Idag var en så trögstartad dag, men jag har ändå gjort vad jag skulle. Jag släpade mig in i duschen, rengjorde kattlådorna, släpade mig ut med hunden, släpade fram mat och vatten åt djuren.

Söndagar brukar vara sådana dagar...

Min permission har gått bra. Inte perfekt men bra. Jag glömmer ständigt att ringa avdelningen, men det är ju bara ett gott tecken. Jag behöver dem inte längre.

Jag vill ta farväl av augusti nu. Jag är redo för hösten, för förändring. Sommaren är slut. Jag hann aldrig ut och segla och det känns konstigt.

Jag har smort in mig med jordgubbsglassdoftande lotion och försöker lyxa till det. Smörjer mina ärr och hoppas att de ska läka snabbare och bli mjukare, mindre framträdande. De sitter där de sitter och jag har börjat fundera på hur mycket tid jag lagt på mitt självskadebeteende. Hur många ärr har jag på min kropp som jag tillfogat mig själv? Hur många gånger har jag handlat rakblad på tradera? Hur många gånger har jag legat på ett golv och blött, och varför? Vad var det som drev mig till det? Hur många gånger...

Jag säger inte "Aldrig mer". Jag säger "Inte just nu". I skrivande stund sitter jag och tampas med mina demoner (metafor), det känns som att armarna skriker efter smärtan, som om de kallar, men varför?

För att det är söndag, kanske. Nu ska jag gå och vårda mina sårbarheter, till att börja med ta medicinen jag missat och laga någonting att äta.

Jävla söndag.