Jag vet inte vad som händer, jag famlar i mörkret efter någonting att hålla mig fast vid och vad jag hittar är djuren. Jag måste ta hand om dem. Ändå, när jag ligger i sängen med alla tre kattungar som spinner högt och Puffen som slickar min hand så försöker min kropp att gråta. Jag vill inte gråta, för jag vet inte om jag kommer kunna sluta, eller hur det skulle sluta.

Sitter i soffan och undrar; nu då? Vad händer nu? Hur går jag vidare? Stampar på samma ställe med tårarna som rinner även fast jag inte gett dem tillåtelse.

Att älska stort är en underbar gåva, det är glädjande men samtidigt farligt när man i en tvåsamhet går på svag is. Hon är så långt borta, jag vill ge henne allt jag kan men det finns saker som är personligt, sådant som jag inte rår på. Detsamma gäller mig - jag är och jag känner, och det är någonting mellan mig och mig själv.

Jag önskar att det inte var så disigt, att jag klart kunde säga vad jag känner, var det gör ont, men jag ser ingenting framför eller runt mig. Jag önskar att jag visste vad jag ska göra med mig själv. Att allt var lika enkelt som att 1+1=2. Varför blir 1+1=13 varje gång jag försöker lösa problemet?

Jag blundar och försöker se till att få allt praktiskt att fungera här hemma. Sköta djuren, plocka disk, allt sådant. Praktiska saker som inte gör att jag blir en tickande känslo-bomb.

Jag viker inte en tum från hennes sida, oavsett hur illa det är.