Olivia sov över igår. Jag ville ha henne hos mig, jag är så orolig för henne. De senaste veckorna har jag sett hur hon försämrats, varit manisk, psykotisk och sovit alla timmar då andra människor är vakna. Hon somnade i min soffa när vi såg Burlesque, jag var så försiktig jag kunde när jag stängde av TV:n och DVD:n, blåste ut ljusen och var så rädd att väcka henne. Puffen brukar skälla på katterna när de kommer för nära hans bollar (alltså riktiga bollar, han är kastrerad), och när han gjorde det var jag livrädd att han skulle väcka henne. Hon om någon behöver sova.

Vi sov båda hela natten och det har ringts hit och dit, vi tog en sjuktaxi till mobila teamet och jag satt med under samtalet. Det var så mycket, ni har ingen aning om hur mycket det är som måste till för att hon ska få må som hon förtjänar.

Och så frågar skötaren om hon vill arbetsträna.

Alltså, jag tycker ändå att jag tagit mig en bra bit i mitt tillfrisknande men jag är inte redo för någon arbetsträning och Olivia måste ju kunna ta hand om sig själv först! Jävla idiot till skötare. Hon tyckte också att Olivia som svimmar titt som tätt pga mediciner och näringsbrist borde ta promenader.

I slutändan så förändrades ingenting.

Jag hälsade på Mary efteråt. Jag vill att hon ska se sig själv genom mina ögon, att hon ska se hur mycket hon är värd, att hon ska känna att hon är värd att må bra och att hon åtminstone får känna att hon är okej inför sig själv.

Jag älskar inte mig själv, inte ens i närheten, oftast får jag kämpa mot självskadeimpulserna trots att jag inte tycker om mig själv, men jag tycker ändå att jag är okej. Jag är helt okej. Nej, idag ska jag inte skada mig. Imorgon får vi se. Men just nu så gör jag det inte.

Jag hälsade på en annan vän som var inlagd på en annan del av sjukhuset, sedan åkte jag hem till en kissnödig hund. Mörkret närmar sig, jag har tänkt ljus. Jag får någon sorts domedagskänsla, fast jag vet att livet fortsätter imorgon. Det känns konstigt.

Jag har gjort slag i saken och tagit kontakt med en sångpedagog. Jag tänker ta tio lektioner i sång och jag känner mig peppad men ändå väldigt nervös. Jag gillar att sjunga men är inte så duktig, fast jag har nog ändå potential till att kunnde bli lite duktigare, lära känna min röst och lära känna mina resurser och vad jag behöver jobba på. Jag vill öka på mitt röstomfång och lära mig att inte slira på tonerna så att det blir falskt.

Men framför allt vill jag göra någonting bra för mig själv. Jag vill leva mitt liv. Det blir svårt att komma över nervositeten och blygheten, det är kanske just därför jag gör detta.

Avslutar inlägget med låten Forgive Yourself av Malin Frimodig: http://malinfrimodig.se/music/malinfrimodig-forgive_yourself.mp3