Det har börjat igen. Tårarna på morgonen. De som bara kommer, som gör blicken suddig och tvingar mig att blinka bort dem för att kunna se ordentligt. Det är en stilla gråt, och jag vet att tårarna kommer ta slut, men bara för att börja igen.

Det har gått 20 år nu. På somrarna är jag ute på skäret i mitt hus som vätter mot den norra viken. Nedanför min tomt finns en sandstrand och även klippor dit människor brukar gå för att sola och bada, men klockan fem på morgonen är det bara jag, en kopp kaffe och havet. Och mina tårar, såklart. Solen stiger från väst och vågorna glimmar långt där ute. Det är vackert och den bästa platsen jag känner till. Här har jag mitt lugn, min fristad, mina tårar.

20 år sedan gick mitt liv i ettusenen bitar. Jag minns att jag gjorde en sommartårta och höll på att bära jordgubbarna till bordet för att dekorera den när jag fick beskedet. Min dotter satt ute och lapade sol på uteplatsen medan mina två barnbarn spelade dart. Jag flyttade skålen med jordgubbar till min vänstra hand och svarade i telefonen med min högra.

Det var min bästa väns dotter. Jag kan inte återberätta samtalet ordagrant, men det lät ungefär såhär:
- Hej Iréne, det är Lisa, Berits dotter.
Det var någonting underligt i hennes röst som fick mitt grepp om telefonen att hårdna samtidigt som min blick förlorade fokus. Jag lyssnade intensivt.
- Jag har tråkiga nyheter. Mamma gick bort i morse. Hon skulle upp på toaletten men ramlade illa och bröt nacken.
-Åh.
Jag förlorade till min förvåning förmågan att tala, så Lisa svalde sin gråt på andra sidan tråden och fortsatte.
- Hon dog direkt, det fanns inget att göra. Det var grannen som hittade henne, du vet den där gubben som brukar klippa gräset åt henne.
Lisa snörvlar. Jag öppnar munnen och känner att jag måste pressa fram några ord.
- Tack för att du ringer och berättar det. Jag beklagar.
- Du är en av de första personer jag ringt. Jag vet att du och mamma stod varandra mycket nära.
Jag ville inte höra mer.
- Jag beklagar. Jag måste tyvärr gå nu. Adjö.
Jag lägger på luren och hör min dotter ropa utifrån.

- Vem var det? Mamma?
Jag står som fastfrusen, oförmögen att svara.
- Mamma? Vad händer? säger min dotter samtidigt som hon kommer in och lyfter bort sina solglasögon. Hon tittar på mig och hennes mun formar sig till ett o när hon ser mig. Jag måste ha sett förfärlig ut.

Jag tappar skålen med jordgubbar. Den slår i golvet och går i ettusenen bitar och jordgubbarna färgar golvet rött. Jag hör någon skrika och när jag upptäcker att det är jag så trycker jag händerna mot ansiktet för att stoppa mitt sammanbrott. Gråten hinner ifatt mig och jag ömsom hulkar, ömsom skriker. Det var inte bara skålen med jordgubbar som gått i ettusenen bitar, det känns som att mitt hjärta exploderat till lika många små bitar.

Samla dig. Samla dig, säger min inre röst. Det finns inte tid eller rum för detta. Det är patetiskt och jordgubbarna måste på tårtan. Det finns inte tid att gå i ettusenen bitar.

Jag samlar mig. Torkar ilsket kinderna med bakhänderna likt ett barn som vägrar gråta trots att tårarna envist rinner, drar efter andan och återtar min hållning.
- Berit har dött. Det kan inte se ut såhär, jag ska hämta sopskyffeln och moppen. Se till att barnen inte kliver på glaset. Åh, vilken röra jag ställt till med.
- Åh mamma, jag är ledsen.
Min dotter närmar sig mig och sträcker ut armarna, men jag låtsas som om jag inte ser det.
- Åh vilken röra, fortsätter jag.

Berit är död, ändå städar jag upp efter mig. Ändå fortsätter jag andas, mitt hjärta slår fortfarande och livet går vidare. Jag kommer på mig själv med att driva iväg i mina tankar, minnen som förut var trevliga är nu smärtsamma och onda.

Hon var min bästa vän. Hon var mer än min bästa vän. Vi hade känt varandra sedan vi var unga och som vuxna flyttade vi till olika städer. Vi talade i telefon dagligen och hälsade på varandra nu och då. Ibland bjöd jag ut henne till min stuga på skäret, vi försökte ses en gång per år åtminstone.

Att säga att vi delade en vänskap är en underdrift. Hon kände mig bättre än vad jag kände mig själv och vi delade ett liv. Hon var en stor del av min vardag, hennes närvaro gjorde mig till den jag var, gjorde mitt liv till vad det var, och tiden efter hennes död har varit ett stort tomrum. Alla luckor där hon skulle spela in, att inte ha den där speciella vännen att dela sina innersta tankar med... Alla luckor av småprat, allt som hade med henne att göra. Mitt liv blev halvt och det var tidigt på morgonen som tårarna besökte mig. Aldrig annat, inte ens under hennes begravning, kunde jag gråta. Jag kunde inte sörja henne eftersom det vore som att sörja en del av mig själv. Hon lämnade mig halv.

Jag log plötsligt genom tårarna. De slutade inte rinna, men jag minns hur jag brukar stå ute tidigt med min kaffekopp och hon låg inne och snarkade. Hon sov alltid på mage, ändå snarkade hon som en hel karl. Hon var en nattmänniska utan dess like och ibland när jag vaknade på natten för att gå på toa så kunde jag hitta henne med sin dator i knät i TV-rummet.

Om jag hade vetat hur lite tid vi hade haft kvar så hade jag sett till att vi träffats oftare. Jag hade dåligt samvete, för hon var verkligen en ensam människa. Hennes barn hälsade inte på ofta och hon var skiljd sedan barnen var små. Även där var vi lika, karlar var inte viktiga för oss. Så länge vi hade varandra så behövdes ingen romantik, vi skapade vår egna platoniska romantik. Vi delade en gränslös vänskap.

Leendet gav sig av lika fort som de kommit. Jag vet att hon egentligen längtade efter en man. Jag hade aldrig behövt någon, men som sagt så var hon väldigt ensam. Det kändes så konstigt att sitta på henne begravning i bänkarna åt vänster medan den närmsta familjen satt åt höger. Jag var hennes familj, jag stod henne närmre än någon av de andra.

Lika väl stod hon mig närmast av alla. Det fanns inte en hemlighet jag behövde bära på själv, hon tog emot dem och gömde dem i sitt innersta.

När jag fått beskedet, tappat skålen med jordgubbar och sedan samlade mig så blev jag mer eller mindre stum. Hur fortsätter jag utan henne? Jag bad för kanske första gången i mitt liv till Gud, bad honom att ge mig henne tillbaka, eller åtminstone mildra min smärta. De säger att tiden läker alla sår, och det sår hon lämnat blödande sved och brände som tusen skoningslösa solar mot min hud. Jag bad än en gång till Gud och bad honom flytta fram mig i tiden så att jag inte behövde läka såret på egen hand, så att såret skulle omvandlats till ett kliande ärr. Smärtan var för stor och jag vet inte hur jag tog mig igenom den första tiden.

Jag började blunda för smärtan istället för att möta den. Jag höll mig upptagen på dagarna och tog sömntabletter varje kväll. Det gör jag fortfarande, 20 år senare. Ibland hinner smärtan ikapp mig, det är då jag gråter på mornarna. Jag vet inte hur jag ska hantera sorgen, den är för stor. Därför skjuter jag den ifrån mig.

Så jag står ute på uteplatsen med min kopp kaffe, lyssnar till måsarnas skri och jag vet att jag saknar henne, jag vågar bara inte känna efter. Den känslan är så farlig. Jag låter tårarna rinna, men jag vägrar tillåta mig själv att känna. Djupt inom mig har jag kvar saknaden.

Allt jag vet är att jag ändå är en av de lyckligt lottade. Det är få förunnat att få ha en vänskap så nära som den jag och Berit hade. Kanske var det ödet, kanske var det bådas gåva att älska, men jag vet att det är väldigt sällsynt att få ha den sortens relation till någon. Inte en romantisk relation, men ändå inte en vänskap. Vår vänskap var som ett sällsynt blomster som aldrig dör. Även i döden så lever vår vänskap, trots att vi inte kan nå varandra.

Dessa mornar har jag funderat på att gå ut i vattnet, fortsätta gå trots att vattnet tillslut slukar mig. Ibland känns det som att det skulle kunna rädda mig från morgontårarna och svidande underbara minnen. Det som hindrar mig är att jag vet att hon ville att jag skulle leva. Jag vill inte svika den person som aldrig svikit mig.

Jag sörplar i mig det sista av kaffet, tar ett djupt andetag som liksom hackar sig fram, torkar kinderna med baksidan av min vänstra hand och går in. Det är en ny dag som jag måste ta mig igenom på samma sätt som jag gjort i 20 års tid. När den sista salta tåren nått min mungipa smakar jag på den. Det är som om den vore av glas, en bit av de ettusenen bitar som blev kvar när mitt hjärta brast.