Jag har skrivit lite om hur det är att få ett (det vill säga mitt) förhållande att fungera när båda mår dåligt, men jag tänkte ändå svara på den här kommentaren:

"Hej! Jag kan undra lite hur det funkar för dej och Mary, när ni har de diagnoser ni har. Det känns lite farligt att du blir inlagd när hon blir det, lite sån där borderline-känning, att inte stå ut med att någon annan mår sämre och får omsorg, utan att du också "måste" må dåligt då. Är det ett problem eller råkar det sej bara så att du får ett sammanbrott precis samtidigt. Självklart har ni båda mycket att må dåligt över, det ifrågasätter jag inte. Jag mer bara undrar om du tänkt den tanken nångång att det kan bli ett problem och ett triggande för er sinsemellan? I övrigt tycker jag mycket om din blogg, förstår om min kommentar låter hård, har inte kunnat läsa igenom den på min dumma telefon. Det var mest en undran iallafall. Ta hand om dej!"

Jag vill inte skriva alltför mycket om Mary eftersom hon är en egen person och har sina egna tankar när det kommer till vårt förhållande, men jag tänker försöka svara så gott jag kan från min synvinkel.

Vi har båda problem på var sitt håll, vår problematik är på många sätt lika men anledningen till att vi nu var för sig sökt hjälp är skiljda. Jag har haft problem med röster och sinnesintryck som inte stämmer med verkligheten, en förlamande ångest som vällde fram. Det har berott på stress - det är i alla fall min teori. Det kändes underligt att söka vård när min flickvän också var inlagd, men vi ville vara på olika avdelningar för att kunna läka var för sig. Det är väldigt viktigt, så att det inte blir ett borderlineförhållande som jag förstår att du syftar på. Vi har också haft samtal tillsammans med en sjuksköterska om hur vi ska klara oss igenom detta utan att påverka förhållandet på ett negativt sätt.

Visst, när man är kär och galen som vi är - trots måendet - så vill man ju väldigt gärna hjälpa varandra, hela varandra. Mår man själv dåligt så fungerar det inte, utan vi satsar på att sätta oss själva främst och sedan, när vi orkar, hjälpa den andra. Till exempel så belastar jag inte henne med mina problem för jag vet att hon inte ens orkar med sina egna just nu. Jag tar istället hjälp av vården.

Självklart kan det bli triggande för mig när Mary mår dåligt. Vi är två olika pusselbitar, men vi sitter ändå ihop eftersom vi passar med varandra. Jag tror att alla anhöriga, friska som sjuka, känner att tiden när ens kärlek mår dåligt är väldigt kritisk. Det är dock inte därför som någon av oss blivit inlagda. Det är svårt när båda har en svacka, men jag känner att vi hanterar det väldigt bra.

Och på tal om att hantera det hela, så ska jag äta lunch nu och väntar på att Mary ska komma hem på permission!