”Tisdag 5/2 -08

Overklighetskänslor. Kanske är allt det här bara en illusion?

Jag har alltid haft på känn att vi psykiskt sjuka och ledbrutna lever ärligt och rakt i sanningen, att vi har tillgång till andra världar som de utan sådana besvär inte kan nå, inte kan se. Men det är sånt som ska medicineras bort.

[…}Panik, panik, panik.

Vi gick ut och rökte, innan åt vi och maten var kroppsdelar och var och blod. Det är inte som att jag verkligen anser att det är så, men det är första ingivelsen som etsar sig fast, håller sig envist kvar. Väl ute pratade vi benso och jag blev ännu mer förbannad eftersom folk verkar tro att jag vill knarka det. Ingen förstår eller hör mig. Jag fimpade på huden men det kändes knappt, benen skakade och pulsen slog hårt och fort. När jag gick upp sa jag att ”ni måste hjälpa mig, jag klarar inte mer”, men Anders sa bara att de gjorde vad de kunde. Fel svar i mina öron.

Jag flippade ur. Just nu minns jag inte allt. Jag minns bara paniken och overklighetskänslorna. Jag känner fortfarande av den där kraften jag inte kan förklara. Personalen verkar vara emot mig, jag kan inte bestämma mig för om de vet mer än mig eller faktiskt inte vet någonting.”

Jag har gjort alla möjliga försök för att förklara för personalen vad som händer, allt för att de ska kunna hjälpa mig. Jag prövar att skriva, viska, prata, skrika, vara tyst, men inget fungerar. Istället ligger jag på sängen och kastar mig fram och tillbaka som om jag var besatt av en ond ande. Det liknade exorcisten alldeles för mycket, just då trodde jag nog att jag var besatt och att personalen medvetet plågade mig. Jag kastade saker omkring mig och skrek, självklart kom personalen dit.  Britt ur personalen som annars är snäll och sympatisk verkade vara ond och jag skrek åt henne att fara åt helvete, att hon var ond och att de plågade mig. Anita kom med Theralen (som ändå är verkningslöst mot ångest) och jag ringde mina föräldrar. Jag grät och förmodligen skrämde jag livet ur dem. De kunde inte göra något och jag vill inte ens tänka på hur det vore om min dotter ringde och grät och pratade om saker de inte förstod. Det var elakt och det är något jag ångrar idag. Jag bad dem prata med personalen, men naturligtvis gjorde det ingenting annorlunda.

Jag frågar mig dagligen hur jag klarar av att leva med mig själv.


---

Ovan är från texten jag jobbat med. Jag undrar ofta var allt började, var jag började gå in i psykoser... Och jag undrar varför ingen såg något. Kanske är det som Thomas sa, jag är väldigt verbal och har (kanske snarare hade) ett starkt intellekt och social kompetens. Det har varit svårt för mig att vara ärlig med vården, det är på senare tid när Thomas såg igenom mig som jag vågat börja be om hjälp.