Jag lyssnar på Malin Frimodig och funderar på vad mitt nästa drag ska bli. Förra veckan ställde jag in mitt läkarsamtal eftersom jag skulle på begravning, jag fick en ny tid men min läkare är sjuk. Nu är morgondagens samtal inställt. Om han är frisk nästa vecka och vi har vårt samtal på fredag har det gått tre veckor... Och jag är mitt i uttrappningen av Seroquel och har trappat in Abilify.

Receptet på det lugnande jag fick eftersom det är ganska tufft att byta mediciner har gått ut och jag har inga fler kvar. Jag har tusen frågor men inga svar, det är svar som han och bara han har. Att träffa en annan läkare skulle inte funka. Jag och min läkare jobbar som ett team, eftersom jag egentligen har svaren på mina egna frågor för det mesta, det är bara det att han känner mig och kan koppla ihop sakerna.

Jag håller på att krypa ut mitt eget skinn, för att vara ärlig. Jag vet inte vad jag ska göra - jag KAN inte göra någonting för att jag är så rastlös. Det är svårt att fokusera på en sak och bara en sak.

Kvällen kommer och jag blir rädd, jag vill inte ha den. Jag vill inte ha dagen heller. Jag vill... Krypa ur mitt skinn. Kan inte läsa men inte låta bli, kan inte se på TV...

Jag undrar hur ett liv utan tabletter skulle se ut.