Jag har hälsat på Mary på avdelningen ikväll. Jag tog med lite grejer och treats. Den här gången ska det bli rätt, den här gången måste hon få rätt hjälp.

Jag fick en mycket bra fråga från en bloggläsare. Hur får man ett förhållande att fungera när båda lider av psykisk ohälsa?

Innan jag och Mary blev ett officiellt par så hade vi mångab och långa diskussioner om detta. Vi gick igenom olika scenarion, hur vi vill bli bemötta av varandra och den viktigaste delen var att vi lovade varandra ärlighet, oavsett hur otrevligt det kan vara.

Vi har stött på fler problem än de flesta par på kort tid. Nyckeln till att vi löst saker är att vi både har samma mål; friskhet och frihet. Vi började träffas och dejta i helt rätt tid, för vi har båda ambitioner när det gäller vad vi vill göra med våra liv, vi vill leva och vi är trötta på ett liv av självskador och ångesttillstånd.

Innan vi släcker lyset för kvällen så har vi oftast diskuterat dagen, diskuterat saker vi tänker på och problem vi stött på. Innan dagen går över till natt har vi oftast ventilerat och vänt ut och in på allting som varit svårt.

Man måste kämpa. Gudarna ska veta att vi kämpar, varje dag. Att vara (ibland brutalt) ärlig är vad som hjälper oss att lösa problemen.

Nyligen var både hon och jag inlagd, nu mår jag inte så bra och Mary mår sämre. Jag lägger inte min ångest på henne när vi båda är så sköra, utan vänder mig till vården och vänner. Hon har tillräckligt med sig själv.

Vi skiljer på dåligt mående och kärlek, för oavsett hur jag mår så älskar jag henne lika mycket. På så sätt så hoppas jag att hon känner sig trygg i att kärleken alltid finns där även om jag skulle må dåligt.

Vi kämpar tillsammans mot samma mål. Jag tror att många förhållanden mellan människor med psykisk ohälsa spricker för att man helt enkelt inte är färdig med sjukdomen. Vi har konstaterat att vi är färdiga med vår sjukdom, men att sjukdomen inte är färdig med oss. Men ändå - vi vill båda må bra och kämpar mot samma mål. Vi har båda erfarenhet från tidigare förhållanden och en extrem öppen dialog.

Jag vet inte hur andra gör, men det här fungerar för oss. Vi har båda slagit i botten och arbetar oss uppåt, och om vi blivit tillsammans tidigare så hade det kanske inte gått. Jag var fruktansvärt självdestruktiv, och det var hon också. Nu kan jag skilja på vad som är jag som person och var som är min sjukdom.

Nu när jag skriver så inser jag ännu en sak som gjort skillnad; Vi har bestämt att vi söker hjälp för våra problem. Ta oss själva på allvar och gå vår egen väg mot ett friskare liv. Vi kämpar tillsammans, men inser också att man måste hjälpa sig själv i första hand. Sedan kan man hjälpa andra, men alltid sig själv först. Vi bär ett ansvar över oss själva för att vi inte ska behöva gå omkring och vara oroliga över hur den andra har det. När jag känner mig tillräckligt stark så fokuserar jag på henne, så länge jag först fokuserat och hjälpt mig själv.

Kärlek kan hela, men med våra problem så är kärlek inte tillräckligt. Jag tror att det är därför många förhållanden mellan psykiskt sjuka människor går i stöpet - man finner kärleken och får ett rus av det, men i det långa loppet så kan inte enbart kärleken göra en frisk. Inte om man faktiskt lider av en allvarlig psykisk störning (gud vad jag hatar det begreppet egentligen).

Just nu när Mary är inlagd, så låter jag henne bli omhändertagen och litar på vården och hennes kämparanda. Jag måste ta hand om mig själv nu, så vi läker på olika håll.