Just nu sitter jag i soffan omringad av levande ljus, har just ätit middag och sippat på en Baileys. Jag lyssnar på Kite (synthbandet, inte det kristna bandet) och det är allmänt lugnt. Då spinner tankarna vidare, men utan att skada mig.

 

I höst har det varit så mycket fokus på det positiva trots sjukdom. Jag vill fortsätta på den vägen, men jag känner att jag måste poängtera någonting för mig själv och för alla andra; man blir inte frisk en dag och står säker i friskheten. Det handlar snarare om att upprätthålla friskheten, i alla fall i mitt personliga fall som schizoaffektiv. Jag kommer säkert få en psykos senare i livet. Jag kommer säkert hamna i en situation då jag skadar mig på något sätt. Jag står inte trygg i att vara återhämtad, det är ett pågående arbete. Men jag vill verkligen tro på att mitt liv fortsätter hålla en god kvalitét oavsett om jag blir riktigt dålig igen.

 

Vissa påstår att det går att bli frisk från psykisk sjukdom. Vissa säger att man aldrig blir det. Jag säger att det kommer och att det går, och att man kan vara olika rustad för det. Om jag skulle återfalla i en psykos så skulle jag kunna hantera den bättre idag än vad jag gjorde för några år sedan. Jag har mognat som person och det betyder mycket för att jag ska klara svåra tider som kommer.

 

Många saker är så basic. Som att äta, sova och ha lagom aktivitet. Att kunna acceptera det som inte kommer att förändras och göra de saker man kan påverka så bra som möjligt. Där är jag nu - jag förstår att jag har en kronisk sjukdom. Jag förstår att den går i vågor. Jag är så jävla insiktsfull att jag nästan äcklar mig själv. Jag vill inte vara klämkäck och det tycker jag inte att jag är heller, men jag har upptäckt att jag mår bättre av att ta ett steg tillbaka och betrakta situationer och jämföra dem med mina tidigare erfarenheter och kanske välja en annan, ny och spännande väg som inte är ett ingrott beteende för att överleva. Ett ingrott beteende som att skada mig eller mata mina psykoser med bibelcitat och att vara slav under krafterna. Istället för att förneka sjukdom och inte må bra ändå så är jag realistisk - det kommer att gå åt helvete. Men mognad och erfarenheter gör det lättare att hantera, definitivt.

 

Det finns inte före sjukdom och efter sjukdom för mig. För vissa finns det kanske det, men inte för mig. Det är jag, det är livet. Sånt är livet säger man ju. Jag är ledsen att säga det här till dig, men när du börjar må bättre kommer du inte mirakulöst bli frisk och kunna anpassa dig helt efter samhällets ramar. Däremot kommer du kunna må bättre oftare och återhämta dig från sjukdom för att leva det liv du kanske helst av allt vill leva.

 

Missförstå mig inte. Jag är inte det minsta bitter. Jag sitter just nu och njuter. Jag är på väg. Jag har ett hem, jag har ett förstånd som numera kan förklara mina känslor, jag har kärlek, jag har en vardag som inte är kantad av kaos. Nej, min vardag har guldkanter. Som att det är så skönt att krypa under täcket på kvällen och somna med näsan i Marys nacke eller att leva i musiken som bara jag hör. Jag vågar välkomna det fina, mysiga, trevliga. Jag saknar inte längre min sjukaste tid, ngåonting som jag tror att många gör just för att man vet precis hur livets spelregler ser ut.

 

Jag har en ledstjärna, Elisabeth. Jag hade turen att få kontakt med henne rätt tidigt, hon har varit som en mentor för mig. Hon är schizofren, har skadat sig och blivit feldiagnostiserad och söndervårdad. Jag kan känna igen mig i henne på många sätt. Nu lever hon på minimal medicinering och har ett vanligt heltidsjobb och bor och lever som hon själv har valt och inte sjukdomen. Hon säger att hon återhämtat sig, och det är vad jag längtar efter. Inte att bli frisk direkt, utan att ÅTERHÄMTA mig från det svåra jag varit med om. På så vis kan jag hantera saker bättre när jag får kriser.

 

Vågar jag påstå att jag återhämtat mig? Ne, inte riktigtj. Men jag är på god väg. Psykets kala väggar bleknar i minnet och jag tänker inte destruktivt eller pessimistiskt. Jag har en realistisk syn på livet nu och jag ger mig själv cred för att jag inte stannar i det familjära. Det sjuka med att vara sjuk är att man kan bli beroende av att vara sjuk.

 

Hösten har handlat om arbete som inte direkt har med mitt eget psyke att göra. Jag har fokuserat utåt, jobbat ideellt, fördjupat mig i mina intressen och blivit mer social. Som man bäddar får man ligga - jag har alla förutsättningar att fortsätta uppåt och det är min plan. Så nu vill jag glömma psyksnacket, jag vill ta igen det jag missat. Som att plugga bara för att det är kul och inte för att det måste leda till något arbete, eller praktisera på olika ställen för att få erfarenhet av den sidan av livet även om det inte skulle ge någon vidare anställning. det där kommer med tiden. Jag arbetar utefter där jag är, och just nu är jag på vippen till återhämtning.

 

Jag finns alltid till för kända och okända människor som behöver prata om sina problem med mig, vad det än må vara. Men jag vill lösa problemen, jag vill fokusera på hur man kan göra det bättre och inte bara gräva ner mig i skiten för att det är bekvämt. Det är underligt hur misär kan bli så tryggt för många, som det har varit för mig.

 

Jag är. Jag har en diagnos. Jag har inga symptom just nu utom lite röster då och då. Jag har fokuserat mig på det jag tycker om och utvecklats ytterligare ett steg och står i en ny fas. Välkommen, den nya fasen! För oavsett hur dålig jag blir igen så kommer det inte vara likadant som förut. Jag har mina erfarenheter att jämföra med. Jag har färdigheter att hantera problemen med. Jag har alla chanser att få må som vem som helst även om jag har en sjukdom som inte har något slut.

 

Jag vet inte om jag gör mig förstådd, men jag försöker förmedla en poäng i att det inte är svart eller vitt. Mellanmjölk är gott också.

 

Nu närmar sig jul och jag roar mig kungligt med julklappspyssel och besök på min fristad Kärnhuset och dess musikstudio. Jag använder mina sociala skills och tycker rätt bra om mig själv. Jag är snäll, jag behöver inte vara snygg även om jag verkligen vill vara det och självklart blir jag osäker ibland men jag vet åtminstone vem jag är oavsett om jag änner mig ful eller fin, eller mår dåligt eller bra eller mittemellan. Jag älskar det faktum att jag faktiskt kan se en röd tråd genom mitt liv, att jag även om jag påverkats mycket av andra behållit en kärna av vem jag faktiskt är. Jag är okej och det räcker.

 

Jag heter Sara. I took a deep breath and listened to the old bray of my heart; I am, I am, I am.

 

Vad heter du, vem är du?