Om min läkare är sjuk eller upptagen på onsdag så tänker jag besöka honom.

Jag vill byta neuroleptika. Jag vill få nya recept utskrivna. Jag vill planera uttrappningen av Xanor Depot. Jag vill bli knockad på kvällen eftersom jag är som sårbarast på natten. Jag vill inte självskada men behöver faktiskt en del hjälp för att inte göra det. Jag har saknat min läkare, när han sträcker fram näven på onsdag så kommer jag ignorera den och krama honom istället. Han är den enda läkaren jag träffat som lyssnar uppmärksamt på allt som jag har att säga, vi kan hamna i diskussioner som inte alltid handlar om mitt mående och jag tycker mig ha lärt känna honom. Han ser mig som en medmänniska och inte bara som en patient. Han värderar mina åsikter som om han pratar med vem som helst.

Dessutom är han nog norrlands bästa psykiater.

Jag lyssnar på Anneke van Giersbergen och det är nog det vackraste jag hört sedan Tori Amos och Sharon den Adel. Hennes album Pure Air lugnar...

Jag ska ta upp en bok och försöka läsa. Det går trögt med läsandet, mest för att jag är så trött och orkeslös.

Ensamheten är svår, men samtidigt så behöver jag kanske den. Det är bara dålig tajming, om jag varit ensam och mått rätt okej hade det nog gått bra men nu så orkar jag inte kämpa och tar stöd av mediciner istället. En kemisk paus som jag inte gillar egentligen men som är gjord för tillfällen som denna.

Djuren sover. De ligger i soffan, på golvet, i sängen. Det råder lugn i lägenheten. Så skönt.

Det värsta är att jag har probem med att röra mig i den här verkligheten. Gå och köpa mat, åka och hälsa på min älskade... Jag kryper ihop och jag förstår inte varför det känns i magen, som att jag krampar fast det sitter i mitt psyke. En Xanor, två Xanor, en kopp te med citronhonung och så lättar det lite.

Man måste inte vara stark hela tiden.