Jag vaknade av konstiga drömmar redan vid 03-tiden. Jag ville stiga upp och börja dagen, men tvingade mig att stanna i sängen. Sedan följde ett vaknande och somnande, Mufasa blev mördad och jag var gravid. Ja jösses. Men halv nio tog jag mig upp och har ätit en överklassfrukost med gifflar, dumle wafers och kaffe med en skvätt mjölk.

 

När jag skulle klä på mig fick jag för mig att jag skulle prova kläder som jag inte haft på länge. Lite väl optimistisk var jag väl... visserligen har jag förlorat en del vikt och känner mig lättare men någon Large är jag inte än. Nä, jag är mycket större än så. Kläder jag hade 2006 passar inte. En svart, rejäl och skitsnygg skjorta med korta ärmar kunde jag knappt knäppa, men jag är ändå ett steg närmre att kunna ha den.

 

Det slutade med jeans och en tröja med Marilyn Monroe. Enkelt, snyggt. Borstade håret och sminkade mig, jag känner mig fräsch idag. Idag hånar inte spegeln mig. Jag känner mig helt okej.

 

Det blir en fin eftermiddag på Kärnhuset och den delen av stan. Jag ska droppa in på Musikanten och Konstnärsshoppen såklart, men sedan ska jag hem. Ja, Kärnhuset har som blivit ett andra hem. I musikstudion är jag hemma och det känns fantastiskt att få den chansen.

 

Jag lyssnar på Kite och sms:ar med Malin för att få allt att klaffa i eftermiddag.

 

Jag känner mig lite berusad av livet. Att det kan vara såhär bra. Och jag inser, att det skulle aldrig ha blivit såhär bra om jag inte haft Mary vid min sida, haft Mary under skinnet och så nära inpå. Det är farligt när det är så starka känslor inblandade, men jag vågar lägga mitt hjärta i hennes händer. På något sätt är det som att allt har startat och slutat kring vad jag och Mary känt, sagt och gjort.

 

Hur kan en människa bli ens universum på det sättet?