Jag är så fylld av känslor. Känslor som är fina, vackra, hatiska, ledsna och sorgsna men alla lika brutala.

Mary är hemma, så även Puffen. Familjen är samlad och det är mysigt. Vi har sett Black Symphony och som vanligt så grät jag, den här gången redan i ouvertyren. Vissa toner eller tonföljder träffar mig i kroppens olika centrum, precis som med massage eller akupunktur. Det känns rent fysiskt och när ögonen tåras har jag gåshud.

Jag älskar att se Black Symphony med Mary, för jag vet att hon vet, jag vet att hon känner, ser och hör vad jag gör. Rytmen pulserar mellan våra händer som är sammanflätade. Energier formas och byter kropp.

Jag kommer aldrig att ge upp. Jag kommer kämpa för dig när du inte orkar. Jag kommer bära dig, för jag ser ljuset du just nu inte kan se.


Jag funderar på framtiden, det är så mycket jag vill göra. Jag vill skriva, jag vill motionera regelbundet, jag vill ta sånglektioner, jag vill framför allt börja som dagpatient på EBC och lära mig förstå min sjukdom och sedan hur jag ska leva med den.

Jag känner mig egendomligt lugn trots min vilsenhet. Oj, jag glömde ringa tillbaka till avdelningen och berätta att min permission går bra. Jag har haft sällskap av min goda vän Olivia och inatt får jag somna bredvid min käresta. Jag är så van att dela min säng att jag ligger på min sida trots att jag har hela sängen för mig själv när hon är på avdelningen. Jag kan inte hjälpa att jag saknar henne, att jag saknar henne redan innan hon går, men hon måste bli stabilare, hon måste vänta ut sin sjukdom på ett ställe som är säkrare för oss båda.

Ett nödvändigt ont.