Besöket på sjukhuset gick... bra, antar jag. Det var roligt att återse min psykiater. Vi hade mycket att prata om. Det som stör mig mest just nu och som har varit under hela hösten är min ryggvärk, vilket han har förståelse för då han har egen erfarenhet. Tyvärr så fungerar inte ens lite starkare smärtstillande men samtidigt kan jag inte gå runt och ha ont. Så, ta hand om en opiatabstinens senare eller leva livet med mer eller mindre konstants medelsvår till svår värk? Det känns riktigt trist.

 

En fågel hade viskat i hans öra om att jag vill föreläsa för personalstyrkan på tvåa om självskadebeteende inom slutenvården. Jag ska återkomma med min skiss på hur jag byggt upp det hela så att det blir konstruktivt och inte blir skadligt för mig eller så. Han sa att tyvärr kanske de som behöver höra det mest kanske har minst intresse. Detta får ligga på is tills efter storhelgerna.

 

Jag berättade om vad som hänt under hösten och det kändes skönt att äntligen komma med lite goda nyheter. Vi hamnade i samtal och jag försökte febrilt försöka få med allt jag tänkt på innan. Jag borde ha skrivit en lapp, men jag tog upp det mesta.

 

Jag har fått tummen upp för att gå ut i arbetspraktik och det känns fantastiskt!

 

Innan jag gick lämnade jag ett kort till honom och en annan person inom vården som hjälpt mig mycket, gav en kram och fortsatte mot röntgenavdelningarna på sjukhuset.

 

Jag anmälde mig, väntade och blev sedan visat till ett rum med skum belysning. Jag fick byta tröja till landstingströja och det dröjde inte länge innan en läkare kom in för att undersöka mig. Jag är förskräckligt kittlig och försökte att se till att magmusklerna inte krampade.

 

Läkaren visade en liten vit prick på en ultraljudsbild. Den pricken är antingen njursten eller någon sorts förkalkning i njuren. Han frågade om jag haft ont och jag blev förvirrad. Ja, jag har haft ont, speciellt i ryggen, men jag har svårt att tro att det är njursten. Jag sätter mina kort på en förkalkning, för är man inte totalt sängliggandes vid njursten? Jag har aldrig haft sådana problem i de regionerna så jag vet inte vad jag har att jämföra med. Däremot vet jag att jag har väldigt ont till och från, men mest till.

 

Jag torkade bort kletet på magen, tog på mig kläderna och fick äntligen kissa. Ett besök på Apoteket, hämta paket på ÅC och sedan komma hem till Mary som en annan jultomte. Marie, tusen tack för klapparna! De uppskattas verkligen!

 

Jag funderade på bussen hemåt. Om det är njurarna som ger mig värken så skulle det nog vara enklare att bota än vanlig ryggvärk som jag haft i åratal. Så det skulle inte vara så synd om det handlade om till exempel njursten, för det går att behandla och självläka på ett annat sätt. Förstår du mitt resonemang?

 

Mamma lämpade av mormor hos oss och vi satt och beklagade oss över våra krämpor och pratade om hur intelligenta katter är. Sedan kom mamma tillbaka efter en sväng på stan och det var dags att kyssa Mary farväl. Jag kommer vara borta i en lång vecka. En vecka utan Mary! Det blir faktiskt en prövning.

 

På vägen hemåt så plockade jag upp Daisy på Musikanten som blivit omsträngad. Hon är nu ständigt ostämd precis som gitarrer är när de fått nya strängar så det är mycket skruvande och stämmande.

 

Jag kan säga att vi på 45 minuter passerade två bilolyckor varav en verkade vara omfattande och körde även förbi en bil som kört av vägen. Det var läskigt.

 

Nu har jag landat hemma i mitt föräldrahem och jag längtar så mycket efter sängen. Ögonen går nästan i kors just nu. Jag har klämt på klappar som ligger under granen, bortskämd som jag är!

 

Jag ska bädda och vänta ut tiden innan det är dags för sängen. Eller ja, bäddsoffan för min del.