Morgonrädsla. Vaknar, vågar inte öppna ögonen - men när jag inte öppnar ögonen får tankarna färg och form, vilket är läskigt.

Jag kniper ihop ögonen ocH öppnar dem sedan sakta. Kollar med rädsla på klockan. Är den alldeles för tidig? Hur lång kommer den här dagen bli? Varför är jag rädd för varje dag? Varför gör varje minut ont?

Det är underligt. Allt har blivit för skarpt, jag slår mig gul och blå mot kanterna.

Jag stiger upp, gör te och sätter igång datorn. En kommentar - konstnären till målningarna vi hittade i "skogen" (om man nu får kalla det skog) har skrivit en kommentar. Världen är så liten att jag måste skratta rakt ut!

Idag har vi familjesamtal, jag vet inte om jag kommer komma hem eller om jag åker direkt till avdelningen. Jag vet inte oim jag tar med mig datorn eller inte. Jag vet inte om jag ens få ha datorn, beroende på var jag hamnar. Hamnar jag på missbruksavdelningen är det tveksamt... men jag vill skriva. Försöka skriva i alla fall. Det är vad jag gör, vad jag borde göra i alla fall.

Det känns som att jag har en tight rustning runt armar, axlar och bröstkorgen. Det är svårt att andas.

Det håller inte längre.

Jag är speedad. Jag har fixat djurvakter och tänkte ta en vecka på stället med gröna dörrar och vita lakan. I en vecka har det varit ohållbart egentligen, med mina nya mått mätta.

Med nya mått, så säger jag att jag inte behöver vara suicidal och läggas in med LPT längre. Sedan jag fick mer ansvar, ansvar över djur och familj och mig själv, det där ansvaret jag började känna när jag träffade min andra hälft, så har jag satt stopp innan jag är på absoluta botten eller speedy gonzales. Jag har också insett att jag fått psykoser om jag inte tar hand om mig, vilket är en svår men viktig insikt.

Så nu behöver jag vila. Jag kan inte förklara känslan jag har, mer än att jag kanske flirtar med hypomanin, eller så är det bara medicinbiverkningar. Hur som helst - jag orkar inte slita ut mig såhär.

Varje kvart känns som fem timmar. Jag städar. Det är inte normalt beteende för mig, haha.

Imorgon har vi familjesamtal med min läkare och mina terapeuter. Jag hoppas att det kan föra oss samman ännu mer.

Efteråt har jag läkarsamtal. Jag är så trött på att vara så pigg, eller jag är trött, men jag är pigg samtidigt, och idag har jag städat och hoppas att tiden ska gå men den går för sakta, min terapeuter kommer hit idag och jag väntar och väntar.

Jag tror att jag ska be min läkare om den planerade inläggningen som jag är lovad ifall insättningen skulle bli jobbig. Jag har slutat med Seroquel och är spattig, jag behöver sova och äta men gör för lite av båda. Sova, äta, rutiner, mediciner. En paus. Låta bli att oroa mig.

Jag tror på Abilify, men jag tycker ändå att det här är jobbigt. Nedtyngd av tung neuroleptika (eller, snarare tung på grund av dosen) och sedan lyser solen in och jag liksom vaknar till. Men det sticks i ögonen.

 

 

Nu är mitt hår sådär Ariel-rött igen! Det känns skönt, som att jag är mig själv igen. Nästa projekt blir att färga underhåret svart, och sedan eventuellt sätta i mina dreads. Allt utefter hur min flickvän eller annan vän orkar. Att vara fräsch i håret är underskattat faktiskt.

 

I övrigt så mår jag inte så bra, jag är så rastlös men samtidigt trött och jag behöver verkligen träffa min läkare som varit sjuk ett tag nu. Men jag har fått hem rökelser, hjälpmedel till meditation och organiska teer som jag får trösta mig och samla mig med.

 

 

 

... 11 månader sedan jag skadade mig sist.

Jag läker.

Födelsedagsbarnet!

 

 

Igår hade vi trevligt, parmiddag (pizza) och lite bubbel. Olivia var nöjd och jag älskar bilden ovan, hon är jättesöt ju! Det här med Mmmh... Tresor är internhumor, ingen idé att förklara. Men åh, glad Olivia!

 

Det blev en tidig kväll ändå och trots det hade jag svårt att sova. Sedan hade jag svårt att sova på morgonsidan. Grrr. Men människor upplever mig som mer vaken, och det är jag ju bokstavligen. Det är egentligen fullt normalt. Jag är bara så van vid att vara sederad av neuroleptika.

 

Så mysigt att få hålla om min älskling. Alltid. Jag saknar vår vardags, men den kommer när den kommer. Jag beundrar henne för hennes kamp och försöker stötta på bästa sätt.

 

Mamma är på IKEA och jag har beställt en helfigursspegel! Blir fint att få hem.

 

Just nu sitter jag med färg i håret och hoppas att det kommer bli riktigt rött och fint. Resultat redovisas sen. Jag blekte håret och färgade det med Vermillion red, som vanligt.

 

 

 

Nu har jag vaknat till liv igen.

Idag var jag på Maxi med min fästmö och jag skrattade, det var kul! Helt sanslöst. Jag är livrädd för att vara på Maxi, jag är rädd för affärer överhuvudtaget och har alltid min kräkpåse med mig (ifall jag skulle kräkas, vilket jag aldrig gjort, alltså är det en dum nojja). Men idag... Ja, det var nog HON som gjorde det. Hon som jag älskar att vara med.

Mamma och pappa har varit här och nu har vi äntligen ett duschdraperi. Jag tvingade i mig lunch vilket förmodligen räddade dagen. Vi påtade på här hemma och Mary sa att det var som att vara med i Så ska det låta, haha. Mina föräldrar är härligt knasiga. Jag försökte lära mamma Born this way med Gaga.

Tacksam för hjälpen idag!

Vi ska fira Olivia ikväll, minsann. Beställa pizza, dricka bubbel och spela spel. Det blir mys! En liten ospeciell men lite rolig present ska hon få också.

Nu ska jag fortsätta mitt Lady Gaga-missbruk.

Vaken till och från seda sju. Jag är trött.

Idag blir en lång dag, men jag skjuter förkylningen åt sidan och tar det som det kommer. Mina föräldrar kommer och hjälper mig med badrummet idag och mamma ska skjutsa mig och Mary till maxi. Senare blir det firande av Olivia som fyller år med lite bubbel och pizza!

Gear up. Men först ska jag vila lite.

Det är inte okej när jag mår så illa att jag bara kan äta ett riktigt mål mat om dagen. Hoppas att det bara är biverkningar som går över snart snart snart.

Min fästmö kom hem med ett paket, innehållandes hennes brudklänning. Så vacker! Hon är så vacker, och klänningen gör henne bara ännu vackrare!

Jag mår inte så bra idag. Jag gick till Å-centrum men svettades fast jag frös, jag orkade inte gör mer än att hämta ut ett paket jag fått. Det är inte alltför långt, ungefär tre låtar på iPoden, men det kändes som en evighet. Efter lite Alvedon och Strepsils kändes det bättre i alla fall...

Kvällen närmar sig. Dags att tända ljus.

Jag slumrade i morse, mest för att jag är irriterad på att vakna tidigt, och jag drömde hemska drömmar. Jag skulle börja gymnasiet (ugh) och var inackorderad på ett möbelhus med några andra. Man var tre om ett område i möbelhuset. Två tjejer varav en var schysst men den andra vidrig skulle dela plats med mig och jag fick sämsta sovplatsen såklart. Jag drev in och ut ur drömmen, jag flög och de andra frågade varför, jag sa att jag inte visste och att det måste blivit något fel i incheckningen. Så var jag plötsligt i Ö-vik, jag flög än en gång och höll på att krocka med ett tåg (jag tror tamejfan att jag fått PTSD från tågincidenten), men svängde och missade det, sedan var jag tillbaka på möbelhuset och så spärrade jag upp ögonen för att vakna.

Så obehagligt. Dessutom har förkylningen hittat mig. Kul, nu när Mary ska komma hem på eftermiddagarna och jag ska fira Olivia på lördag.

Bitter.

Fråga till er ärrade: Jag smörjer in mina ärr med olika lotioner. Finns det något speciellt märke som är bra för att mjuka upp ärren och snabba på läkningen?

Jag lyssnar på Malin Frimodig och funderar på vad mitt nästa drag ska bli. Förra veckan ställde jag in mitt läkarsamtal eftersom jag skulle på begravning, jag fick en ny tid men min läkare är sjuk. Nu är morgondagens samtal inställt. Om han är frisk nästa vecka och vi har vårt samtal på fredag har det gått tre veckor... Och jag är mitt i uttrappningen av Seroquel och har trappat in Abilify.

Receptet på det lugnande jag fick eftersom det är ganska tufft att byta mediciner har gått ut och jag har inga fler kvar. Jag har tusen frågor men inga svar, det är svar som han och bara han har. Att träffa en annan läkare skulle inte funka. Jag och min läkare jobbar som ett team, eftersom jag egentligen har svaren på mina egna frågor för det mesta, det är bara det att han känner mig och kan koppla ihop sakerna.

Jag håller på att krypa ut mitt eget skinn, för att vara ärlig. Jag vet inte vad jag ska göra - jag KAN inte göra någonting för att jag är så rastlös. Det är svårt att fokusera på en sak och bara en sak.

Kvällen kommer och jag blir rädd, jag vill inte ha den. Jag vill inte ha dagen heller. Jag vill... Krypa ur mitt skinn. Kan inte läsa men inte låta bli, kan inte se på TV...

Jag undrar hur ett liv utan tabletter skulle se ut.

Åh vad jag har saknat att vakna med henne på morgonen, ligga med armarna om varandra och vakna stegvis.

Igår kväll gick vi ut bland träden med ljuslyktor och ficklampa, till stället där det finns ett betongbord och betongstolar som har höga ryggar. Med lite fantasi kan betongklumparna bli ett långt träbord med stolar från medeltida England. Där hittade vi målningar och en ljuslykta, det var väldigt spännande. Jag tog målningarna och lämnade en bergskristall. Man kan ju inte ta någonting utan att lämna något för nästa person som kom dit...

Vi tände en eld och gjorde personliga ritualer. Det är snart höstdagjämning, det var det vi firade. Det var så vackert.

Resten gömmer jag djupt inom mig.

Livet kallar. När vi kom hem så hade katterna rivit ut en stor sopsäck med skräp som jag samlat under dagen, Puffen hade ätit pasta och sedan kräkts i min säng. De är så bedårande för det mesta men just då var ingen av dem mycket värda. Jävla djur. Jag borde ställt undan den innan vi gick... Jag städade upp och sedan sov vi.

Idag kommer städnazisten och piskar igång mig till lite seriös städning. Det behövs. Jag är trött på röran omkring mig. Hur mycket jag än städar så verkar det aldrig bli tillräckligt fint och fräscht.

Samtal med Josephine på förmiddagen, ett angenämt sätt att börja dagen på. Egentligen hade jag vaknat tidigare och varit ute med Puffen, men sängen såg så inbjudande ut att jag la mig och halvslumrade ett tag.

Jag har städat, men det räcker inte. Jag orkar inte städa mer men jag är inte klar. Jag är trött idag.

Det kanske beror på att jag börjat ta Abilify på dagen nu? Jag tog dem till frukosmedicinen och var tvungen att vila på eftermiddagen. Det kan i och för sig bero på att jag har någon sorts förkylning i kroppen också.

Jag saknar Malin! Malin, jag saknar dig så mycket... Jag saknar alla tokigheter du gjorde, alla tokigheter vi gjorde, jag saknar din röst, jag saknar att fråga dig "Säg någonting som är sant" och få olika svar.

Kanelrökelser, snus och Lady Gaga. Ikväll kommer min fästmö hem och Olivia kommer också komma för att fira höstdagjämningen. Se, jag har så mycket vackert ändå, men Malin var inte mänsklig, hon var en ängel (i ett icke-Vingklippt-ängel-sätt).


Låst blogg uppad.

 

 

 

Jag omger mig av levande ljus - andas, andas. Slå bort mörkret och ensamheten.

 

Fast jag är inte ensam. Jag har mer i mitt liv nu än vad jag någonsin haft. Kärlek, djur, vänner... Det fanns en tid då jag inte ens hade mig själv. Även när saker är motiga är jag övertygad om att jag kommer bli eller kanske redan är en solskenshistoria.

 

Jag försökte sätta mig med gitarren och sjunga ikväll, men jag är för trött. Rösten bär inte, jag orkar inte spela "rakt".

 

Just nu är Puffen ungefär lika levande som en hög med tvätt. Han ser faktiskt ut som en hög med tvätt. Eller en golvmopp. En charmig golvmopp. Snart går jag ut med honom för sista gången ikväll, och sedan hoppar jag i säng med en bok.

 

Jag ska ge mig själv sovmorgon imorgon. Även fast jag vaknar tidigt så ska jag blunda och fortsätta sova.

Jag är inte optimist, jag är realist. Därför känner jag det ganska trevligt att ärligt kunna säga att det är okej nu.

Jag har fått hem kronan nu. Jag är lat, så jag tar inte kort på den just nu.

Sitter och väntar på en klänning och på lite flum-saker. Mina rökelser håller på att ta slut, det gillas inte.

Idag har jag promenerat - seriöst promenerat. Det har varit en ljus och fin dag, men nu kommer mörkret och jag har köpt ännu mer ljus, jag vill ha levande ljus runt mig, så många flammor som möjligt. Jag stänger ute mörkret så att det inte når mig.

Jag känner tristess, skriver i min första book of shadows och försöker producera ord men de smakar inte rätt när jag läser upp dem. Det känns som att det finns någon annan i mig, för när jag ska skriva ett ord så kommer ett annat fram. Det blir väldigt konstigt. Jag antar att det snarare beror på mitt mentala uppvaknande efter att ha sederats med Seroquel än att det finns någon i mig, men man vet ju aldrig...

För Sasha är i hallen lite nu och då. Jag pratade med Thomas om det och skillnaden mellan psykos och andliga upplevelser, det är mycket möjligt att Sasha följer med mig som en ande och inte en bit av en psykos.

Djuren är i harmoni. Imorgon kommer älskling hem och jag får känna hennes värme. Jag ser verkligen fram emot det.

Måste bara säga att jag inte tagit sömnmedicinen när jag gjorde den senaste videobloggen, jag hade mediterat och var trött helt enkelt.

Det är så vackert ute... hösten är vacker men ett förspel till vintern. Istället för att hålla andan tills jag inte orkar längre så tänker jag ta emot vintern med djupa andetag.

Oj, vad pretto det lät.

En liten glimt av mitt sovrum.

 

 

 

Dusch, insmord i fruktdofter och parfym på det. Tända ljus, myrra-rökelser. Medicin tagen, hunden och katterna sover och jag försöker läsa - nu känns det rätt bra. Saknar bara min älskling. Jättemycket.

• Ta mig ur sängen - check
• Ta emot boendestödet - check
• Tvätta två säckar med diverse kläder - check
• Gå på ICA Gå på OKQ8 och handla det nödvändigaste - check
• Torktumla tvätten - check
• Ta ut den innan tvättiden gick ut - check
• Vila .

Typiskt, min läkare är sjuk idag, men å andra sidan behövde jag verkligen tvätta. Jag träffar honom förhoppningsvis på fredag på vår vanliga tid.

Idag är en bajsdag. Jag hatar den. Jag vill ha kväll. Jag vill ha imorgon. Jag vill inte ha nu. Försöker få tag i människor men de har inte tid. Vill inte vara ensam men klarar inte av att ta mig någonstans.

Det värsta tänkbara har inträffat - i alla fall sett ut i-landsproblemsspektrat - för jag kan inte läsa. Jag har inte fokus nog för det. Jag kan inte fokusera på TV heller.

Det luktar ångest.

Jag vaknade av att telefonen idag. Det var avdelningen som berättade att min läkare är sjuk idag. Det blir med andra ord ingen träff idag som det var tänkt.

Försökte få tag på mitt boendestöd som jag avbokat, men som vanligt går det inte att gå tag på dem. SLippery bastards.

Drog bort en del av täcket för att resa mig, men jag började skaka. Förkylning på gång? Eller så var det bara jävligt kallt.

Puffen skällde på mig så jag förstod att jag inte kunde ta en stund och mysa i värmen under täcket. När vi kom ut bajsade han flytande, stackaren. Inte konstigt när han är i maskopi med katterna som såg till att hans godispåse ramlade ner på golvet och han fick mumsa i sig massor av godsaker.

Idag blir det basic. Jag ska tvätta det mest akuta... Typ.

Usch.

Älskling kom hem på permis idag. Det var inte många gånger som jag släppte hennes hand. Det var skönt och mysigt att ha henne här, precis som det ska vara. Jag blev helt varm och avslappnad.

Jag skulle inte säga att jag har svårt att äta, men när jag är hemma själv så känns det inte lika viktigt med rutiner trots att det är just då som de är som viktigast. Jag skakade ihop en modifast-shake och var ledsen över att det var min sista. "Riktig" mat gör jag åtminstone en gång per dag... Nu ljög jag. Men jag har BÖRJAT göra ett riktigt mål mat om dagen. Oftast lunch. Jag har inte sämre aptit, jag skulle säga att jag numera har ganska normal aptit. Min aptit har alltid varit för stor.

När en Ben & Jerry's kan stå i frysen i veckor så har någonting definitivt förändrats. Tack Abilify!

Jag har tid med Thomas imorgon, men jag vet inte när. Jag har ringt avdelningen och som vanligt har han inte gjort en officiell anteckning om det i min journal så jag antar att jag får åka till avdelningen och sitta där hela dagen om det behövs. Fördelen är ju att jag får kramas med min fästmö - då kan jag vänta hur länge som helst <3

Jag skulle vilja trappa ut det sista av Seroquelen nu. Jag tror att det skulle gå bra att ta bort 100mg eller 200mg per dag nu när vi är i slutet av uttrappningen.

Nu ska jag läsa. Det är mycket som jag ska läsa, men jag är lite för rastlös för det egentligen. Nu samlar jag mig och försöker läsa.

Pendelbloggen är uppad.

Abilfy gör mig definitivt piggare, Idag steg jag upp strax efter 9, något jag inte gjort av egen vilja på flera år. Dämpad av annan neuoleptika och andra mediciner är det svårt att stiga upp i normal tid.

Två veckor kvar, sedan är Seroquel historia. Jag ser fram emot det, ni anar inte hur befriande det känns.

Höstsolen stack i ögonen, men det var ändå skönt ute när jag och Sir Puffius tog en promenad. Det är så vackert ute. Enligt min cykel så kommer jag gillar hösten, tycka om att det blir mörkare för att jag kan tända ljus och mysa, men sedan brukar det slå över till att mörkret skrämmer mig, gör mig deppad, och -30 är hemskt men man måste gå ut ändå. Det blir jul och man ska stressa med alla julklappar. Sedan brukar jag bli sjuk. Jag tänker inte låta det bli så i år.

Nu sitter jag och väntar på att min fästmö ska komma hem på permission.

Jag känner att många av mina borderlinesymptom har mattats av. Jag tänkte gå igenom kriterierna och se vilka som finns kvar, vilka som mattats av och vilka jag aldrig haft.


Gör stora ansträngningar för att undvika verkliga eller inbillade separationer.
Jag har fortfarande problem med separationer. Jag brukar nästan inte vilja att min bror kommer hem och hälsar på eftersom jag vet att han därför måste åka bort igen. Det är fortfarande jobbigt, men jag finner en större acceptans i att människor faktiskt måste leva sina liv och inte kan anpassa sig efter vad jag vill.


Uppvisar ett mönster av instabila och intensiva relationer med andra människor som kännetecknas av extrem idealisering omväxlande med extrem nedvärdering.
Jag är osäker på om jag någonsin haft detta problem. Jag har varit inlagd så väldigt mycket, borderlinetjejerna brukar bli bästisar och när de är utskrivna så är den vänskapen som bortblåst - men jag har aldrig haft det så. Jag har istället goda vänner och vinner man min vänskap så är den gjord i sten. Jag är mycket lojal.


Uppvisar identitetsstörning: påtaglig och varaktig instabilitet i självbild och identitetskänsla.
Detta kämpar jag fortfarande med, men jag identifierar mig inte längre med borderline personlighetsstörning utan jag har hittat mig själv samtidigt som jag ständigt hittar nya delar!


Visar impulsivitet i minst två olika avseenden som kan leda till allvarliga konsekvenser för personen själv (t ex slösaktighet, sexuell äventyrlighet, drogmissbruk, vårdslöshet i trafik, hetsätning).
Jag har nog fallit många gånger på grund av min impulsivitet... men nä, jag gör det sällan numera.


Uppvisar upprepat självmordsbeteende med gester, hot eller självstympande handlingar
Jag kan glatt känna att detta kriterium ligger bakom mig, även om jag vet att den kan komma tillbaka om jag skulle slappna av. Jag kämpar med det och vinner mer mark för varje fight.


Affektiv instabilitet som kommer av en påtaglig benägenhet att reagera med förändring av sinnesstämningen (t ex intensiv, episodisk nedstämdhet, irritabilitet eller ångest som vanligtvis varar några timmar och endast i enstaka fall längre än några dagar).
Jag svänger mycket i humöret, men de svåraste svängarna är mina bipolära svängningar. Det är svårt att skilja dem åt ibland faktiskt.


Kronisk tomhetskänsla.
Jag vet faktiskt inte vad det innebär riktigt...


Uppvisar inadekvat, intensiv vrede eller svårighet att kontrollera ilska (t ex ofta förekommande temperamentsutbrott, konstant ilska, upprepade slagsmål).
Jag ser det som att jag har temperament och att det inte längre är en ständig ilska jag bär på, samtidigt som ilskan är min drivkraft. Att min ilska är inadekvat är någonting som inte händer särskilt ofta, enligt mig.


Har övergående, stressrelaterade paranoida tankegångar eller allvarliga dissociativa symptom.
Det här kan jag inte själv uttala mig om eftersom jag även är schizoaffektiv.


Vad detta blir vet jag inte. Jag måste konsultera min läkare först. Men att symptomen mattats av känns underbart. Jag måste ta lite cred för det.

Jag blev själv ikväll. Jag har ju djuren såklart, men ingen mänsklig närvaro. Folk har inte tid och jag har inte ork att åka till kvinnoboendet. Jag har tänt tusen ljus, tusen rökelser och en Ben & Jerry's Cookie Dough väntar på mig.

Jag klarar mig. Ska läsa, ta det lugnt. Jag orkar inte mycket nu.

Begravningen av Rita var fin. Jag trodde inte att jag skulle klara av det på grund av omständigheterna, men jag var med från början till slut. Prästen hängde upp sig på svarta hål, men annars var allt mycket vackert och sorgligt.

Jag gick dit med mitt förra boende och utan deras stöd hade det inte gått. Jag trodde inte att jag skulle gråta, för jag gråter nämnligen mycket sällan på grund av min medicinering, men när vi lagt rosor (och jag la en hund) på kistan så sköljde sorgen över mig. Jag kände henne inte väl, men jag visste att vi kunnat komma närmre varandra. Nu får jag inte chansen att lära känna henne närmre, och sättet hon dog på gjorde att jag inte kunde hålla det inne.

Så när solisten sjöng "My heart will go on" så satt vi där och grät. Jag lutade mig fram och tog stöd med armarna på bänken framför mig och jag grät, jag grät. Jag grät och det var ingen skön gråt, det var ångestgråt.

Jag har varit på tre begravningar i år. Inte på en enda har det varit någon person som varit gammal som dött. Det har alltid varit under mystiska omständigheter och min bästa vän gick bort. Det här är så tungt.

Rädslan när jag kom ut och satte på mobilen. SMS:et jag fick. Jag kände att ni får det räcka, nu orkar jag inte mer. Nu ska ingen fler dö, om de inte är gamla och sjuka. Och speciellt Hon... jag började gråta igen. Jag försökte föreställa mig ett liv utan henne och jag bara grät. Det går inte. Jag vill inte. Hon får säga hejdå, ta sitt pick och pack och sticka och söka efter lyckan i livet, men hon får inte välja döden framför mig.

Jag är lite skakis, ska be Olivia komma över ikväll och hålla mig sällskap. Jag lyssnar på Loreena McKennitt och har tänt rökelser och ljus, försöker sätta tillbaka mina sköldar mot världen igen. Jag är naggad i kanterna, jag behöver bli hel igen.

Ajjemen, jag har startat en ny blogg som handlar om mig och min pendel. Ta en titt:

http://minpendeldagbok.blogg.se/

Ta en titt, vettja.

Så har ännu en blogg sett dagens ljust. Jag vill göra lite reklam för en blogg som jag tycker är fantastisk, den heter En dikt om dagen.

Personen bakom bloggen är en intressant person, en nära vän till mig som skrev MVG på sina läxor för att hon freestylade dikter. Hon fick sova på lektionerna för att hon var ett litterärt geni och nu får vi en inblick i hennes skrivande tack vare hennes blogg.

Så, besök En dikt om dagen av Olivia Sjöstedt!

Det har tyvärr varit tätt med begravningar för mig nu. På fredag äger ännu en rum. Jag hoppas att jag orkar gå, det kommer nog vara mycket folk.

Jag letar efter foton på henne, jag har för mig att jag skulle ha foton på henne och mina djur, men det måste vara bilder jag tog i huvudet. Hon satt lycklig på mitt vardagsrumsgolv med alla djuren och log och skrattade. Så kommer jag att komma ihåg henne. Hon älskade människor och djur, hon var en vänlig och vacker själ som jag gärna hade haft fler samtal med... men nu går det inte. Aldrig mer.

Jag sparar min mentala bild. Kanske kan jag måla av den någon dag.

 

 

Död åt den onda cirkeln, ge oss istället befrielse, förändring en nystart och en högre cirkel, långt borta från den onda.

 

 

 

Snygging på permis!

 

 

Jag samlar kraft. Samlar kraft och fokuserar den utåt. Fokuserar den på den person som behöver det (på ett icke-psykotiskt sätt). Ibland behöver livet en liten knuff på vägen, för oss alla.

 

Mary hann just komma innanför dörren då himlen öppnade sig i ett monsunregn. Det är vackert och mysigt, så länge man inte behöver ut med vovven. Där hade vi tur.

 

Det är dags att vända blad, för oss alla. Börja skriva en ny saga. Jag måste ta nya tag, nya andetag, djupa och giriga för nu kan jag inte sitta still längre.

 

Saker har kommit i rullning. Jag kan städa på egen hand, jag har gjort slag i saken och anmält mig för sånglektioner och jag hälsar på vänner. Jag börjar leva på riktigt.

 

 

 

En hel halv dag på sjukhuset, pust. Min kropp är inte van att gå, stå, flänga och fara. All energi jag får tar jag ut på att träna att åka buss, att gå hundpromenader och diska. Jag menar, det kunde ju varit värre! Jag behöver träna på allt det där. En dag kanske det går utan att jag ens tänker på det? En dag som denna vågar jag tro på det.

Jag måste säga att jag är lite orolig för vad som kommer hända när jag höjer Abilify ännu ett steg och när Seroquelen är ute ur mitt system. Hur blir det med sömnen då? Jag får ta det när det kommer helt enkelt.

Det är inte roligt att ha hund nu. Blött blött blött, blöta tassar och skräp som kommer med in. Däremot är det roligt att ha mysiga djur, tända ljus och rökelser och läsa böcker medan regnet smattrar mot rutan.

Men sen måste man ut med hunden igen...

Det jämnar ut sig, typ.

Min morgon brukar börja såhär:

Jag vaknar av mig själv eller av väckarklockan. Jag vänder på mig, drar ett djupt andetag och undrar hur jag mår idag. Lika fort som jag börjar röra mig lite så kommer Mischa, Alvin och Tala upp i sängen, sätter sig på min obefintliga midja och min höft och börjar kurra så högt att det inte går att somna om. Sedan kommer Puffen, skuttar upp i sängen och vill helst slicka en i ansiktet. När jag vill sova mer så brukar jag låtsas vara död så att de går sin väg, men i överlag är det ett väldigt trevligt sätt att vakna på.

Idag har jag terapi, sedan ska jag hälsa på Mary

Är inne på dag 10 med Abilify. Jag har sänkt Seroquelen till 800mg och uppat Abilifyen till 10mg. Rastlösheten och ångesten har minskat. Alla biverkningar har faktiskt suddats ut lite och jag känner att mitt känsloliv berikats, jag har mer ork. Det känns bra!

Det flyttas om substanser i kroppen och trots att vi går mot vinter, kyla och dämpad vila så börjar jag känna mig levande.

Det kommer att bli bra.

Och du, Teo, posta gärna en kommentar med din mailadress eller ge mig lösenordet till din blogg så att jag får svara! :D

Olivia sov över igår. Jag ville ha henne hos mig, jag är så orolig för henne. De senaste veckorna har jag sett hur hon försämrats, varit manisk, psykotisk och sovit alla timmar då andra människor är vakna. Hon somnade i min soffa när vi såg Burlesque, jag var så försiktig jag kunde när jag stängde av TV:n och DVD:n, blåste ut ljusen och var så rädd att väcka henne. Puffen brukar skälla på katterna när de kommer för nära hans bollar (alltså riktiga bollar, han är kastrerad), och när han gjorde det var jag livrädd att han skulle väcka henne. Hon om någon behöver sova.

Vi sov båda hela natten och det har ringts hit och dit, vi tog en sjuktaxi till mobila teamet och jag satt med under samtalet. Det var så mycket, ni har ingen aning om hur mycket det är som måste till för att hon ska få må som hon förtjänar.

Och så frågar skötaren om hon vill arbetsträna.

Alltså, jag tycker ändå att jag tagit mig en bra bit i mitt tillfrisknande men jag är inte redo för någon arbetsträning och Olivia måste ju kunna ta hand om sig själv först! Jävla idiot till skötare. Hon tyckte också att Olivia som svimmar titt som tätt pga mediciner och näringsbrist borde ta promenader.

I slutändan så förändrades ingenting.

Jag hälsade på Mary efteråt. Jag vill att hon ska se sig själv genom mina ögon, att hon ska se hur mycket hon är värd, att hon ska känna att hon är värd att må bra och att hon åtminstone får känna att hon är okej inför sig själv.

Jag älskar inte mig själv, inte ens i närheten, oftast får jag kämpa mot självskadeimpulserna trots att jag inte tycker om mig själv, men jag tycker ändå att jag är okej. Jag är helt okej. Nej, idag ska jag inte skada mig. Imorgon får vi se. Men just nu så gör jag det inte.

Jag hälsade på en annan vän som var inlagd på en annan del av sjukhuset, sedan åkte jag hem till en kissnödig hund. Mörkret närmar sig, jag har tänkt ljus. Jag får någon sorts domedagskänsla, fast jag vet att livet fortsätter imorgon. Det känns konstigt.

Jag har gjort slag i saken och tagit kontakt med en sångpedagog. Jag tänker ta tio lektioner i sång och jag känner mig peppad men ändå väldigt nervös. Jag gillar att sjunga men är inte så duktig, fast jag har nog ändå potential till att kunnde bli lite duktigare, lära känna min röst och lära känna mina resurser och vad jag behöver jobba på. Jag vill öka på mitt röstomfång och lära mig att inte slira på tonerna så att det blir falskt.

Men framför allt vill jag göra någonting bra för mig själv. Jag vill leva mitt liv. Det blir svårt att komma över nervositeten och blygheten, det är kanske just därför jag gör detta.

Avslutar inlägget med låten Forgive Yourself av Malin Frimodig: http://malinfrimodig.se/music/malinfrimodig-forgive_yourself.mp3

Dagens fakeup.

 

 

 

 

 

 

Fullmåne. Jag känner mig stark, min pendel är stark och den samt tarotkorten fick månbada igår.

 

Puffen ligger och drömmer, djuren ligger och sover i soffan och på klösträdet. Jag saknar min fästmö, men hälsan går först.

 

Jag vill rädda hela världen, men det kan jag såklart inte göra-

 

Fick en kommentar av Vinter och det stämmer att många bipolära slarvar eller slutar med sin medicin för att manierna också ger väldigt mycket även om det är ett sjukdomstillstånd. Man får energi, man blir mer skärpt, saker går fortare, det är som amfetamin för själen. Det sliter på en men man är så hög. Sedan kommer dock depressionen som ett brev på posten.

Till och med jag blir lite snyggare med smink, en schysst kamera och photoshop.

Ofixad på morgonen, webcam.

 

 

Fixad med smink, photoshop och min Canon ixus 130.

 

 

 

Jag får så fina ord, peppningar, goda råd och styrka från er. Tack. Tack, verkligen!

Jag får jämt höra att jag är stark. Det känns väldigt dubbelt, för i och med att människor säger att jag är stark så förminskar de ibland sig själva. Jag har fått höra att människor vill vara lika stark som jag är. Jag måste validera mig själv och erkänna att jag någonstans inom mig har en styrka, men inte en styrka som andra ska glorifiera. Dock är det skönt att bli validerad av andra ibland... Men kom ihåg er egen styrka. Jag måste citera Malin Frimodig: "Men verklig svaghet är att aldrig vara svag"

Hitta monstret i dig!

 

 

 

God morgon.

 

 

Det underligaste för bipolära människor verkar i regel vara när man varken är (hypo)manisk eller depressiv. Jag är där nu, i mitt habitualtillstånd. Jag behöver utforska mig själv när jag är såhär, för när jag är hypomanisk så överpresterar jag, det är tyvärr inte så som jag egentligen skulle prestera. Därför är det trist att medicinera bort det, men det sliter verkligen att driva mellan depression och hyypomani.

 

Hur som helst, på morgonen kröp jag in under Marys täcke och höll om henne, kände hennes värme. Tyvärr blev Puffen svartsjuk och började fnysa, vilket också kan betyda att han är akut nödig och därför lämnade Mary mig med sängvärmen och gick ut. Jag gjorde kaffe och så hade vi morgonmys i soffan.

 

Jag hade mitt samtal med min läkare igår. Jag var rädd och frågade om ångesten skulle hålla på under hela behandlingstiden. Han försäkrade mig om att den är övergående, och då kände jag att det får vara värt det. Jag mår bra av att trappa ut Seroquel och tror att Abilify kan vara rätt medicin för mig.

 

Jag frågade om det fanns möjligthet att få något starkare lugnare under den värsta perioden och han sa att det är som jag sagt, att vi nästan har telepatisk kontakt. Han kollade upp mediciner och skrev ett recept på Temesta.

 

Jag hade tusen frågor, han hade tusen svar. Jag hade panik över att det snart är dags att åka till Stockholm, men han var ganska säker på att både jag och Mary kommer må tillräckligt bra för att kunna resa iväg då. Jag litar på hans ord.

 

Sedan bad jag om att få ut min jorunal från när jag skadade mig sista gången. Det känns viktigt, eftersom jag har mer självskadeimpulser nu. Jag berättade om "äckelbilderna" som Mary tog på mig för att påminna mig själv om hur jag kände. Han tyckte att det var en bra idé av Mary (hon har sina egna äckelbilder) för även om man bestämt sig så blir känslan från det där sista avgörande tillfället då man bestämde sig försvagat ju längre tiden går.

 

Det var inte kul, den senaste gången jag skadade mig för lite mer än 10 månader sedan. Kanske var det någonting jag behövde för att inse vad jag egentligen gjorde mot mig själv? Min läkare sa att till och med han blev förskräckt. I vanliga fall skulle mitt självskadar-jag vara nöjd över att få den kommentaren, för då har man gjort någonting rätt i alla fall, men istället känns det nu som att det bara var en fruktansvärd händelse.

 

Thomas ser mig verkligen. 2008 blev jag matad med fördomar, som att jag skulle vara missbrukare per automatik för att jag har borderline. Jag har tagit överdoser, men jag har inte missbrukat. 2008 var ett kaosår då jag inte visste vem jag var. Jag vet inte om jag vet exakt vem jag är nu, men jag vet att jag är Sara och inte Borderline. Psykvården fick mig verkligen att växa in i rollen som en besvärlig patient. Jag står inte oskyldig till saker jag gjort, men människor brukar faktiskt bli som de blir behandlade.

 

Thomas vet däremot vem jag är, att jag inte är varken Borderline, Bipolär eller Schizoaffektiv utan att jag är hans patient Sara som lider av dessa sjukdomar. Han vet att jag är rädd för beroende och vi har haft långa diskussioner om det. För jag behöver faktiskt lugnande för att minska lidande och kunna fungera, han berättar hur jag kan ta tabletterna och jag följer ordinationen. Jag har inte överdoserat på väldigt länge, jag har visat att jag varit skadefri länge och det var så underbart att läsa min jorunal från årsskiftet eftersom det inte finns en enda anteckning om att jag har skurit eller bränt mig, inte en enda anteckning om suturer och omläggningar.

 

Däremot finns det många anteckningar om vad som tillslut gjorde att jag fick diagnosen schizoaffektiv. Det står mycket om psykotiskt tänkandev men inget uppenbart psykotiskt. Man behöver inte vara som de där tanterna på avdelningen som går omkring och skriker om lesbiska kvinnor eller kommer ut nakna ut sina rum utan att fatta att det är olämpligt. Nog har jag betett mig underligt, att lägga ordpussel med post-its och hela tiden be folk att vara försiktiga för att jorde skulle gå under den 31:a januari är kanske inte helt friskt, men jag fungerar socialt även när jag är... psykotisk.

 

Det där ordet. Psykotisk. Jag måste lära mig att använda det. Det enda som kan hjälpa mig bli frisk är att inse att jag är sjuk. Det är bara så svårt.

 

Ja, vänner, det var dagens ordspya. Tack och bock.

 

 

 

Här får ni någonting att njuta till, vänner!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lite mer energi, vågar lite mer. Igår åkte jag och hälsade på Malin Frimodig i sin nya lya, fick träffa hennes kärlek och uppleva ett riktigt bohem-hem.

 

När man är med Malin så måste hon sjunga. Jag älskar hennes röst och hennes låtar, jag frågar ständigt om nya låtar och om gamla favoriter. När hon spelar de lite äldre så sjunger jag med, annars lyssnar jag med gåshud på armar och ben.

 

Vi spelade in några av hennes låtar som inte ännu finns inspelade på hennes hemsida. Jag kommer posta ett inlägg med de fyra låtarna som vi valt ut, håller just nu på att ladda upp dem på youtube.

 

Det var fint och lugnt, det var en stor harmoni i lägenheten. Tyvärr blev jag väldigt trött efter åtta-medicinen. Jag går ju på två olika neuroleptika nu så det är inte så konstigt. Jobbigt ändå. Hon följde mig till bussen och jag har verkligen saknat våra samtal. Hon är en fantastisk vän!

 

 

 

Räknar timmarna tills jag får träffa min läkare imorgon. Jag måste få veta, kommer ångesten vara så hård hela behandlingstiden? Eller är det bara i början? Jag vet faktiskt inte hur det är med neuroleptika. Hur som helst så mår jag samtidigt bättre eftersom jag orkar mer och bara KÄNNER mer, men tyvärr också mer av ångesten.

Om 7 veckor är konserten med Within Temptation. Jag måste vara stabil då. Det är 4 veckor kvar tills uttrappningen av Seroquel är färdig. Men om jag måste byta, vad händer då? Nästa alternativ är Invega. Så ja, jag längtar till imorgon för att min läkare ska få lugna mig.

Mary kommer hem imorgon och har nattpermis, jag ska krama henne, kyssa henne, kramas mer, hålla om henne, ta igen allt som är missat.

Mitt hem är harmoniskt. Djuren mår bra och jag tänder rökelser, känner lugnet. Men JAG är inte lugn. Jag är i kemisk obalans. Om det inte vore för det, så skulle det vara riktigt mysigt här. Goda krafter har bosatt sig här sedan jag och Olivia delade en upplevelse då vi gjorde ett strömavbrott på Ålidhem mitt i natten.

Jag saknar Malin, men hon finns någonstans i närheten. När det blev strömavbrott så kände jag att någon höll om mig bakifrån. Det var inte alls läskigt, det var en varm känsla. Det var Malin som gjorde sig påmind. Jag har varit så rädd att sörja henne, rädd att jag ska gå sönder, men hon visade att hon finns kvar.

Jag önskar bara att jag kunde ringa henne.

Jag saknar min bästa vän.

Okej, jag erkänner här och nu: Jag hatar inte barn. Det GÅR inte. Inte när man får chansen att umgås med dem.

Moa och jag :)

 

 

Albin grät inte en enda gång. Jag förstår inte, barn skriker ju. Moa och Albin är nog de finaste ungarna på jorden, tror jag minsann.

 

 

 

Flash forward?

 

 

En hand runt mitt finger. Han har riktigt stark i nyporna. När jag inte höll bäbishand så höll jag Maryhand, man måste passa på medan man kan nu när hon inte är hemma så mycket och att jag inte kan hälsa på jämt. Jag kände bara massor och massvis med kärlek ikväll!

 

 

 

 

 

 

Jag hade en hemsk ångest igår. Jag tänkte att jag skulle rida ut den, men det slutade med att jag fick kapitulera och ta medicin. Det är så jag känner när jag tar min vid behovs-medicin. Jag kapitulerar, orkar inte kämpa på egen hand.

Efter det värsta så spelade jag in en videoblogg. Jag brukar inte visa den här sidan av mig, just för att den är min, men jag väljer ändå att visa det här.

 

 

 

Jag ska inte klaga. Jag ska fanimej inte klaga. Jag får träffa norrlands kunnigaste och mest medkännande läkare en gång i veckan nu. Han tycks alltid ha tid för mig. Vi har träffats länge och jag kommer få ha kvar honom som PAL även om jag börjar på Ersbodas behandlingscenter.

När läkaren går igenom korridoren på avdelningen hoppar alla på honom. Alla vill prata med honom. Alla får inte prata med honom i öppenvården, vilket jag får. Jag har en jäkla tur.

Han satte min schizoaffektiva diagnos, men han hann aldrig göra pappersarbetet. Därför fick jag träffa en läkare som jag aldrig träffat förr, tillsammans med en av mina terapeuter. Jag har journalanteckningen bredvid mig och den är full av missförstånd och frågetecken, så jag tänker be min läkare ändra det. Saxat:

"[...] Dock under samtalet verkar pats största problematik handla om psykotiska upplevelser om andliga verk som påverkar henne, ? säkert som påverkar hennes beteende. Det finns hela tiden folk som kommer från en annan värld som kommer att påverka världen och påverka henne. Om pat säger för mycket om dem kan hon på något sätt bli straffad [...]

[...] Samtidigt berättar pat att dessa andliga människor har inget klart mål, de pratar oförståeligt, de pratar andra språk, de pratar inte svenska. Det finns ofta två, en man och en kvinna som bråkar om någonting. Pat själv uppger att de bråkar om vem som ska handla mjölk eller när mjölken är slut. Samtidigt när hon berättar att de inte är bra på svenska blir det oklart för mig att hon har förstått att de bråkar kring detta.

[...] Hon är lugnare i stort sätt och vill komma hem till familjen, d.v.s till sina katter och flickvänner. Pat tycker inte att det här med andliga besök har avslutats. Hon har fortfarande dem och tycker inte att det inte är något psykotiskt och behöver inte medicineras för detta. Det var en hel del diskussion kring detta med pats diagnistik. Hon har fått bipolär diagnos, har också tidigare fått emotionellt instabill, dick diagnos ångesttillstånd oscpec, flera diagnostik av blandad. Senaste diagnostiskt tänkande var schizoaffektivt syndrom som pat diskuterat med tidigare PAL."

Nog för att läkare brukar ha bråttom och formulerar sig knasigt, så var det här bland det mest osammanhängande utlåtandet jag fått från en läkare. Men som sagt, vi hade ju aldrig träffats förr.

Nu är jag nyduschad och huden luktar jordgubbe, Puffen sover med magen upp och jag bränner snälla rökelser som doftar mjukt. Dags att äta middag... Var tog den här dagen vägen?

Mamma har varit här, hon scannade mig och drog slutsatsen att jag ändå mår rätt bra. Hon brukar använda min lägenhet som måttstock och jag antar att det ser helt okej ut här hemma. Jag önskar att jag kunde låta henne och pappa slappna av mer.

 

Jäklar vilka frågor som drällde in den här gången! Här kommer svaren:

 

 

Tror du på reinkarnation?
Ja, det gör jag faktiskt. Jag tror att själen är odödlig, att vissa av oss lever flera liv medan andra stiger över till en sida dit mänskligheten inte når. Min bästa vän Malin är inte återfödd, inte än i alla fall, men hon finns bortom vår världsgränser och vakar över oss. Det är min övertygelse.

Har du någon sorts andlig tro/övertygelse och skulle du i så fall vilja beskriva den lite närmare?
Jag tror på en odödlig själ som sagt, samt energier och naturens magi. Jag är inte wiccan, även om jag "lånar" en hel del av min övertygelse från den religionen. Jag använder mig av min pendel för att flytta energier och jag sysslar med healing.


Tror du på Gud?
Jag tror att alla religioner hör samman, inte att det finns en religion som är den enda rätta. Gud är en kraft som vi människor delat in i olika religioner men som egentligen kommer från samma källa.

Är du intresserad av politik? I så fall, finns det något parti du kan tänka dig att rösta på?
Jag är väldigt intresserad av politik, jag diskuterar gärna och röstade i det senaste valet på Vänsterpartiet även om jag inte håller med om exakt allting. Sakfrågor intresserar mig mer än partipolitik, som feminism till exempel.

Har du haft någon könssjukdom?
Nej.

Finns det någon mat du absolut inte skulle kunna äta?
Surströmming äter jag aldrig igen, och jag vägrar äta äckliga saker som de gör på Fear factor och sådan skit.

Skulle du kunna tänka dig att bo i södra Sverige?
Jag tror inte det, inte just nu i alla fall. Jag trivs väldigt bra i Umeå och har min umgängeskrets här. Jag skulle gärna bo i Göteborg eller Stockholm ett tag, men mitt hjärta finns i Umeå.

Rakar du underlivet? Om ja, vilken frisyr?
Nej.


Varifrån kommer Puffen, hur länge har du haft honom?
Puffen är Marys hund och han är från Spanien. Hon har haft honom i 6 år

Vad tycker du om Luppbritta?
Oh, spännande fråga :) Jag tycker att hon var onödigt elak när hon hängde ut människor med borderline. Det är inte så att jag inte håller med henne ibland, faktiskt så tycker jag att vi delat åsikter många gånger men att jag skulle uttryckt mig annorlunda, jag tycker att det är onödigt att vara elak. Med andra ord, hon verkar vara en ganska rolig människa, men hennes forna sätt att håna människor som inte kunde försvara sig tyckte jag var förkastligt. Kvinnan kan ju skriva så att man sitter och skrattar framför datorn"

Hur träffades du och Mary?
Via hennes exfru.

Är du fortfarande vän med Cora?
Ja, det är jag. Vi ses inte lika ofta, men vi är fortfarande vänner.

Blir du ledsen när folk skriver elaka saker till dig på bilddagboken? (Om exempelvis ärr eller din övervikt). Hur hanterar du det i så fall?
Ibland blir jag det, men många gånger känner jag mest att "Jaha, stating the obvious". Jag vet att jag är överviktig och att jag har ärr, det känns bara onödigt att folk påpekar det. Jag är så pass trygg i mig själv som person att jag oftast inte tar åt mig. Däremot tycker jag att det är ganska irriterande.

Vilka band har du sett live? Vilket är ditt bästa liveminne?
Oj, det vet jag inte. Jag har sett väldigt många band, men de starkaste upplevelserna jag haft var när jag såg Meshuggah på Umeå Open, Karmakanic på Slotsskogen goes progressive, WIthin Temptation på Gates of Metal och Dream Theater på Hovet. Malin Frimodig håller jag också som bästa liveminne, det är underbart att få lyssna på hennes uttrycksfulla röst live.

Hur många läsare har du per dag i din blogg?
Det varierar mellan 140-200 unika besökare per dag.

Har du något tips på bra litteratur du läst på sista tiden?
Allt med Marya Hornbacher. Hennes böcker ska man läsa på originalspråk, det är brutalt vackert, svart humor och fruktansvärt gripande handling i böckerna Wasted, Madness och The center of winter.

Har en läkare, skötare eller annan vårdpersonal stött på dig någon gång?
Nej, det tror jag inte.

Trivs du i Umeå?
Absolut :)

Vill du ha barn med Mary?
Ja, det vill jag faktiskt. Jag hatade barn tills jag träffade Mary och hennes brorsdotter.

Hur blir du när du blir onykter?
Fnittrig och nöjd, oftast. Lite tokig och lite för ärlig... :P

Hur har du lärt dig att skriva så bra, är det en medfödd talang?
Tack! Jag vet inte riktigt, ord har alltid fascinerat mig. Det tog tid innan jag insåg att just skrivandet var något jag bemästrade hyfsat. När jag var barn var jag en typisk ADHD-fuckup, men i gymnasiet fick jag så god respons på saker jag skrev att jag fortsatte. Att jag är en perfektionist och semi-ordnazist har nog gjort sitt, jag sätter en hög ribba för mig själv. Jag har mina föräldrar att tacka, de gav mig intresset för att läsa och då lär man sig mycket.

Har du någonsin haft ett jobb, om ja vilken typ av jobb?
Jag har arbetat på familjeföretagets byggvaruhus på somrarna, annars har jag haft praktik på ett annonsblad.

När ska du börja jobba?
Det vet jag inte. Jag drömmer om att jobba med böcker på ett eller annat sätt, men först måste jag arbeta med mig själv, lära mig hantera min sjukdom och sedan antingen börja plugga eller arbetsträna. För att jag ska orka arbetsträna måste jag också ha gått ner i dos på alla mina mediciner... Jag har förstått att det kan ta ett tag innan jag börjar jobba.

Jag undrar, har du alltid varit överviktig eller blev du det pga. medicinering?
Jag har alltid varit tjock, när jag var liten var jag större än alla andra barn och jag har varit överviktig så länge jag kan minnas. Sedan jag började med mediciner så har vikten dock ökad dramatiskt och jag gillar det inte alls. När jag var barn trodde jag att jag var tjockast i världen, men om jag vetat att jag skulle bli såhär överviktig efter att jag började med mediciner så skulle jag nog varit ganska nöjd med mig själv.

Hur lång är du?
170cm, give or take.

Vad väger du?
Man får fråga men jag kommer inte att svara.

Hur känns det att vara ärrad överallt?
Ibland känns det ingenting. Jag tänker inte på det, jag är så van. Men när jag är ute, när jag träffar människor, då blir jag väldigt medveten om det. Jag önskar ofta att jag kunde få ha rena armar och ben, så att jag kan tatuera mig eller göra scarifications var jag vill. Framför allt vill jag också kunna ha kortärmat/shorts utan att bli utstirrad.

Blir du ledsen när folk stirrar eller är du 'stolt' eller vad man ska säga...?
Jag blir irriterad när folk stirrar, samtidigt som jag förstår dem. Det ser ju inte klokt ut. Det är svårt att vara anonym om jag inte har långärmat och långa byxor, men oftast så känner jag att jag faktiskt har rätten att klä mig som jag vill och inte behöva välja ut kläder för att folk inte ska stirra. Min inställning förändras dag för dag. Ibland känner jag att jag vill gömma mina ärr, andra dagar känner jag att jag minsann skiter i vad människor tycker.

Hej!
Jag undrar hur du tänker gällande andras bemötande av dig och din Mary, både med fördomar gällande erat mående och er läggning? Jag är själv känslig för sådant bemötande, och har ofta en instinktiv försvarsinställning mot de som inte känner mig och min flickvän, något som hon då och då kan uppfatta som att jag skäms för henne... Vilket inte är grejen, jag vill bara un

dkomma så mycket dömanden det går.
Numbero dos: Du verkar ha kommit till så mycket klok klarhet via ditt tänkande. Har det alltid varit så? Att du kunnat... "trösta dig själv" i tanken, om du förstår vad jag menar? Hur gör du för att hålla motivationen mot förbättring då allt ligger i skitiga söndertrampade högar? (Inga tips på den fronten kan bli överflödiga, right...)

Måste i samma veva passa på och uttrycka att du är jävligt häftig. Inte som många andra. Du urskiljer dig i dina resonemang. Väldigt klar och rak, trots vad jag har förstått; extremt nedtyngande medicinering. Oavsett hur din framtid ser ut om 1,2,3 eller 30 år så har du en styrka där, som tydligen är i princip okuvlig. That's something.
Ta hand om dig.

Det tog ett tag innan jag berättade för min farmor om mig och Mary. Släkten verkade inte vilja att hon skulle veta eftersom hon reagerat negativt när jag tog hem min förra flickvän. Vi har fått tassa på tå inför henne ett tag, när Mary och jag hälsade på henne förra julen så låtsades vi att vi var kompisar. Det kändes så fel, för jag vill inte ljuga och jag nästan kräver acceptans. Min mormor sa att det var fint så länge jag var lycklig trots att hon inte riktigt förstod det här med samkönade förhållanden, och jag är verkligen lycklig med Mary. Hon förstår inte heller det här med att skada sig själv när man mår dåligt och när hon såg att Mary skadat sig så blev hon väldigt berörd. Jag tycker ändå att det är skönt att vara öppen med sådant, och jag har faktiskt haft tur med att mina närmaste inte vänt sig ifrån mig.

Jag känner att jag är som vem som helst som är i en parrelation, men när det kommer till släkten så är det känsligt. Andra människor bryr jag mig faktiskt inte om särskilt ofta, i alla fall inte på samma sätt. Att vi båda mår dåligt är någonting som ingen av oss behöver skämmas för heller, men det är ganska svårt att tala om det. Inte för att någon av oss skäms, men för att andra människor ofta tycker att det är genant att fråga eftersom det är väldigt personligt. Min närmaste familj är vana, i och med min ohälsa, så de har faktiskt varit väldigt stöttande när Mary mått dåligt. Det älskar jag dem för.

Jag är ganska duktig på att vända och vrida på saker, jag har annorlunda tankegångar än andra vilket verkligen visade sig i högstadiet och gymnasiet. Jag tar ingenting för givet. Jag har dessutom alltid haft en samtalskontakt sedan jag var 16-17 år och där har jag lärt mig mycket samtidigt som jag fått bolla tankar och kommit till insikter. Ändå tycks det alltid finnas nya insikter att finna... Ingen är någonsin fullärd, men jag tycker mig ha kommit en bit på vägen.

När jag ligger i rännstenen så har jag inte alls varit insiktsfull. Jag har tvärt emot varit svår att nå och haft mina egna sanningar som bara fått mig att må dåligt. Ändå lyckas jag ibland öppna ögonen och titta på stjärnorna. Jag har satt min tro på att inget är för evigt, på att acceptera det som inte går att förändra och tänker på något som min pappa brukar säga; "Den som lever får se". För så är det, om jag vill dö nu så kan jag dö ifrån en vacker framtid. Det är också väldigt viktigt för mig att sätta saker i perspektiv, så att det inte kryper under huden på mig. Har jag lite avstånd till vad som händer så hittar jag lättare ett sätt att tackla problemet.

Och tack tack, tusen tack! Fina ord! Hoppas att jag kunnat svara på dina frågor på bästa sätt. Men en sak kan jag säga, och det är att du aldrig kommer komma ifrån dömandet när det gäller dig och din flickvän. Är du lycklig med henne tycker jag att du ska göra som du vill göra, om det är att ta henne i hand eller ge henne en kyss på stan... om folk har en åsikt så får de väl ha det, det är deras problem. Däremot förstår jag att det är svårare när det gäller sin släkt eftersom deras åsikter kan vara svårare att ta... Men störst av allt är ändå kärleken.

Jag gillar Tyra Banks.

 

 

 

Vid midnatt avslutar jag frågestunden och imorgon postar jag svaren!

Jag somnade tidigt igår, halv elva måste det ha varit... Strax efter tolvslaget så började Puffen tokskälla. Jag vet aldrig varför han gör så, ibland är det för att han vill ut och ibland tror jag att han kanske ser någonting utomhus.

I varje fall så släpade jag mig upp och gick ut med honom. Jag brydde mig inte om att klä på mig. Han var så glad och nöjd, men jag blev irriterad eftersom han uppenbarligen inte behövde gå ut egentlgen.

Jag sov så tungt. Jag är jättetrött.

På morgonen upptäckte jag att jag varit slarvig och lämnat lite pasta framme. Puffen tål verkligen inte pasta, det blir sprutdiarré. Åh så dumt av mig! Nu väntar jag på konsekvenserna.

Mitt boendestöd är sjuk idag, så jag har försökt dra igång saker här hemma på egen hand. Plockat skräp, diskat lite. Om jag diskar lite åt gången så kanske jag får bort all disk tillslut. Jag ska också sortera i lådor och plocka upp saker som katterna dragit fram.

Det känns verkligen att jag äter dubbla neuropleptika. Urk.

Scribble scribble scribble...

Skriver förorden, för att nå förståelse och be läsarna se mellan raderna.

Jag tror att det kan bli bra. Jag vill inte ha det här liggandes på min dator längre, jag vill göra någonting av det även om det inte är Sara som skrivit texten utan det var borderline 2008. De gav mig aldrig en chans till att vara jag.

Jag inser hur mycket jag växt och att jag numera inte är min sjukdom utan att jag är Sara.

Därför måste jag se till att få det publicerat.

Det ramlar in frågor, vilket är roligt. Fortsätt!

 

 

En hundpromenad, kaffe med gifflar, musik och nu en bok. Ibland är det allt som behövs.

Jag känner mig verkligen redo nu. Dags att rensa medicinlistan. Jag är trött hela tiden vilket medicinerna kan förklara. Jag skulle inte kunna sköta ett jobb av enbart den orsaken, och jag tänker inte acceptera det. Medicinerna som ska göra mig friskare begränsar minst lika mycket som sjukdomen.

Jag måste orka duscha idag... Jag tror att jag vilar lite innan det. Min ögon går nästan i kors. Hej trött tjej.

Jag har känt mig så konstig idag. Illamående, ostadig. Det kan vara ångestbetingat... Om det beror på Abilify vet jag inte. Lite snurrig och illamående som sagt. Biverkningarna brukar komma med en gång så det kommer kanske bli en svår vecka. Jag hoppas att biverkningarna är övergående för jag vill verkligen att det här ska funka.

Människor har berättat för mig hur de upplevt Abilify och summan av kardemumman är att de känt som att man lyft på locket till alla känslor. Jag VILL ha tillgång till alla mina känslor, det är tanken med bytet av neuroleptikan, men i början kanske det känns ovant. Ifall det blir för mycket så lägger jag in mig under upptrappningen. Det vore hemskt onödigt om även mina självskadeimpulser tog över.

Det mesta vill jag ändå klara av här hemma, med min pälsklädda familj. Jag vill helst vara ifred, faktiskt. Jag brukar aldrig vara särskilt social när jag är inlagd utan läser hellre böcker hela dagarna i mitt hörn av rummet. Som en dokusåpa eller top model - jag kom inte hit för att skaffa vänner.

Fast ibland så hittar man ju faktiskt vänner på psyket. Det finns många fantastiska människor även på en psykiatrisk slutenvårdsavdelning.

Men det är långt borta... Kvällens plan är att tända ljus och rökelser för att sedan sjunka ner i soffan och läsa.

Det är väldigt mycket psykiatrisnack just nu, men det är för att jag fått en viss sjukdomsinsikt och för att jag verkligen vill bli frisk, må bra och bygga mitt liv tillsammans med Mary. Det är allt jag vill.

Det brukar sällan vara folk som har så mycket att fråga om när jag har frågestund, men jag kör på det igen :) Jag ger er ett par dagar att ställa frågor till mig. Passa på om det är någonting du undrar.

Idag tog jag mig till sjukhuset, köpte en chai-latte och gick upp mot min läkares kontor sugandes på en Nutrilett. Jag hade inte hunnit äta lunch, så det fick bli så helt enkelt.

Han släppte in mig och jag blev egendomligt blyg... Jag antar att jag har en så stor respekt för den här mannen som såg igenom mina försvar och ändå behandlar mig som en MEDMÄNNISKA.

Som vanligt hade jag en lista på saker att ta upp, och vi betade av dem en efter en. Jag fick min jorunal utskriven och vi diskuterade min önskan om att få byta antipsykotisk medicin. Jag vet att jag behöver det, nu. För ett halvår sedan hade det inte spelat någon roll. Nu vill jag i så stor utsträckning som möjligt undvika den dämpning av mitt känsloliv och mitt intellekt som mina mediciner ger mig. Xanor Depot ska jag sluta med när jag står stabilt på ett neuroleptikum som passar mig.

Abilify har satts in och medan jag höjer dosen ska jag också sänka dosen mer Seroquel. Jag hoppas verkligen att det går vägen.

Jag ställde frågor om psykoser, gränspsykoser, pre-psykoser och så vidare, samt skillnaden mellan att ha andliga upplevelser och psykos. Det drog verkligen ut på tiden, men jag vill veta, vill förstå, speciellt eftersom jag själv inte kan skilja på min spiritualitet och var gränsen för sjukdom går.

Det var skrämmande men ändå... härligt? Det kändes frigörande att diskutera mina psykoser, just eftersom jag just insett att de starkaste, mest skrämmande men också givande upplevelserna jag haft kanske inte är... rätt. Nä, det är för svårt för att ta på just nu.

Efter en och en halv timme var vi färdiga, jag gick in till tvåan och efter några onödigt långa timmar fick vi gå hem.

Åh, hem! Jag känner mig harmonisk. Djuren som förgyller, min fästmö bredvid mig, min sköna soffa, säng... Jag ser guldkanten på vardagen utan att den drar iväg i en hypomani.

Jag och Mary har roat oss med att läsa journalanteckningarna. Det var mycket allvarligt men också roliga sätt som vårdare uttryckt sig på. Vad som framför allt kändes som en seger var att det inte längre står om antal sår jag har, om stygn och infektioner och rena mätningar av hur långa och breda såren har varit - för det har inte varit några sår.

Det allvarliga låter jag vara i det förgångna. Jag skulle dock vilja läsa vad som skrevs i mina jorunaler efter sista gången jag skadade mig och när jag började dejta Mary.

Nu ska vi se på Liar, Liar just för att Jim Carrey är så fantastisk och att filmen är så långt ifrån mörk och svår som man kan komma.

Nu tänder jag hos Malin. Jag låter mig tänka på henne.

Leker med Olivias tarotkortlek, bränner rökelser och börjar tända ljus. Det blir mörkt fort nu, jag fruktar vintern. Hösten brukar ändå vara en bra period för mig, men tillslut blir det så mörkt att jag knappt vet om jag finns eller inte.

Behandlingscentret som det är tänkt att jag ska komma till som dagpatient har inte hört av sig. Jag undrar om det kommer bli någonting överhuvudtaget? Jag behöver verkligen den hjälpen, dagliga rutiner så att dagarna inte bara flyter ihop. Jag skulle gärna vilja ha bildterapi och sång/musikterapi samt samtalsterapi.

Jag undrar, var går andlighet över till sinnessjukdom? Båda måste ju rymmas under samma tak. Jag äger båda.

Minns hur jag alltid frågade mina läkare om de var kristna. Om de inte var kristna så frågade jag om de respekterade människor med en tro. Sedan vågade jag ibland att berätta.

Jag drömde en så underlig och vacker dröm.

Jag, Mary och någon annan var i Gräsmyr där min moster bor, och vi smög till det stora huset genom att gena över en tomt. Det kändes som att det var krig, som i Imorgon när kriget kom. När vi kom till huset så sken solen på oss, vi tittade ut på gröna kullar och jag kände till och med doften av sommar.

Ändå var det december av någon anledning. Vi gick in i huset och min kusin visade runt oss. Jag ville köpa huset och bo där, det var ett slott inuti. Så vackert!

Min familj var där. Vi gick alla ut och i backen så stod jag där med Marys händer i mina. Vi gifte oss där, i solen. Jag ville hoppa och skutta när jag insåg att jag nu var gift med min kärlek. Sedan kom jag på att vi inte bjudit in Marys familj eller några vänner, och någonstans där vaknade jag.

Jag vill gifta mig!!!

Olivia och jag!