Idag var jag redo. Kanske var jag redo redan igår, men det är bättre att stanna en natt för länge än en för lite.

Jag började höra röster och jag blev rädd helt enkelt. Det var stressrelaterat, alltså inte psykotiskt.

Eftersom min fästmö har mått apdåligt (i brist på ett bättre ord) så låg hon på tvåan, och jag hamnade på fyran. Fyran är för missbrukare, men det var bara tre andra patienter på avdelningen så jag fick sova i eget rum. Det var såklart mycket drogsnack, men vad ska de annars prata om? På tvåan diskuterar man ju sina sjukdomar och problem lika mycket.

Jag var den enda kvinnan där, jag anser mig inte vara snygg eller någonting, men jag är kvinna och de var män som kollade på mig på det där sättet man inte vill bli spanad på. Jag förlät mannen som erbjöd sig ha ett polygamt förhållande med mig och min fästmö, för han är en helt reko kille annars.

Jag ville hur som helst låsa in mig på rummet.

Min mamma är en ängel. När det gäller är hon alltid där. Hon har varit med i alla mina svängar, så hon vet vad som ska göras. Hon följde med mig till psyket, hon hälsade på både mig och Mary och hon har tvättat all smutstvätt här hemma, städat och tagit hand om Puffen. Jag önskar att jag hade en medalj att ge henne.

Jag behöver inte längre skämmas inför min familj. INGEN behöver skämmas, för mamma och pappa har hälsat på mig på slutenvården så mycket och sett och träffat så många andra människor med psykiska problem. Jag är glad att de valt att vara en del av mitt tillfrisknande.

På onsdag får jag träffa min ordinarie läkare. Tyvärr måste jag ut till TBC för den träffen... Jag vill inte vara där, inte efter att Carro dog, men om jag ska få träffa min läkare så måste det vara där. Jag ska få skjuts dit och tillbaka eftersom jag antagligen skulle ändra mig i sista stunden och komma på undanflykter för att inte åka dit.

Jag är hemma nu, och min käresta är också här. Nu börjar vi om på ny kula.