Jag har under hösten försökt formulera min sjukdomsbild för att kunna arbeta bort det sjuka så gott jag kan. Det är svårt, för jag måste göra upp med sådant jag under långa perioder verkligen LEVT för. Det har varit min tro, min religion, mitt kors att bära. Att avfärda det som sjukt skulle innebära att allt vore förgäves. Eller är det verkligen det?

 

Jag är bipolärt schizoaffektiv. Jag förstår termen, och sedan alla andra diagnoser ströks och denna ersatte allt så har jag mått bättre i allmänhet. Jag har uppenbarligen fått rätt mediciner och rätt vård som tillslut har gjort att jag själv hittat mig själv bland alla symptom.

 

Jag har haft en lång rad diagnoser. Depression, bipolär II, GAD, socialfobi, borderline personlighetsstörning, en drös UNS-diagnoser (utan närmare specifikation) men en dag när jag var djupt deprimerad och låg inlagd så berättade jag för mig läkare om allt. Jag berättade om mina upplevelser som andra inte upplever. Om den bakomliggande hierarkin och min betydelse i allting, om Makten, Legion, Kylan, hur de kontaktade mig och att jag bestämt mig för att dö i min profetroll och därför valt att berätta eftersom de faktiskt inte kunde straffa mig mer än de redan gjorde. Svart och Vitt, Makten. Tidigare hade jag varit tyst för att jag tillhört en annan verklighet som inte får beblandas med vår gemensamma verklighet.

 

Jag har varit så rädd för att prata om det. Jag är fortfarande ganska rädd om att gå in på detaljer. Men nu väljer jag att kalla rösterna jag numera bara hör ibland för hallucinationer (eller dissociationer) och Makten för en vanföreställning. Jag kan tyvärr inte ännu avfärda det som någonting enbart sjukt, men jag och min förra terapeut som visade sig vara immun mot deras makter sa att vi kunde enas om en sak; vad man än kallar det jag lider av, så är det ett lidande som både hon och även jag ville rädda mig ur. Så på den vägen började jag att arbeta tillsammans med psykiatrin.

 

Min läkare säger att jag aldrig haft borderline personlighetsstörning. Jag har egentligen inte uppfyllt tillräckligt med kriterier, men jag hamnade inom psykiatrin när jag var ganska ung och fortfarande utvecklade mig själv, det fanns den där osäkerheten som många med borderline har. Jag har alltså inte blivit frisk från det, utan jag blev feldiagnostiserad och också felbehandlad. Det var antagligen därför jag gick omkring i så många år och ingenting hände, det var bara samma visa om och om igen. In och ut på psyk, in och ut med mediciner, mer dalar än toppar.

 

Det jag tror har lurat läkarna till att jag skulle ha borderline är antagligen mitt självskadebeteende. Tyvärr blir många självskadande feldiagnostiserade av den här faktorn. Men BPS är inte bara självdestruktivitet utan det är bara en del av det hela. Jag förstår att jag fick BPS som diagnos eftersom jag när jag var 18 kunde ha korta men intensiva vänskapsrelationer, jag har alltid varit arg och haft lätt till att spricka på olika sätt och mitt självskadebeteende gick det faktiskt inte att göra någonting åt egentligen - inte så länge jag ville fortsätta ha det med mig.

 

Jag är osäker, men inte tillräckligt osäker för att det ska klassas som ett kriterium för BPS. Jag är impulsiv, men det är oftast kopplat till de gånger jag haft en hypomani. Själv föredrar jag ordet "spontan", det klingar bättre. Jag är inte den mognaste människan på jorden, men min läkare har alltid ansett mig visa för stor förmåga att reflektera moget för att jag egentligen ska lida av BPS. Men, då pekar jag åter igen på självskadebeteendet. Det måste vara det som startat allting. Det är ju det som har synts, mina psykoser är för andra osynliga mer än att jag blir... ska vi säga, udda? Rädd, extrem, nästan gråter när jag ber människor vara försiktiga för att jag fått höra att någon ska dö, gör allmänt udda saker och börjar lägga pussel med ord, citat och tecken på väggarna med post-its.

 

Jag kopplar mig samman med Susanna Kaysen i filmen Girl, Interrupted. Jag ser inte sjuk ut, jag verkar inte sjuk eller excentrisk. Jag ser ganska normal ut och är inte alls bilden av den galna kvinnan. Med min verbala förmåga har jag duckat för många läkare som velat gå in mer på djupet. Och jag förstår inte heller min sjukdom, mer än att jag förstår att jag börjat återhämta mig. Jag är inte mindre jag för att jag mår dåligt ibland, och som återhämtad är jag fortfarande samma person som när jag är dålig. Jag kanske återhämtar mig men jag är inte mer normal för den sakens skull. Jag är fnoskig, ibland mer och ibland mindre, men livet är ju också galet. Min insida och det som finns omkring mig krockar ibland och då blir jag sjuk.

 

Jag har spenderat för mycket tid på sjukhus och behandlingscenter. Jag är på väg. Jag väljer att inte kalla på mina demoner, de kommer ändå. Förut var de de enda jag hade. Nu har jag så mycket mer. För röster kan inte bara vara hårda, kalla och elaka även om de oftast är så. De kan också prata med olika röster om olika saker som inte har med någonting att göra och faktiskt så kan de vara väldigt snälla också. Som när Vitt sjunger för mig när jag mår dåligt och gör mig lugn. Det finns den biten också.

 

Det här kanske låter helt sinnessjukt för dig som läsare, ändå väljer jag att skriva om det. För du känner ju mina friska sidor och förstår att jag är en helt vanlig människa. Jag är bara drabbad av en sjukdom.

 

Förut kunde jag inte säga orden. Psykos, hallucinationer, vanföreställningar. Nu kan jag det, lite trevande men ändå. Dessa ord är bara viktigt i mitt jobb med mig själv och inte viktigt för dig. Av dig vill jag ha förståelse för när jag mår sämre, men helst av allt få uppmärksamhet och feedback på de bra sakerna jag gör och bli sedd som vilken människa som helst. Med rätt diagnos har jag hittat rätt medicin och rätt terapi. Nu har jag kommit så långt i arbetet att jag känner doften av vardagen, vill utforska allt det jag missat under åren som inlåst i mitt inre. Låt mig blomma och kom ihåg att jag är kreativ, nyfiken och intresserad, inte mer speciell än någon annan och bara Sara.