Vi har sett Black Symphony och som vanligt så grät jag, den här gången redan i ouvertyren. Vissa toner eller tonföljder träffar mig i kroppens olika centrum, precis som med massage eller akupunktur. Det känns rent fysiskt och när ögonen tåras har jag gåshud.

Jag älskar att se Black Symphony med Mary, för jag vet att hon vet, jag vet att hon känner, ser och hör vad jag gör. Rytmen pulserar mellan våra händer som är sammanflätade. Energier formas och byter kropp.

Jag kommer aldrig att ge upp. Jag kommer kämpa för dig när du inte orkar. Jag kommer bära dig, för jag ser ljuset du just nu inte kan se.


Jag funderar på framtiden, det är så mycket jag vill göra. Jag vill skriva, jag vill motionera regelbundet, jag vill ta sånglektioner, jag vill framför allt börja som dagpatient på EBC och lära mig förstå min sjukdom och sedan hur jag ska leva med den.

Jag känner mig egendomligt lugn trots min vilsenhet. Oj, jag glömde ringa tillbaka till avdelningen och berätta att min permission går bra. Jag har haft sällskap av min goda vän Olivia och inatt får jag somna bredvid min käresta. Jag är så van att dela min säng att jag ligger på min sida trots att jag har hela sängen för mig själv när hon är på avdelningen. Jag kan inte hjälpa att jag saknar henne, att jag saknar henne redan innan hon går, men hon måste bli stabilare, hon måste vänta ut sin sjukdom på ett ställe som är säkrare för oss båda.

Ett nödvändigt ont.

Idag är det 10 månader sedan jag skar mig sist. Vlog!

 

 

 

Jag har skrivit lite om hur det är att få ett (det vill säga mitt) förhållande att fungera när båda mår dåligt, men jag tänkte ändå svara på den här kommentaren:

"Hej! Jag kan undra lite hur det funkar för dej och Mary, när ni har de diagnoser ni har. Det känns lite farligt att du blir inlagd när hon blir det, lite sån där borderline-känning, att inte stå ut med att någon annan mår sämre och får omsorg, utan att du också "måste" må dåligt då. Är det ett problem eller råkar det sej bara så att du får ett sammanbrott precis samtidigt. Självklart har ni båda mycket att må dåligt över, det ifrågasätter jag inte. Jag mer bara undrar om du tänkt den tanken nångång att det kan bli ett problem och ett triggande för er sinsemellan? I övrigt tycker jag mycket om din blogg, förstår om min kommentar låter hård, har inte kunnat läsa igenom den på min dumma telefon. Det var mest en undran iallafall. Ta hand om dej!"

Jag vill inte skriva alltför mycket om Mary eftersom hon är en egen person och har sina egna tankar när det kommer till vårt förhållande, men jag tänker försöka svara så gott jag kan från min synvinkel.

Vi har båda problem på var sitt håll, vår problematik är på många sätt lika men anledningen till att vi nu var för sig sökt hjälp är skiljda. Jag har haft problem med röster och sinnesintryck som inte stämmer med verkligheten, en förlamande ångest som vällde fram. Det har berott på stress - det är i alla fall min teori. Det kändes underligt att söka vård när min flickvän också var inlagd, men vi ville vara på olika avdelningar för att kunna läka var för sig. Det är väldigt viktigt, så att det inte blir ett borderlineförhållande som jag förstår att du syftar på. Vi har också haft samtal tillsammans med en sjuksköterska om hur vi ska klara oss igenom detta utan att påverka förhållandet på ett negativt sätt.

Visst, när man är kär och galen som vi är - trots måendet - så vill man ju väldigt gärna hjälpa varandra, hela varandra. Mår man själv dåligt så fungerar det inte, utan vi satsar på att sätta oss själva främst och sedan, när vi orkar, hjälpa den andra. Till exempel så belastar jag inte henne med mina problem för jag vet att hon inte ens orkar med sina egna just nu. Jag tar istället hjälp av vården.

Självklart kan det bli triggande för mig när Mary mår dåligt. Vi är två olika pusselbitar, men vi sitter ändå ihop eftersom vi passar med varandra. Jag tror att alla anhöriga, friska som sjuka, känner att tiden när ens kärlek mår dåligt är väldigt kritisk. Det är dock inte därför som någon av oss blivit inlagda. Det är svårt när båda har en svacka, men jag känner att vi hanterar det väldigt bra.

Och på tal om att hantera det hela, så ska jag äta lunch nu och väntar på att Mary ska komma hem på permission!

Jag är hemma nu. Jag har permission till måndag och även om jag tycker att det är onödigt så ska jag ringa dem varje dag. Visserligen är det likt mig att bara avsluta och skriva ut mig ganska kvickt - jag menar, man bor inte på hotell utan snarare hell.

Jag tror att jag blir bättre. Idéerna börjar sprudla och jag vill mycket, fast jag är trött. Jag börjar analysera min förföljelsemani i helgen, jag vet vad som utlöste den men sedan slog det över till paranoia.

Jag har en plats på missbruksavdelningen igen. Det är lugnt där och jag har fått mig en kompis i pensionsåldern som spelar olika instrument men framför allt bas och har spelat med allas vår Cornelis Vreeswijk bland annat, när det begav sig. Jag var lite fräck och frågade om han missbrukade, för han såg inte sådär sliten ut som missbrukare brukar göra. Han skrattade och tackade, sa att han också tar hand om sin kropp genom att träna.

En annan gubbe började småprata med mig i rökrummet, frågade om jag hade pojkvän och blev helt tills sig när jag sa att jag var förlovad med min flickvän. "Det var som tusan" sa han om och om igen, frågade varför jag valt det och jag svarade helt enkelt att jag inte valt min läggning.

När vi möttes korridoren kallade han mig "baby" och jag ignorerade det. Jag är inte snygg, men jag är en ung kvinna.

Idag börjar min permission. Jag är hemma med mamma som ska sova över, och vi har börjat städa, betala räkningar, har handlat och nu lagar mamma mat medan jag tar en paus. Det är trist att jag är så trött idag, men när ångesten kommer så sliter den i en, antingen brukar jag gå på högvarv eller så får jag en släng av narkolepsi.

Kissekottarna tycker att det är väldigt spännande att jag och mamma (men mest mamma) sätter ihop lite förvaringslådor. De är duktiga på att vara i vägen. När jag satt med räkningarna kom Mischa och KRÄVDE gos, han gick helt enkelt och satte sig på mig, buffade hårt mot mina händer. De ska få sitt gos, mina älskade små liv, men att betala räkningar är också ganska viktigt.

Om allt går åt helvete så vet jag att jag fortfarande har en plats på avdelningen. Går det inte åt helvete så är jag fri och kan försöka skapa en normal vardag igen. Det är som om hela augusti gått åt till att må sämre och det har blivit många samtal till akutpsyk. Allt jag hoppas på nu är att jag gör bort det här jobbiga innan jul, så att jag kanske får en vinter som är sådär ljusgrå och vanlig. Jag hoppas att det blir så för Mary också.

Strategier: Skapa ett schema och följa det, börja köpa julklappar så tidigt som möjligt, träna på att åka buss, börja motionera, vara noga med att ta min medicin, söka kontakt och leva livet.

Jag har just fikat med Mary på sjukhuskafeterian. Nu lånar jag en dator på biblioteket.

Jag fick en knäpp. Jag kände mig så förföljd och jag kunde inte förklara varför, blev arg på de som sa annat, täckte fönstren och satt med telefonen i handen hela söndagskvällen.

Situationen var ohållbar. Nu är jag inlagd igen och får inte skynda hem som jag alltid gör. Däremot känner jag att jag liksom börjat vakna till från en mardröm. Jag har fortfarande känslan om att allt omkring är ett spel, att jag blir betraktad, men det är inte som det var i helgen då jag blev rent paranoid. Då såg jag det inte som paranoia, nu skäms jag nästan för min nojjighet.

Jag har varit ute bland folk två gånger idag! Jag som trodde att jag aldrig skulle våga lämna avdelningen igen. För många ögon som ser. Men då får de väl titta då... Emellertid så har jag ändå tagit av mig mitt patientarmband när jag kryssat mellan människor på sjukhuset, det och ärren säger ju allt, mer än vad jag vill att folk ska se.

Jag vet också att jag inte har helt fel när jag känner mig sedd. Det är många som skriver att de sett mig här och där, och det är oftast kul. Jag skulle dock hellre hälsa på människor som följer min blogg men inte känner mig, än att få höra i efterhand att jag blivit sedd på olika ställen. Var inte blyga!

Jag kan inte läsa. Det är jobbigt, jag lyssnar mest på musik och ligger under dubbla täcken för att det är så förbannat kallt. Varje morgon vaknar jag och längtar efter godnattpiller så att det kommer en ny dag som kan gå, tills min hjärna och mitt hjärta återhämtat sig och jag kan skriva ut mig. Jag vill hem, jag har hemlängtan.

Jag har hamnat på missbruksavdelningen eftersom jag och Mary varken kan eller vill vara på samma avdelning. Plus är att det ALLTID finns kaffe dygnet runt, samt ett rökrum, men minus är att alla är så jävla hårda, som om de är rädda för att visa sig sårbara. Maten är ett stort minus såklart, och att vara ensam ung tjej är inte roligt bland en massa äldre män med gubbsjuka.

Dags att släppa datorn och leta någon mer lättläst bok samt gå tillbaka till avdelningen för att svälja piller.

Inte kul.

Äntligen har jag lyckats klippa ihop en video så att andra kan se hur jag sminkar mig ibland. Jag vet inte vilken stil min typ av sminkning är, kanske lite åt det gotiska hållet? Synth? Med kraftig eyeliner? Hm. Jag har en egen stil antar jag. Hur som helst, enjoy!

Låtar: Prodigy - Breathe och VNV Nation - Eletronaut.

Det kan vara så att du måste vara inloggad på youtube för att kunna höra musiken.

 

 

 

Problem är någonting naturligt för min del. De finns alltid där, stora som små. Ändå känner jag att jag hoppar över hindren oavsett hur mycket det kräver av mig, oavsett hur mycket energi det tar.

Nu skulle jag behöva fylla på mina energidepåer. Det är fortfarande tungt.

Mary är underbar, mina vänner likaså.

Det kommer att bli bra.

Idag kommer en video med Mary när hon sminkar sig samt lite bilder jag tog på henne. När jag får tummen ur ska jag göra en video där jag också sminkar mig.

 

 

 

Vaknade inatt av att Puffen skällde. Jag blev rädd, vad skällde han på om inte en inkräktare eller spion? Mina tankar börjar bli paranoida, de är inte längre realistiska tror jag. Jag vet inte. Paranoid eller inte?

Jag tycker inte om folk nu. Jag tycker inte om att gå ut. Jag... jag kan inte skriva.

Nu har Mary permis och det är skönt att vara samlade, hela familjen. Djuren blev så glada av att se henne men jag blev gladast! Det känns bra att hon är hemma "på prov", så att säga, för innan en utskrivning är det nyttigt att ta prövande steg för att se om marken håller. Vi får se hur det blir, men vi ska göra det bästa av helgen.

Jag har repat mig hyfsat och känner att jag kan hantera mig själv, mina djur och hushållet. Jag måste tacka min nya sömnmedicin och Puffen som tvingar mig ut på promenader.

Det såg ganska illa ut när vi kom hem, stökigt och mycket disk och skräp, men medan Mary vilade så städade jag lite lätt och lagade mat. När man kommer hem efter att ha varit inlagd så så ska man inte behöva städa, för i alla fall jag orkar inte det.

Rutiner är nyckeln. Jag påminner mig gång på gång, det är rutinerna som gör mitt liv stabilt. Jag svänger mycket i humöret, men det börjar som sagt gå åt rätt håll och jag utnyttjar mina toppar och accepterar mina dalar.

Det blir en lugn helg, film och mys, sömn och god mat.

Igår somnade jag på kommando. Idag var ingen dag att vara trött. Jag gick upp, gick en lite längre morgonpromenad med Puffen och begav mig till sjukhuset. Så mycket som jag vill ha Min hemma, så kan jag inte gå med på en utskrivning. Jag stod bakom hennes önskan om permission för att pröva sina vingar innan ett beslut om utskrivning tas, för hennes skull och för min egen skull. Hon måste må tillräckligt bra, speciellt när jag är bräcklig.

Jag pratade med mamma igår, och hon sa att hon i sin tur stod bakom mig, att hon skulle ringa deras chef ifall Min skulle bli utskriven. Det är som ringar på vattnet, som dominobrickor. Min mår inte bra -> jag mår inte bra -> mamma mår inte bra.

Som tur är så fick vi träffa Thomas. Han engagerade sig i sådant som andra läkare låtit vara, det kändes verkligen som att han ville hennes bästa och gjorde vad han kunde gör i sin roll som läkare. Planeringen om permission tyckte alla var bra.

Jag stannade ett tag och kramades med Min, sedan åkte jag hemåt och hämtade ett paket på Å-centrum.

När jag kom hem och öppnade det stora paketet... Jag visste inte vad jag skulle göra. Vad jag skulle känna. Det var så fint. Det var från min Malins svägerska, packad med böcker, en film och en CD-skiva som hon bränt ut.

Så fint.

Jag hittar inte riktigt orden just nu.

Ikväll tror jag att jag vågar måla på min Malin-målning.

 

 

 

Idag har jag varit alldeles borta i huvudet. Svårt att vara vaken, svårt att gå och stå, sluddrat... Jag funderar om jag fått en hjärnblödning eller någonting, men det är ju inte så troligt.

Jag träffade ÄNTLIGEN min läkare idag. Vi har ett eget handslag, det blir nog så när man setts så mycket som vi gjort.

Det var tufft att berätta om vad som hänt sedan sist, speciellt att prata om Malin, men han lyssnade och tog till sig. Vi gick vidare, för vad ska han göra? Återuppliva Malin? Han hade intressanta tankar kring hennes död och förklarade hur vätska i lungorna fungerar. Han menade att vården borde skött arbetet bättre, även obducenterna.

Jag tog upp frågan om en temporär sömnmedicin som är lite starkare för att jag ska få sova ordentligt, och jag bad honom att ändra doseringen av min Xanor. Jag sa att jag ville byta neuroleptika och sätta ut Xanor Depot också. Jag vill bli klarare i skallen än vad jag är nu på 1100mg Seroquel. Jag vill helt enkelt ha tillbaka mitt intellekt och jag föreslog Abilify för honom.

Han var inte direkt negativ, men han sa att det skulle bli jobbigt att trappa ner Seroquel och samtidigt trappa upp Abilify. Han nämnde också att Abilify kan göra att man blir agiterad, men jag är ändå villig att testa.

Jag klagade jävligt mycket på den tillförordnade överläkaren på tvåan. Min babydoll är inskriven, men de tänkt skriva ut henne imorgon. Tydligen har han fått flera klagomål på hur "den grekiske guden" uppför sig och handlar. Jag känner att jag inte kan låta henne komma hem om jag fortfarande måste gömma rakhyvlarna som vi har i duschen, jag vill att hon ska ha något lugnande att ta när hon fåt ångest. Hennes ångestattacker är så smärtsamma för henne (jag har aldrig sett mer intensiva ångestutbrott), och därmed också smärtsamma för mig som inte kan göra någonting åt saken, mer än att hålla om henne och prata med henne.

Männskor med komplicerade benfrakturer kan behöva smärtstillande som är starkare än Alvedon, ångestsjuka ska kunna få pröva sig fram till en vid behovs-medicin som passar även om den är beroendeframkallande. Såklart kan inte alla hantera den, men jag förstår inte varför de alltid utgår ifrån att man inte kan det.

Man talar om tillvänjning och beroende, men tar man medicinen oregelbundet så är risken mindre. Tar man den dessutom endast när man verkligen behöver den så brukar det gå bra att sluta med den. Han förklarade att de som legat inne och tagit Tradolan eller morfin kunde sluta med dessa mediciner när smärtan blivit mindre. Samma sak gäller ångestproblematik.


Det blir en tidig kväll för mig, för jag är fortfarande snurrig men förstår inte riktigt varför. Imorgon ska jag spendera dagen på tvåan och hoppas att jag hinner dit innan de har ett utskrivningssamtal som varken min fästmö eller jag tycker är vettigt. Den grekiske guden får säga vad han vill, förhoppningsvis kan min läkare hoppa in en sväng. Thomas är så bra.

När mitt läkarsamtal var slut så frågade jag om jag fick krama honom, och det fick jag. Jag sa att jag saknat honom och han sa att han saknat oss.

Jag fick beröm av mina terapeuter idag, och jag inser att jag faktiskt är ljusår från den jag var för några år sedan. Jag har gjort och gör fortfarande ett jobb där jag satt fokus på friskhet. Det finns inget annat alternativ.

Med det sagt kan jag tillägga att jag är äcklig, oduschad, vissen och sårbar. Att Malin kom förbi och att Mary kom hem en stund gjorde mycket, allting betyder någonting.

Med det sagt... så sitter jag hemma och undrar varför jag känner såhär. Eller, egentligen undrar jag VAD det är jag känner. Jag vill inte skada mig, har inga suicidtankar, sover sisådär men ändå, äter faktiskt både lunch och middag... Jag har ångest, men inte den här panikartade utan en mer ständigt gnagande ångest.

Jag hoppas och håller tummarna för att min läkare inte ska ställa in inför imorgon. Jag behöver verkligen träffa honom. Nu ska jag skriva ner punkterna jag vill ta upp med honom.

Natten kommer och jag är rädd för den. Bäst att krypa ner i sängen och knipa ihop ögonen.

Nattlinne och jeans. Ja, jeansen behövdes för att jag skulle kunna gå ut med Puffen utan att skämma ut mig. Dessutom kommer mina terapeuter snart. Jag tror att de skulle uppskatta om jag hade byxor på.

Jag har så fina vänner. Jag har pratat med J i telefonen idag, och så kommer miss Frimodig över. Dessutom får jag hem min lilla sötstrumpa på en permission.

Jag bad mina terapeuter att hämta upp min medicin idag, för jag orkar verkligen inte. Jag orkar orkar orkar inte. Problemet är att jag inte vet om de kan göra det längre. De sa att de skulle ta med mig på apoteket ifall de inte fick ut medicinen.

Det går okej att vara hemma. Jag vill inte vara någon annanstans, absolut inte på sjukhuset. Det är nog nyttigt för mig att ta hand om mig själv. Mornarna och kvällarna är värst - morgonen för att jag oftast sovit risigt, kvällarna för att jag är ensam och sårbar om jag inte somnar.

Dagens skit: Jag har ingen tandborste och klarar inte av att gå och köpa en ny. Fräscht att må dåligt, eller hur? Hur kan man glorifiera det?

Om min läkare är sjuk eller upptagen på onsdag så tänker jag besöka honom.

Jag vill byta neuroleptika. Jag vill få nya recept utskrivna. Jag vill planera uttrappningen av Xanor Depot. Jag vill bli knockad på kvällen eftersom jag är som sårbarast på natten. Jag vill inte självskada men behöver faktiskt en del hjälp för att inte göra det. Jag har saknat min läkare, när han sträcker fram näven på onsdag så kommer jag ignorera den och krama honom istället. Han är den enda läkaren jag träffat som lyssnar uppmärksamt på allt som jag har att säga, vi kan hamna i diskussioner som inte alltid handlar om mitt mående och jag tycker mig ha lärt känna honom. Han ser mig som en medmänniska och inte bara som en patient. Han värderar mina åsikter som om han pratar med vem som helst.

Dessutom är han nog norrlands bästa psykiater.

Jag lyssnar på Anneke van Giersbergen och det är nog det vackraste jag hört sedan Tori Amos och Sharon den Adel. Hennes album Pure Air lugnar...

Jag ska ta upp en bok och försöka läsa. Det går trögt med läsandet, mest för att jag är så trött och orkeslös.

Ensamheten är svår, men samtidigt så behöver jag kanske den. Det är bara dålig tajming, om jag varit ensam och mått rätt okej hade det nog gått bra men nu så orkar jag inte kämpa och tar stöd av mediciner istället. En kemisk paus som jag inte gillar egentligen men som är gjord för tillfällen som denna.

Djuren sover. De ligger i soffan, på golvet, i sängen. Det råder lugn i lägenheten. Så skönt.

Det värsta är att jag har probem med att röra mig i den här verkligheten. Gå och köpa mat, åka och hälsa på min älskade... Jag kryper ihop och jag förstår inte varför det känns i magen, som att jag krampar fast det sitter i mitt psyke. En Xanor, två Xanor, en kopp te med citronhonung och så lättar det lite.

Man måste inte vara stark hela tiden.

Jag tvingar mig själv att skriva, att engagera mig i någonting, att omfokusera, att samla krafter.

Mitt boendestöd har varit här idag, så nu ser det helt okej ut här hemma. Det känns så bra, för jag mår inte bra när allting är rörigt. Det är inte tipptopp men det är helt okej. Jag ska tända kanelrökelser och se på någon dokumentär. Dricka vatten, ta en Alvedon.

Puffen släpade ut mig på förmiddagen. Det var äckligt att gå ut med honom, för jag kände mig svimfärdig. Jag har faktiskt aldrig svimmat i hela mitt liv, men jag är ofta nära på grund av biverkningar. Idag kändes det dock annorlunda, som att jag var sjuk. Irriterande och dumt.

Katterna leker med varandra och Puffen sover. Det är hyfsat rent, kan jag få slappna av nu?

Jag går bara ut med Puffen, jag skulle aldrig ens tänka på att gå till Å-centrum nu. Jag måste ringa mina terapeuter och fråga om de kan komma hit imorgon istället för att mötas på allmänpsyk. Jag önskar att jag kunde teleportera in mig till avdelningen som Mary är på, för jag har inte orken att ta mig dit, jag har ett ångestmonster som så lätt kan väckas. Jag vill träffa henne, krama henne, pussa henne, vara där för henne. Det är så synd att vi båda är så sköra nu.

Saknar Malin.

Jag har hälsat på Mary på avdelningen ikväll. Jag tog med lite grejer och treats. Den här gången ska det bli rätt, den här gången måste hon få rätt hjälp.

Jag fick en mycket bra fråga från en bloggläsare. Hur får man ett förhållande att fungera när båda lider av psykisk ohälsa?

Innan jag och Mary blev ett officiellt par så hade vi mångab och långa diskussioner om detta. Vi gick igenom olika scenarion, hur vi vill bli bemötta av varandra och den viktigaste delen var att vi lovade varandra ärlighet, oavsett hur otrevligt det kan vara.

Vi har stött på fler problem än de flesta par på kort tid. Nyckeln till att vi löst saker är att vi både har samma mål; friskhet och frihet. Vi började träffas och dejta i helt rätt tid, för vi har båda ambitioner när det gäller vad vi vill göra med våra liv, vi vill leva och vi är trötta på ett liv av självskador och ångesttillstånd.

Innan vi släcker lyset för kvällen så har vi oftast diskuterat dagen, diskuterat saker vi tänker på och problem vi stött på. Innan dagen går över till natt har vi oftast ventilerat och vänt ut och in på allting som varit svårt.

Man måste kämpa. Gudarna ska veta att vi kämpar, varje dag. Att vara (ibland brutalt) ärlig är vad som hjälper oss att lösa problemen.

Nyligen var både hon och jag inlagd, nu mår jag inte så bra och Mary mår sämre. Jag lägger inte min ångest på henne när vi båda är så sköra, utan vänder mig till vården och vänner. Hon har tillräckligt med sig själv.

Vi skiljer på dåligt mående och kärlek, för oavsett hur jag mår så älskar jag henne lika mycket. På så sätt så hoppas jag att hon känner sig trygg i att kärleken alltid finns där även om jag skulle må dåligt.

Vi kämpar tillsammans mot samma mål. Jag tror att många förhållanden mellan människor med psykisk ohälsa spricker för att man helt enkelt inte är färdig med sjukdomen. Vi har konstaterat att vi är färdiga med vår sjukdom, men att sjukdomen inte är färdig med oss. Men ändå - vi vill båda må bra och kämpar mot samma mål. Vi har båda erfarenhet från tidigare förhållanden och en extrem öppen dialog.

Jag vet inte hur andra gör, men det här fungerar för oss. Vi har båda slagit i botten och arbetar oss uppåt, och om vi blivit tillsammans tidigare så hade det kanske inte gått. Jag var fruktansvärt självdestruktiv, och det var hon också. Nu kan jag skilja på vad som är jag som person och var som är min sjukdom.

Nu när jag skriver så inser jag ännu en sak som gjort skillnad; Vi har bestämt att vi söker hjälp för våra problem. Ta oss själva på allvar och gå vår egen väg mot ett friskare liv. Vi kämpar tillsammans, men inser också att man måste hjälpa sig själv i första hand. Sedan kan man hjälpa andra, men alltid sig själv först. Vi bär ett ansvar över oss själva för att vi inte ska behöva gå omkring och vara oroliga över hur den andra har det. När jag känner mig tillräckligt stark så fokuserar jag på henne, så länge jag först fokuserat och hjälpt mig själv.

Kärlek kan hela, men med våra problem så är kärlek inte tillräckligt. Jag tror att det är därför många förhållanden mellan psykiskt sjuka människor går i stöpet - man finner kärleken och får ett rus av det, men i det långa loppet så kan inte enbart kärleken göra en frisk. Inte om man faktiskt lider av en allvarlig psykisk störning (gud vad jag hatar det begreppet egentligen).

Just nu när Mary är inlagd, så låter jag henne bli omhändertagen och litar på vården och hennes kämparanda. Jag måste ta hand om mig själv nu, så vi läker på olika håll.

Jag vet inte vad som händer, jag famlar i mörkret efter någonting att hålla mig fast vid och vad jag hittar är djuren. Jag måste ta hand om dem. Ändå, när jag ligger i sängen med alla tre kattungar som spinner högt och Puffen som slickar min hand så försöker min kropp att gråta. Jag vill inte gråta, för jag vet inte om jag kommer kunna sluta, eller hur det skulle sluta.

Sitter i soffan och undrar; nu då? Vad händer nu? Hur går jag vidare? Stampar på samma ställe med tårarna som rinner även fast jag inte gett dem tillåtelse.

Att älska stort är en underbar gåva, det är glädjande men samtidigt farligt när man i en tvåsamhet går på svag is. Hon är så långt borta, jag vill ge henne allt jag kan men det finns saker som är personligt, sådant som jag inte rår på. Detsamma gäller mig - jag är och jag känner, och det är någonting mellan mig och mig själv.

Jag önskar att det inte var så disigt, att jag klart kunde säga vad jag känner, var det gör ont, men jag ser ingenting framför eller runt mig. Jag önskar att jag visste vad jag ska göra med mig själv. Att allt var lika enkelt som att 1+1=2. Varför blir 1+1=13 varje gång jag försöker lösa problemet?

Jag blundar och försöker se till att få allt praktiskt att fungera här hemma. Sköta djuren, plocka disk, allt sådant. Praktiska saker som inte gör att jag blir en tickande känslo-bomb.

Jag viker inte en tum från hennes sida, oavsett hur illa det är.

 

In my heart there is a place
In my heart there is a trace
Of a small fire burning
A sheltering ray shines through this night
Although it 's small, it's bright
But darkness is lurking

 

 

Jag kan vila min haka på hennes huvud när vi omfamnar varandra. Det är bekvämt, tryggt. Hon har ett jävla humör men älskar lika intensivt som hon kan avsky. Hennes läppar är som gjorde för att pussas på. Hennes leende skiner upp hela hennes ansikte och hon ser drömskt på mig, som jag ser på henne. Vi är förlovade i kärlek, vi har en pälsklädd familj ihop.

Livet är inte enkelt, men vi ryggar inte för problemen utan tar itu med dem en efter en när de kommer. Problemen är en självklar del av vår vardag, men det stoppar oss inte från att leva ett gott liv ihop. Vi slår armarna om varandra, jag lägger bekvämt min haka på hennes huvud och andas ut.

Min trygga hamn i hennes trygga famn.

"Det ville han. Det gjorde han. Det strömmde ur honom i värkande långsamma dropper, som när man kramar blod ur ett skadat finger. Ja kan. Jag ska. Jag är tillräckligt stark för oss båda." - Ur Älskade syster av Joyce Carol Oates.

Sköterskan var medkännande och la ömt sin hand på min acel. hon sa: "Visst känner du henes närvaro?" och jag svarade "Ja" fast jag egentligen bara kände tomrum. - Egen anteckning.

Du kommer till dödsriket där du träffar en svart pudel, och du ska gifra dig med pudeln. När ni är gifta kommer pudeln leda dig genom dödsriket och sedan får man se om man kommer till himmelriket - Visdsomsord från gubben utan tänder i rökrummet.

Att komma hem är inte alltid enkelt. Man måste hitta rutinerna igen, för det serveras inte mat och man måste komma ihåg att ta medicinerna själv, man måste påminna sig själv om att duscha, att sköta katterna och ja - att starta på ny kula.

Jag ger mig själv lite utrymme att vara oorganiserad, i alla fall till en viss del. På måndag börjar allvaret igen, med boendestöd, terapi, läkarsamtal och så vidare. Det kommer bli medicinändringar och allt känns mer eller mindre ovisst.

Jag är emellertid hemma och känner att jag kan hantera mig själv och saker omkring mig.

Nu ska jag gå och väcka min sömniga flickvän.

Idag var jag redo. Kanske var jag redo redan igår, men det är bättre att stanna en natt för länge än en för lite.

Jag började höra röster och jag blev rädd helt enkelt. Det var stressrelaterat, alltså inte psykotiskt.

Eftersom min fästmö har mått apdåligt (i brist på ett bättre ord) så låg hon på tvåan, och jag hamnade på fyran. Fyran är för missbrukare, men det var bara tre andra patienter på avdelningen så jag fick sova i eget rum. Det var såklart mycket drogsnack, men vad ska de annars prata om? På tvåan diskuterar man ju sina sjukdomar och problem lika mycket.

Jag var den enda kvinnan där, jag anser mig inte vara snygg eller någonting, men jag är kvinna och de var män som kollade på mig på det där sättet man inte vill bli spanad på. Jag förlät mannen som erbjöd sig ha ett polygamt förhållande med mig och min fästmö, för han är en helt reko kille annars.

Jag ville hur som helst låsa in mig på rummet.

Min mamma är en ängel. När det gäller är hon alltid där. Hon har varit med i alla mina svängar, så hon vet vad som ska göras. Hon följde med mig till psyket, hon hälsade på både mig och Mary och hon har tvättat all smutstvätt här hemma, städat och tagit hand om Puffen. Jag önskar att jag hade en medalj att ge henne.

Jag behöver inte längre skämmas inför min familj. INGEN behöver skämmas, för mamma och pappa har hälsat på mig på slutenvården så mycket och sett och träffat så många andra människor med psykiska problem. Jag är glad att de valt att vara en del av mitt tillfrisknande.

På onsdag får jag träffa min ordinarie läkare. Tyvärr måste jag ut till TBC för den träffen... Jag vill inte vara där, inte efter att Carro dog, men om jag ska få träffa min läkare så måste det vara där. Jag ska få skjuts dit och tillbaka eftersom jag antagligen skulle ändra mig i sista stunden och komma på undanflykter för att inte åka dit.

Jag är hemma nu, och min käresta är också här. Nu börjar vi om på ny kula.

Jag är så trött. Jag vaknade på morgonen och var trött. Vi åkte till Olofsfors och jag var trött. Det mumlar i huvudet.

Så åkte vi in till stan för att lämna min bror vid flygplatsen. På radion spelade de Fucking Perfect med P!nk och jag bröt ihop totalt.

Malin, du visste inte att du var perfekt. Du kunde inte tro på det. Du... Malin, jag saknar dig så. Jag började gråta och jag vet att en vänskap som vår är once in a lifetime om man har tur. Min Malin dog. Hon lämnade mig. Hon fanns alltid där, jag önskar att jag kunde ringa henne nu.

Brorsan sträckte bak en hand och tog min medan jag skrynklade ihop ansiktet för att det gjorde så ont och för att tårarna bara kom. Jag har skjutit och skjutit på sorgen, den är för stor för att jag ska orka ta itu med den.

Nu sitter jag hemma och ska få middag. Jag har ringt mobila teamet som ska ringa upp mig sedan. De föreslog att jag skulle åka in men det vore ju bäst om jag var hemma. Saken är bara den att jag inte riktigt är här. Verklighetsgränserna suddas ut. Det känns som att jag vill fly.

Rationellt. Jag har vilat, jag har låtit allt komma ikapp och nu har jag stressat. Det är därför rösterna kommer och går nu, inte för att Makten tagit vid igen. Det är bara stress. Var rationell nu Sara.

Jag vill besöka min fästmö, jag vill hålla om henne för att hon ska känna sig tryggare, veta hur mycket mina armar, mina ben, hela kroppen och hela mitt psyke och hela min själ älskar henne. Jag vill att hon ska tänka på sig själv och bara sig själv nu. BARA sig själv. Vi måste läka oss själva först.

Även om jag skulle behöva läggas in för att stoppa rösterna som kommer mer och mer så har jag ingen som helst ork för att ta mig dit...

Frågan är, ska jag stanna hemma med förlamande ångest eller vara på ett annat ställe med förlamande ångest? Jag vet inte. Slår ut med händerna, förslag?

Förstår inte hur jag orkat författa dessa stycken.

Semestern tog sig en otrevlig vändning. Jag försökte hålla ihop henne men hon behövde någonting annat. Jag åkte in med henne, satt och väntade med henne, kysste henne farväl när hon fick ett rum. Det är så med sjukdomar, de kommer än hur bra man har det. Det behöver absolut inte vara betingat med någon speciell händelse eller så... kanske påpekar jag det för att jag vill övertyga mig själv om att jag är en bra flickvän trots att hon inte kan vara hemma nu.

För egen del så har stressen utlöst ett sorts sorl i huvudet och det skrämmer mig lite. "Ring ambulansen". Varför ska jag ringa ambulansen? Jag vet inte varför de sa så. Jag tänker inte utreda det.

Hur som helst så är minisemestern slut, jag åker in till stan i eftermiddag och tar hand om alla djur, och mig själv. Te och bröd med marmelad låter hur bra som helst just nu.

Jag måste stoppa flödet. Slappna av, inte stressa, äta regelbundet och så vidare för att mota bort de värsta klara rösterna. Jag tror inte att det beror på något annat än att jag blivit satt under press. Som jag sa till mamma, eftersom jag faktiskt kan tala om dem så innebär det att jag fortfarande har kontrollen.

Stop, drop and roll. Jag ska måla tavlor till David Bowie när jag kommer hem. Se skräckisar. Sova. Sova. Sova.

 

 

Håller på att sminka mig såhär halv nio på kvällen... Det filmas, så när jag orkar blir det en liten videoblogg med lite tips :)

 

 

 

OjojOJ vad vi skämmer bort er med videobloggar nu!

 

 

 

Det har börjat igen. Tårarna på morgonen. De som bara kommer, som gör blicken suddig och tvingar mig att blinka bort dem för att kunna se ordentligt. Det är en stilla gråt, och jag vet att tårarna kommer ta slut, men bara för att börja igen.

Det har gått 20 år nu. På somrarna är jag ute på skäret i mitt hus som vätter mot den norra viken. Nedanför min tomt finns en sandstrand och även klippor dit människor brukar gå för att sola och bada, men klockan fem på morgonen är det bara jag, en kopp kaffe och havet. Och mina tårar, såklart. Solen stiger från väst och vågorna glimmar långt där ute. Det är vackert och den bästa platsen jag känner till. Här har jag mitt lugn, min fristad, mina tårar.

20 år sedan gick mitt liv i ettusenen bitar. Jag minns att jag gjorde en sommartårta och höll på att bära jordgubbarna till bordet för att dekorera den när jag fick beskedet. Min dotter satt ute och lapade sol på uteplatsen medan mina två barnbarn spelade dart. Jag flyttade skålen med jordgubbar till min vänstra hand och svarade i telefonen med min högra.

Det var min bästa väns dotter. Jag kan inte återberätta samtalet ordagrant, men det lät ungefär såhär:
- Hej Iréne, det är Lisa, Berits dotter.
Det var någonting underligt i hennes röst som fick mitt grepp om telefonen att hårdna samtidigt som min blick förlorade fokus. Jag lyssnade intensivt.
- Jag har tråkiga nyheter. Mamma gick bort i morse. Hon skulle upp på toaletten men ramlade illa och bröt nacken.
-Åh.
Jag förlorade till min förvåning förmågan att tala, så Lisa svalde sin gråt på andra sidan tråden och fortsatte.
- Hon dog direkt, det fanns inget att göra. Det var grannen som hittade henne, du vet den där gubben som brukar klippa gräset åt henne.
Lisa snörvlar. Jag öppnar munnen och känner att jag måste pressa fram några ord.
- Tack för att du ringer och berättar det. Jag beklagar.
- Du är en av de första personer jag ringt. Jag vet att du och mamma stod varandra mycket nära.
Jag ville inte höra mer.
- Jag beklagar. Jag måste tyvärr gå nu. Adjö.
Jag lägger på luren och hör min dotter ropa utifrån.

- Vem var det? Mamma?
Jag står som fastfrusen, oförmögen att svara.
- Mamma? Vad händer? säger min dotter samtidigt som hon kommer in och lyfter bort sina solglasögon. Hon tittar på mig och hennes mun formar sig till ett o när hon ser mig. Jag måste ha sett förfärlig ut.

Jag tappar skålen med jordgubbar. Den slår i golvet och går i ettusenen bitar och jordgubbarna färgar golvet rött. Jag hör någon skrika och när jag upptäcker att det är jag så trycker jag händerna mot ansiktet för att stoppa mitt sammanbrott. Gråten hinner ifatt mig och jag ömsom hulkar, ömsom skriker. Det var inte bara skålen med jordgubbar som gått i ettusenen bitar, det känns som att mitt hjärta exploderat till lika många små bitar.

Samla dig. Samla dig, säger min inre röst. Det finns inte tid eller rum för detta. Det är patetiskt och jordgubbarna måste på tårtan. Det finns inte tid att gå i ettusenen bitar.

Jag samlar mig. Torkar ilsket kinderna med bakhänderna likt ett barn som vägrar gråta trots att tårarna envist rinner, drar efter andan och återtar min hållning.
- Berit har dött. Det kan inte se ut såhär, jag ska hämta sopskyffeln och moppen. Se till att barnen inte kliver på glaset. Åh, vilken röra jag ställt till med.
- Åh mamma, jag är ledsen.
Min dotter närmar sig mig och sträcker ut armarna, men jag låtsas som om jag inte ser det.
- Åh vilken röra, fortsätter jag.

Berit är död, ändå städar jag upp efter mig. Ändå fortsätter jag andas, mitt hjärta slår fortfarande och livet går vidare. Jag kommer på mig själv med att driva iväg i mina tankar, minnen som förut var trevliga är nu smärtsamma och onda.

Hon var min bästa vän. Hon var mer än min bästa vän. Vi hade känt varandra sedan vi var unga och som vuxna flyttade vi till olika städer. Vi talade i telefon dagligen och hälsade på varandra nu och då. Ibland bjöd jag ut henne till min stuga på skäret, vi försökte ses en gång per år åtminstone.

Att säga att vi delade en vänskap är en underdrift. Hon kände mig bättre än vad jag kände mig själv och vi delade ett liv. Hon var en stor del av min vardag, hennes närvaro gjorde mig till den jag var, gjorde mitt liv till vad det var, och tiden efter hennes död har varit ett stort tomrum. Alla luckor där hon skulle spela in, att inte ha den där speciella vännen att dela sina innersta tankar med... Alla luckor av småprat, allt som hade med henne att göra. Mitt liv blev halvt och det var tidigt på morgonen som tårarna besökte mig. Aldrig annat, inte ens under hennes begravning, kunde jag gråta. Jag kunde inte sörja henne eftersom det vore som att sörja en del av mig själv. Hon lämnade mig halv.

Jag log plötsligt genom tårarna. De slutade inte rinna, men jag minns hur jag brukar stå ute tidigt med min kaffekopp och hon låg inne och snarkade. Hon sov alltid på mage, ändå snarkade hon som en hel karl. Hon var en nattmänniska utan dess like och ibland när jag vaknade på natten för att gå på toa så kunde jag hitta henne med sin dator i knät i TV-rummet.

Om jag hade vetat hur lite tid vi hade haft kvar så hade jag sett till att vi träffats oftare. Jag hade dåligt samvete, för hon var verkligen en ensam människa. Hennes barn hälsade inte på ofta och hon var skiljd sedan barnen var små. Även där var vi lika, karlar var inte viktiga för oss. Så länge vi hade varandra så behövdes ingen romantik, vi skapade vår egna platoniska romantik. Vi delade en gränslös vänskap.

Leendet gav sig av lika fort som de kommit. Jag vet att hon egentligen längtade efter en man. Jag hade aldrig behövt någon, men som sagt så var hon väldigt ensam. Det kändes så konstigt att sitta på henne begravning i bänkarna åt vänster medan den närmsta familjen satt åt höger. Jag var hennes familj, jag stod henne närmre än någon av de andra.

Lika väl stod hon mig närmast av alla. Det fanns inte en hemlighet jag behövde bära på själv, hon tog emot dem och gömde dem i sitt innersta.

När jag fått beskedet, tappat skålen med jordgubbar och sedan samlade mig så blev jag mer eller mindre stum. Hur fortsätter jag utan henne? Jag bad för kanske första gången i mitt liv till Gud, bad honom att ge mig henne tillbaka, eller åtminstone mildra min smärta. De säger att tiden läker alla sår, och det sår hon lämnat blödande sved och brände som tusen skoningslösa solar mot min hud. Jag bad än en gång till Gud och bad honom flytta fram mig i tiden så att jag inte behövde läka såret på egen hand, så att såret skulle omvandlats till ett kliande ärr. Smärtan var för stor och jag vet inte hur jag tog mig igenom den första tiden.

Jag började blunda för smärtan istället för att möta den. Jag höll mig upptagen på dagarna och tog sömntabletter varje kväll. Det gör jag fortfarande, 20 år senare. Ibland hinner smärtan ikapp mig, det är då jag gråter på mornarna. Jag vet inte hur jag ska hantera sorgen, den är för stor. Därför skjuter jag den ifrån mig.

Så jag står ute på uteplatsen med min kopp kaffe, lyssnar till måsarnas skri och jag vet att jag saknar henne, jag vågar bara inte känna efter. Den känslan är så farlig. Jag låter tårarna rinna, men jag vägrar tillåta mig själv att känna. Djupt inom mig har jag kvar saknaden.

Allt jag vet är att jag ändå är en av de lyckligt lottade. Det är få förunnat att få ha en vänskap så nära som den jag och Berit hade. Kanske var det ödet, kanske var det bådas gåva att älska, men jag vet att det är väldigt sällsynt att få ha den sortens relation till någon. Inte en romantisk relation, men ändå inte en vänskap. Vår vänskap var som ett sällsynt blomster som aldrig dör. Även i döden så lever vår vänskap, trots att vi inte kan nå varandra.

Dessa mornar har jag funderat på att gå ut i vattnet, fortsätta gå trots att vattnet tillslut slukar mig. Ibland känns det som att det skulle kunna rädda mig från morgontårarna och svidande underbara minnen. Det som hindrar mig är att jag vet att hon ville att jag skulle leva. Jag vill inte svika den person som aldrig svikit mig.

Jag sörplar i mig det sista av kaffet, tar ett djupt andetag som liksom hackar sig fram, torkar kinderna med baksidan av min vänstra hand och går in. Det är en ny dag som jag måste ta mig igenom på samma sätt som jag gjort i 20 års tid. När den sista salta tåren nått min mungipa smakar jag på den. Det är som om den vore av glas, en bit av de ettusenen bitar som blev kvar när mitt hjärta brast.

Idag gick jag och Mary till min farmor och hälsade på. Hon är inte dum, när hon såg min fästmö så frågade hon och jag svarade att jag var lycklig. Hon måste ha sett det, för Mary påpekade att jag haft en helt annan utstrålning det senaste halvåret. Jag är glad att det gick bra hos farmor, det känns som att hela min släkt varit rädd för att berätta för henne att jag är tillsammans och gud förbjude förlovad med en annan kvinna.

"Ta det försiktigt" har släkten sagt. Jag tänkte inte trycka upp det i ansiktet på farmor, men inte ljuga heller. Och som sagt, tanten är knivskarp i huvudet och ungefär motsatsen till dement så hon förstod. Hennes kommentar var helt enkelt att "Det är ju så vanligt nu för tiden". Sedan fick vi en slant innan vi gick.

Sedan har vi umgåtts med mormor. Hon är så söt, lite stressad, men söt och hon skämde bort oss ordentligt. Hon blev riktigt kär i Puffen också, men vem blir inte det? Han är ju så utvecklingsstörd och söt.

Dikten jag skrev och la upp här i bloggen la jag även upp på ett internetforum. Jagb blev riktigt förbannad när jag kom hem och läste kommentarerna. Många skrev att den var fin och det gjorde mig glad, medan andra började bråka om homosexuella förhållanden. Det jämfördes med pedofili, nekrofili och tidelag vilket jag tycker ät helt absurdt. Ett barn har inget val, inte heller lik eller djur. Två vuxna människor som blir kära är inget annat än vackert även om det är av homosexuell art. Två vuxna människor som valt att vara tillsammans - låt dem vara tillsammans.

Det känns hur som helst väldigt bra att inte behöva smyga för någon längre. Jag måste erkänna att jag varit nervös för min farmors reaktion. Det var en lättnad att besöka henne idag. Hon fick dessutom prata av sig, kvinnan kan verkligen hålla låda. Det är synd att en människa som inte är det minsta dement sitter på en avdelning där kvinnorna sitter och väntar på sina makar som varit döda i tjugo år eller plockar lingon på uteplatsen.

Det har varit en full dag, nu ska vi varva ner och imorgon ska jag inte göra någonting annat än att läsa. Skönt!


Låst blogg uppad.

Nu har jag och Mary skämt bort er (eller skämt ut oss) med massor av videobloggar, men den här är DEFINITIVT den viktigaste! Det här är sagan om de två ringarna, dagen då Ida kom och hälsade på oss första gången och då vi hämtade ut våra ringar.

 

 

AWWWWWWWWW!