Jag omger mig av levande ljus - andas, andas. Slå bort mörkret och ensamheten.

 

Fast jag är inte ensam. Jag har mer i mitt liv nu än vad jag någonsin haft. Kärlek, djur, vänner... Det fanns en tid då jag inte ens hade mig själv. Även när saker är motiga är jag övertygad om att jag kommer bli eller kanske redan är en solskenshistoria.

 

Jag försökte sätta mig med gitarren och sjunga ikväll, men jag är för trött. Rösten bär inte, jag orkar inte spela "rakt".

 

Just nu är Puffen ungefär lika levande som en hög med tvätt. Han ser faktiskt ut som en hög med tvätt. Eller en golvmopp. En charmig golvmopp. Snart går jag ut med honom för sista gången ikväll, och sedan hoppar jag i säng med en bok.

 

Jag ska ge mig själv sovmorgon imorgon. Även fast jag vaknar tidigt så ska jag blunda och fortsätta sova.

Jag är inte optimist, jag är realist. Därför känner jag det ganska trevligt att ärligt kunna säga att det är okej nu.