Jag fick beröm av mina terapeuter idag, och jag inser att jag faktiskt är ljusår från den jag var för några år sedan. Jag har gjort och gör fortfarande ett jobb där jag satt fokus på friskhet. Det finns inget annat alternativ.

Med det sagt kan jag tillägga att jag är äcklig, oduschad, vissen och sårbar. Att Malin kom förbi och att Mary kom hem en stund gjorde mycket, allting betyder någonting.

Med det sagt... så sitter jag hemma och undrar varför jag känner såhär. Eller, egentligen undrar jag VAD det är jag känner. Jag vill inte skada mig, har inga suicidtankar, sover sisådär men ändå, äter faktiskt både lunch och middag... Jag har ångest, men inte den här panikartade utan en mer ständigt gnagande ångest.

Jag hoppas och håller tummarna för att min läkare inte ska ställa in inför imorgon. Jag behöver verkligen träffa honom. Nu ska jag skriva ner punkterna jag vill ta upp med honom.

Natten kommer och jag är rädd för den. Bäst att krypa ner i sängen och knipa ihop ögonen.