Januari

Var var jag för ett år sedan? Jag är inte riktigt säker. Det jag minns starkast från januari var att jag mådde otroligt dåligt och därför åkte hem till mitt föräldrahem där jag blev ompysslad. Mamma tog med mig ut på promenad varje dag för att jag skulle få motion och solljus. Jag ville helst gömma mig i sängen hela dagarna, det var en jobbig tid. Jag sov mycket, hade ett enormt sömnbehov och var svårväckt. Det fungerade ett tag, men jag fick kapitulera och lägga in mig på sluten psykiatrisk avdelning ett tag.

Sedan är det mer eller mindre svart. Jag minns faktiskt inte vad jag pysslade med i januari, mer än att jag tog mig ur en svår situation genom att agera motsatt till vad jag egentligen ville göra.

 Februari och mars

Februari och mars förflöt på ett hyfsat sätt. Det var födelsedagar på Marys släktsida och det gav styrka att få träffa småkidsen. Här kom dessutom 12:e septemberrörelsen in i mitt liv på riktigt men jag var också osäker på min roll, vad som krävdes av mig och vad jag kunde göra. Jag kan inte påstå att jag var särskilt aktiv eftersom föreningslivet är någonting som var ganska främmande för mig.

April

 

 

I slutet av mars och början av april så fyllde jag och Mary år. Jag började återuppta vänskaper, men Mary mådde inte bra och det var många svängar till slutenvården.

 Maj

 

 

 

 

I maj fyllde Albin år, och Mary gaddade sig i Nordmaling hos Rebecka ”Black Raven”. Malins dödsdag flöt förbi, fortfarande har jag svårt att gå nära det faktum att min allra närmaste inte längre finns med oss.

 Juni

 

 

I juni tog vi vår årliga roadtrip till Luleå och Malins grav. Vi träffade Catti och att besöka Malins grav är helt klart värt alla pengar och alla timmar i bil. Fortfarande var det svårt att tänka sig att Malins kropp ligger och ruttnar sex fötter under marken.

 Juli

 

 

I juli tog jag och Mary en välbehövd semester. Mina föräldrar var ute med segelbåten och vi tog en vecka i Nordmaling och lånade deras hus. Vi lapade sol och hade det rätt så bra förutom att Mary hade så ont i ryggen att hon på mornarna satt och grät i köket. Jag fick smaka på hur det kan kännas att göra ingenting, inte känna så mycket, inga större känslostormar.

Jag la in mig på den psykiatriska slutenvården i slutet av juli om jag minns rätt och spenderade två veckor på trean, äldrepsyk. Jag kände mig otroligt nere och svårmodig, och jag minns med fasa att jag satt och flämtade på sängen i mitt enkelrum och inte kunde fokusera på att läsa eller annat, jag bara lyssnade på musik och brottades med mig själv. Jag ljög för mina föräldrar om att jag var inlagd för att de var utomlands och jag ville inte oroa dem. Tyvärr tror jag att det hade motsatt effekt, hade de vetat var jag egentligen var skulle de kanske slappnat av mer. Men nu blev det som det blev helt enkelt. Till slut tog jag mig i kragen, skrev ut mig och fortsatte hemma.

Det var så otroligt VARMT. Värmen gjorde allting outhärdligt. Det är det mest minnesvärda från juli, att det var +33 i skuggan och alla flämtade och stånkade genom dagarna. Alla fläktar i Sverige var slutsålda. Det gick inte att komma undan hettan och det var olidligt.

Här någonstans så började min neuroleptika sänkas. Jag slutade med ett preparat som heter Solian, som kallas för en mildare form av Leponex. Jag gick även ner i dos av Seroquel eftersom jag fick någon slags biverkning som gjorde att min tunga krampade. Jag har aldrig varit med om något liknande och jag lovade alla gudar att jag skulle vara snäll, om min tunga bara slutade krampa. Jag kunde inte sova och när jag var vaken så levde tungan sitt egna liv. Det var vidrigt.

 Augusti

Augusti kom och jag började pigga på mig. Det hände någonting, men jag vet inte vad. Jag hade fått en plats på EBC dit jag skulle en gång i veckan för gruppterapi och det satte igång i september. Hela augusti handlade om att förbereda mig för detta.

12:e septemberrörelsen, eller åtminstone vår ordförande, förberedde för fackeltåget som skulle bli av den 12:e september i Umeå.

 September

När den dagen kom så väcktes någonting inom mig. Jag såg Walles smärta och jag sörjde själv människor som dött även fast de bett om hjälp av psykiatrin. Och plötsligt insåg jag att jag faktiskt kan göra någonting åt saken, att jag kunde engagera mig och påverka. Det var här som jag på allvar började jobba med 12:e septemberrörelsen.

EBC visade sig vara en hit. Jag bestämde mig för att fullfölja detta, någonting som jag alltid haft svårt för att göra. Jag kan gå ut starkt men tappa sugen, men jag åkte vecka efter vecka till Ersboda för att vara med på olika gruppterapier. Bildgrupp, livsstilsgrupp och motionsgrupp på onsdagar. Jag är skaffat mig goda kontakter, vänner och fått det stöd jag behövt.

Här öppnades mina ögon på ett annat sätt. Jag har nämligen sovit bort år efter år, aldrig varit riktigt vaken och varit söndermedicinerad. Nu började jag stiga upp på morgonen och kände att jag faktiskt var vaken och alert. Min omgivning höll andan eftersom jag nu stod på så lite neuroleptika och jag visste att riskerna att jag skulle åka på en psykos eller tappa humöret var stora, men jag jobbade hårt med att följa rutiner, äta och sova regelbundet och började aktivera mig mer. Det räckte.

Saker hände väldigt snabbt. Jag började gå på Kärnhuset och låna deras musikstudio och fick ett ordentligt musikaliskt uppsving. Det var sannerligen gott för själen. Jag upptäckte dessutom att det inte var särskilt jobbigt att stiga upp på morgonen, eller att åka buss och gå mellan olika punkter. Det blev en självklarhet och inte ångestfyllt som det var förut.

 Oktober

 

 

 Oktober och november

 

Oktober kom, och arbetet med 12:e septemberrörelsen tog mer och mer tid. Jag satsade mycket på att sprida ordet och jag kände att jag hittat en plats där jag kände mig behövd och kompetent.

Psykeveckan där vi deltog bland de andra intresseföreningarna var en intensiv vecka där så många saker tog vid samtidigt. Mary och jag kom dit på första dagen och var allmänt obekväma och ovana, men vi växte med rollen och i slutet av veckan hade vi båda vunnit självförtroende. Jag hade ingen aning om att jag hade dessa resurser och började tänka om. Jag har länge drömt om att göra saker, men jag bestämde mig för att jag faktiskt måste våga prova för att ta mig någonstans. För ingenting händer när man bara sitter och drömmer om ett bättre liv.

Jag upptäckte flera föreningar som jag ville stötta, men främst var det Tilia som jag tog till mig. Jag köpte ett armband där det stod ”be you” och löste medlemskap. Jag bestämde mig också för att det var dags för mig att använda mina erfarenheter för att hjälpa och finnas till för någon annan, jag ville bli mentor för en ung människa med psykisk ohälsa. Det beslutet var stort.

Jag fortsatte med EBC en gång i veckan och det var ytterst sällan som jag missade ett tillfälle.

 

 

I november åkte jag och mamma till hälsohemmet på Österåsen, ett gammalt tbc-hem som hade en rik historia. Det var en enastående upplevelse och det var så mysigt att vandra omkring i en miljö från sekelskiftet 1900.

 December

 

 

Den sista november klädde vi julgranen och började pyssla med julkort och julklappar. Hela december gick ut på levande ljus, glögg, presenter och julpyssel. Det var så roligt att förbereda inför julen och jag trivdes otroligt mycket med planer och hemligheterna vi alla hade för varandra.

Jag, Mary, Patrice, Malin och Olivia firade ”lilla julafton” tillsammans. Det blev en otroligt rolig dag, jag har aldrig skrattat så mycket på en dag tror jag! Vi åt oss mätta på socker, såg Karl-Bertil Jonssons jul där gapskratten avlöste varandra och jag delade ut julklappar till mina fina vänner. Samvaron var otroligt vacker och jag är så tacksam för att jag trots sjukdom och allmän idioti ändå lyckats behålla riktigt nära vänner i mitt liv.

I jul åkte jag till Nordmaling och julafton spenderades i Hössjö hos min kusin Bella. Det var som vanligt, gemytligt och skojfriskt, dessutom fick jag mig minsann en UKULELE av morbror Tore!

Jag passade på att berätta för min familj om hur mycket de betytt i min resa mot återhämtning. För jag är på god väg nu, det ser riktigt lovande ut.

 

 

Jag har minskat i vikt under året på ett bra sätt och har nått delmål. Man kan se på fotografier under året att jag blir lite mindre eftersom tiden går. Min kropp trivs med att vara lite lättare.

Det allra bästa väntar. Jag och Mary har nämligen bestämt oss för att gifta oss i sommar, och till hösten flytta till en större lägenhet. Till dess kommer vi planera bröllopet, jobba med oss själva, med 12:e septemberrörelsen och antagligen också njuta av att inte behöva fundera så mycket på ens psykiska status varje dag utan verkligen leva fullt ut. Jag känner mig otroligt optimistisk och med Marys hand i min går vi in i ett nytt år med nya möjligheter.

 Bjuder på prototypen av hur min nyårsoutfit kommer att se ut!

Om någon/Några tar åt sig så bjuder jag på det…

Det var en gång för länge sedan ett litet land som var väldigt avlångt. I nedre delen av landet pratade man på ett konstigt sätt, och som kulturarv åt man konstiga torra höga kakor gjorda på ägg och socker. De som bodde i nedre delen av det lilla landet ville gärna arbeta sade dom, men då de inte fick några jobb så skyllde de på alla andra som kom från andra länder, och sedan blev de partiledare för Sverigedemokraterna.
Annars frodades det lilla landet ganska väl. I landet bodde det en kung som kom från Frankrike, och han var gift med en tyska. Tillsammans hade de tre barn som i sin tur börjat få egna bebisar.
Att ha kungar, och Sverigedemokrater som gick på a-kassa, kostade självklart en massa pengar, och som tur är var det lilla landet rikt på naturtillgångar såsom järnmalm, träd, sten och guld, och mycket av allt sånt som det lilla landet behövde för att få in pengar fanns i de norra delarna av landet.
Väldigt högt upp i det lilla landet låg ett stort landskap som man brukade kalla för Västerbotten. Landskapet var ett stort och vackert landskap med stora skogar,m och stora sjöar, men inte så där värst många människor. I Västerbotten fanns det många små städer och byar, men två städer var lite större än de andra, och de hette Umeå och Skellefteå.
Umeå var störst och ville gärna se sig som Norrlands Huvudstad, även om en annan stad också kallade sig för det. I Umeå kunde man gå i skolan i flera år, och man kunde läsa till att bli både doktor och polis. De som bestämde i Umeå hade också beslutat att man skulle bygga om hela staden på en gång så Umeå såg ut som en byggarbetsplats med stora kranar och djupa gropar i marken lite överallt. I Umeå hejade man på Björklöven men de hade inte vunnit en match sedan staden brann ner till grunden senast så egentligen var det ingen som brydde sig längre. Knappt Björklöven själva.
I Umeå låg det också ett jättestort sjukhus uppe på en kulle. Sjukhuset hade en massa fina doktorer som sprang omkring lite rufsiga i håret och verkade stressade.
Mest rufsiga, och mest stressiga var doktorerna som arbetade på psykiatrin på sjukhuset. Ja, inga var så stressade som dom.

Den andra lite större staden i Västerbotten hette Skellefteå.
Den staden var mycket mindre än Umeå men hade de senaste åren blivit känd i det lilla landet som staden som verkligen kunde spela ishockey. Stadens hockeylag var jätteduktiga och alla i staden var så glada över att deras killar, där knappt någon kom från Skellefteå, kunde spela så bra hockey. Det mesta i Skellefteå handlade om hockeyn när folket som bodde där inte jobbade, skruvade på sin gamla bil, eller satt på torget och tittade på den konstiga staty de som i staden som bestämde hade sagt skulle stå där. Sedan var Skellefteå också känt för väldigt många unga brukade ägna lediga stunder åt att äta saker som gjorde att man blev alldeles snurrig. Faktum är att om man frågade folk på internet vad Skellefteå var känt för så var det hockey och snurrmaten.

En regnig höstdag kom en arg man till Västerbotten. Han reste med flygplan upp och landade precis när det började ösa ner. Mannen var jättearg på väldigt mycket i Västerbotten, och nu hade han fått för sig att han skulle berätta det.
Mest arg var mannen på läkarna som hade mest rufsigt hår på sjukhuset. Mannen menade att läkarna hade gjort så mycket fel, och det berodde säkert på att de var så stressade, så att det hade slutat så illa för en person mannen tyckt väldigt mycket så personen hamnat i himmelen istället för att få flytta till Göteborg som han velat så mycket.
Ja den arge mannen skällde och skällde och skällde, och han skrev och ropade och gapade och förde ett himla liv. När mannen började ropa kom det fram massor med människor till mannen som berömde honom. De var också arga på sjukhuset för vad de gjort mot mannen som skulle flytta till Göteborg, och den arge mannen kände en förhoppning om att nu skulle han få saker att hända för om fler än honom var arga så skulle ju de som bestämde kanske förstå att läkarna med rufsigt hår behövde lite avlastning, och att de som var chefer kanske inte klarade av sitt jobb. Ja kanske skulle de som bestämde då blir lite rädda och ge lite mer pengar så att man kunde hjälpa de människor som hade ont i själen.
Den arge mannen sade till alla som kommit fram till honom och sagt att de var rädda, ”Men kan inte ni hjälpa till. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”
Med ens blev det väldigt tyst kring den arge mannen. Folk som innan också varit arga gick hem och började diska istället och de såg ner i diskhon och vågade inte lyfta blicken.
Den arge mannen frågade då andra som också varit arga, ”Men ni då? Ni kan väl hjälpa till. Ni var ju så arga innan. Tillsammans kan vi förändra saker så att inte fler behöver komma till himmelen”.
Igen blev det alldeles tyst runt den arge mannen och de som då varit arga sprang hem och skrev på

Mannen som skulle flyttat till Göteborg hade berättat för den arge mannen att han kom från Skellefteå från början. Han hade inte tyckt att det var så roligt i Skellefteå, och hockey tyckte han inte heller om. Däremot hade han när han var ung testat att äta saker som gjort att han blivit alldeles snurrig i huvudet. Han hade gjort det liksom så väldigt många andra unga i Skellefteå. För det hade varit väldigt tråkigt att vara ung i Skellefteå när man inte tyckte om hockey, skruva med bilar eller se på den konstiga statyn på torget.
Nu åkte den arge mannen till Skellefteå, och han träffade massor med människor som var så upprörda och arga över vad som hänt mannen som skulle flytta till Göteborg.
De upprörda människorna sade alla ”Han skulle fått hjälp av sociala när han va yngre, och sjukvården hjälpte honom inte heller de uslingarna”. Andra kom fram till honom och sade, ”Ja det är så mycket skit här i Skellefteå”.
”Men!”, brast den arge mannen ut, ”Vi gör något åt det då! Vi säger till det sociala att de måste skärpa sig, och vi säger till sjukvården att den måste bli bättre!”
Direkt försvann de som klagat på det sociala. För hockeyn skulle snart börja hade de läst i stadens tidning som nästan enbart brukade skriva om hockey.
Då vände sig den arge mannen till de som klagat på det där som gjorde folk snurriga.
”Men ni då? Ska ni inte hjälpa till så vi kan få bort det där dumma från Skellefteå så inte fler testar det där som gör en snurrig”
Det tog 30 sekunder och sedan stod mannen ensam kvar. Alla hade gått hem, om de inte gett sig iväg till hockeyarenan för det var ju hemmamatch ikväll.

I den lilla staden Skellefteå låg mannen som skulle flytta till Göteborg begravd. Den arge mannen reste dit och satte sig en stund vid graven. Nu var inte den arge mannen arg mer utan nu var han ledsen. Han klappade gravens sten, och lade en röd ros vid gravens kant.
”Vet du”, sade han till sin vän som låg där, ”Nu har jag försökt. Jag har försökt få folk att protestera och kämpa lite, men ingen vill. Jag har försökt få med alla de som var så arga när du försvann men alla är så upptagna med sitt. Jag kommer för alltid vara arg för vad som hände dig, men jag kan inte göra detta ensam och då ingen annan vill eller orkar så tänker jag att varför ska jag bry mig om de här i Västerbotten. De bryr ju sig inte om sig själva ju, och jag bor ju inte ens här. Vill de att de rufsiga läkarna ska fortsätta göra fel så fler kommer dö så får de göra det, och vill folket i Skellefteå att man ska strunta i de som mår dåligt, eller strunta i de som tar saker som gör en snurrig så får det bli så. Jag har tröttnat på Västerbotten nu”
Den ledsne mannen reste på sig, men innan han ställde sig upp helt kysste han gravens sten försiktigt och viskade ”Jag älskar dig Daniel”. Sedan åkte mannen hem för att aldrig mer återvända.

Samtidigt som mannen satt på flygplanet hem gick en ung man över en bro i Umeå. Mannen var alldeles snurrig av mediciner han fått av sin doktor som varit så stressad så doktorn hade inte hunnit med att ta sig an den unge mannen riktigt. Nu hade den unge mannen fått för mycket mediciner och visste inte ens vart han var. Innan han visste ordet av hade han ramlat ner i vattnet, och mannen drunknade.
Dagen efter när folk fått höra vad som hänt blev de igen upprörda och arga. De skällde och beklagade sig till varandra, och de skrev fina minnesord på den unge mannens nystartade minnessida på Facebook där de förklarade sin kärlek till honom,  men de orkade bara vara arga, och de orkade bara skriva fina saker en liten stund för alldeles snart skulle finalen i Idol börja. Dessutom hade de ju så mycket att göra…
Ja livet i Västerbotten gick vidare fast med allt mindre folk dock, men med desto fler gravar, för där har folket lärt sig att om man blundar riktigt riktigt hårt och bara tänker på sig själv i första hand. Ja, då behöver man inte bry sig om något annat."