Idag har jag varit alldeles borta i huvudet. Svårt att vara vaken, svårt att gå och stå, sluddrat... Jag funderar om jag fått en hjärnblödning eller någonting, men det är ju inte så troligt.

Jag träffade ÄNTLIGEN min läkare idag. Vi har ett eget handslag, det blir nog så när man setts så mycket som vi gjort.

Det var tufft att berätta om vad som hänt sedan sist, speciellt att prata om Malin, men han lyssnade och tog till sig. Vi gick vidare, för vad ska han göra? Återuppliva Malin? Han hade intressanta tankar kring hennes död och förklarade hur vätska i lungorna fungerar. Han menade att vården borde skött arbetet bättre, även obducenterna.

Jag tog upp frågan om en temporär sömnmedicin som är lite starkare för att jag ska få sova ordentligt, och jag bad honom att ändra doseringen av min Xanor. Jag sa att jag ville byta neuroleptika och sätta ut Xanor Depot också. Jag vill bli klarare i skallen än vad jag är nu på 1100mg Seroquel. Jag vill helt enkelt ha tillbaka mitt intellekt och jag föreslog Abilify för honom.

Han var inte direkt negativ, men han sa att det skulle bli jobbigt att trappa ner Seroquel och samtidigt trappa upp Abilify. Han nämnde också att Abilify kan göra att man blir agiterad, men jag är ändå villig att testa.

Jag klagade jävligt mycket på den tillförordnade överläkaren på tvåan. Min babydoll är inskriven, men de tänkt skriva ut henne imorgon. Tydligen har han fått flera klagomål på hur "den grekiske guden" uppför sig och handlar. Jag känner att jag inte kan låta henne komma hem om jag fortfarande måste gömma rakhyvlarna som vi har i duschen, jag vill att hon ska ha något lugnande att ta när hon fåt ångest. Hennes ångestattacker är så smärtsamma för henne (jag har aldrig sett mer intensiva ångestutbrott), och därmed också smärtsamma för mig som inte kan göra någonting åt saken, mer än att hålla om henne och prata med henne.

Männskor med komplicerade benfrakturer kan behöva smärtstillande som är starkare än Alvedon, ångestsjuka ska kunna få pröva sig fram till en vid behovs-medicin som passar även om den är beroendeframkallande. Såklart kan inte alla hantera den, men jag förstår inte varför de alltid utgår ifrån att man inte kan det.

Man talar om tillvänjning och beroende, men tar man medicinen oregelbundet så är risken mindre. Tar man den dessutom endast när man verkligen behöver den så brukar det gå bra att sluta med den. Han förklarade att de som legat inne och tagit Tradolan eller morfin kunde sluta med dessa mediciner när smärtan blivit mindre. Samma sak gäller ångestproblematik.


Det blir en tidig kväll för mig, för jag är fortfarande snurrig men förstår inte riktigt varför. Imorgon ska jag spendera dagen på tvåan och hoppas att jag hinner dit innan de har ett utskrivningssamtal som varken min fästmö eller jag tycker är vettigt. Den grekiske guden får säga vad han vill, förhoppningsvis kan min läkare hoppa in en sväng. Thomas är så bra.

När mitt läkarsamtal var slut så frågade jag om jag fick krama honom, och det fick jag. Jag sa att jag saknat honom och han sa att han saknat oss.