Hej, jag finns kvar!
Jag fick en knäpp. Jag kände mig så förföljd och jag kunde inte förklara varför, blev arg på de som sa annat, täckte fönstren och satt med telefonen i handen hela söndagskvällen.
Situationen var ohållbar. Nu är jag inlagd igen och får inte skynda hem som jag alltid gör. Däremot känner jag att jag liksom börjat vakna till från en mardröm. Jag har fortfarande känslan om att allt omkring är ett spel, att jag blir betraktad, men det är inte som det var i helgen då jag blev rent paranoid. Då såg jag det inte som paranoia, nu skäms jag nästan för min nojjighet.
Jag har varit ute bland folk två gånger idag! Jag som trodde att jag aldrig skulle våga lämna avdelningen igen. För många ögon som ser. Men då får de väl titta då... Emellertid så har jag ändå tagit av mig mitt patientarmband när jag kryssat mellan människor på sjukhuset, det och ärren säger ju allt, mer än vad jag vill att folk ska se.
Jag vet också att jag inte har helt fel när jag känner mig sedd. Det är många som skriver att de sett mig här och där, och det är oftast kul. Jag skulle dock hellre hälsa på människor som följer min blogg men inte känner mig, än att få höra i efterhand att jag blivit sedd på olika ställen. Var inte blyga!
Jag kan inte läsa. Det är jobbigt, jag lyssnar mest på musik och ligger under dubbla täcken för att det är så förbannat kallt. Varje morgon vaknar jag och längtar efter godnattpiller så att det kommer en ny dag som kan gå, tills min hjärna och mitt hjärta återhämtat sig och jag kan skriva ut mig. Jag vill hem, jag har hemlängtan.
Jag har hamnat på missbruksavdelningen eftersom jag och Mary varken kan eller vill vara på samma avdelning. Plus är att det ALLTID finns kaffe dygnet runt, samt ett rökrum, men minus är att alla är så jävla hårda, som om de är rädda för att visa sig sårbara. Maten är ett stort minus såklart, och att vara ensam ung tjej är inte roligt bland en massa äldre män med gubbsjuka.
Dags att släppa datorn och leta någon mer lättläst bok samt gå tillbaka till avdelningen för att svälja piller.
Inte kul.
Du är fan sjukt patetiskt. Håller på och göra någon slags romantisk sak av att du och din vidriga tjej ligger inne samtidigt. Kanske borde du stjärtköras av en gubbsjuk man och då kunde du ju skriva om något roligt i stället för ditt patetiska gnäll om ärr och mediciner.
Gå och skär dig djupt så vi slipper dig en gång för alla. Svälj dina piller, svälj jävligt många piller.
"Hej, jag finns kvar!" Ja, sorgligt nog gör du det.
Så jävla onödig kommentar, den ovanför! Läs fan inte om det stör dig. Jag är glad att du finns kvar, vill fortsätta läsa din blogg :) massvis med styrkekramar
Håller med Heléne. Exremt jävla onödig kommentar. Hur fan kan du skriva så? Otroligt omoget, verkligen.
Saari, jag tycker att din blogg är superbra. Jag känner dig inte, men jag tycker att du verkar vara en fantastisk människa.
Kramar <3
och jag tänkte skriva att du får leta reda på ljudböcker, men jag blev väldigt ledsen av den översta kommentaren.
Jag fortsätter med ljudböcker ändå. De är mycket bra. Man får en historia samtidigt som man kan stänga ute omvärlden lite.
Hej! Jag kan undra lite hur det funkar för dej och Mary, när ni har de diagnoser ni har. Det känns lite farligt att du blir inlagd när hon blir det, lite sån där borderline-känning, att inte stå ut med att någon annan mår sämre och får omsorg, utan att du också "måste" må dåligt då. Är det ett problem eller råkar det sej bara så att du får ett sammanbrott precis samtidigt. Självklart har ni båda mycket att må dåligt över, det ifrågasätter jag inte. Jag mer bara undrar om du tänkt den tanken nångång att det kan bli ett problem och ett triggande för er sinsemellan? I övrigt tycker jag mycket om din blogg, förstår om min kommentar låter hård, har inte kunnat läsa igenom den på min dumma telefon. Det var mest en undran iallafall. Ta hand om dej!
Ta hand om dig
kan för mitt liv inte förstå vad folk som "ulla-bella" får ut av att skriva sånt där. Det är inte bara elakt utan väldigt onödigt.
Jag förstår som inte poängen. Jag har hittat sjukt mycket bloggar vars författare inte legat mej i smaken men skulle aldrig få för mej att skriva en såndär kommentar.
