God morgon.

Det underligaste för bipolära människor verkar i regel vara när man varken är (hypo)manisk eller depressiv. Jag är där nu, i mitt habitualtillstånd. Jag behöver utforska mig själv när jag är såhär, för när jag är hypomanisk så överpresterar jag, det är tyvärr inte så som jag egentligen skulle prestera. Därför är det trist att medicinera bort det, men det sliter verkligen att driva mellan depression och hyypomani.

Hur som helst, på morgonen kröp jag in under Marys täcke och höll om henne, kände hennes värme. Tyvärr blev Puffen svartsjuk och började fnysa, vilket också kan betyda att han är akut nödig och därför lämnade Mary mig med sängvärmen och gick ut. Jag gjorde kaffe och så hade vi morgonmys i soffan.

Jag hade mitt samtal med min läkare igår. Jag var rädd och frågade om ångesten skulle hålla på under hela behandlingstiden. Han försäkrade mig om att den är övergående, och då kände jag att det får vara värt det. Jag mår bra av att trappa ut Seroquel och tror att Abilify kan vara rätt medicin för mig.

Jag frågade om det fanns möjligthet att få något starkare lugnare under den värsta perioden och han sa att det är som jag sagt, att vi nästan har telepatisk kontakt. Han kollade upp mediciner och skrev ett recept på Temesta.

Jag hade tusen frågor, han hade tusen svar. Jag hade panik över att det snart är dags att åka till Stockholm, men han var ganska säker på att både jag och Mary kommer må tillräckligt bra för att kunna resa iväg då. Jag litar på hans ord.

Sedan bad jag om att få ut min jorunal från när jag skadade mig sista gången. Det känns viktigt, eftersom jag har mer självskadeimpulser nu. Jag berättade om "äckelbilderna" som Mary tog på mig för att påminna mig själv om hur jag kände. Han tyckte att det var en bra idé av Mary (hon har sina egna äckelbilder) för även om man bestämt sig så blir känslan från det där sista avgörande tillfället då man bestämde sig försvagat ju längre tiden går.

Det var inte kul, den senaste gången jag skadade mig för lite mer än 10 månader sedan. Kanske var det någonting jag behövde för att inse vad jag egentligen gjorde mot mig själv? Min läkare sa att till och med han blev förskräckt. I vanliga fall skulle mitt självskadar-jag vara nöjd över att få den kommentaren, för då har man gjort någonting rätt i alla fall, men istället känns det nu som att det bara var en fruktansvärd händelse.

Thomas ser mig verkligen. 2008 blev jag matad med fördomar, som att jag skulle vara missbrukare per automatik för att jag har borderline. Jag har tagit överdoser, men jag har inte missbrukat. 2008 var ett kaosår då jag inte visste vem jag var. Jag vet inte om jag vet exakt vem jag är nu, men jag vet att jag är Sara och inte Borderline. Psykvården fick mig verkligen att växa in i rollen som en besvärlig patient. Jag står inte oskyldig till saker jag gjort, men människor brukar faktiskt bli som de blir behandlade.

Thomas vet däremot vem jag är, att jag inte är varken Borderline, Bipolär eller Schizoaffektiv utan att jag är hans patient Sara som lider av dessa sjukdomar. Han vet att jag är rädd för beroende och vi har haft långa diskussioner om det. För jag behöver faktiskt lugnande för att minska lidande och kunna fungera, han berättar hur jag kan ta tabletterna och jag följer ordinationen. Jag har inte överdoserat på väldigt länge, jag har visat att jag varit skadefri länge och det var så underbart att läsa min jorunal från årsskiftet eftersom det inte finns en enda anteckning om att jag har skurit eller bränt mig, inte en enda anteckning om suturer och omläggningar.

Däremot finns det många anteckningar om vad som tillslut gjorde att jag fick diagnosen schizoaffektiv. Det står mycket om psykotiskt tänkandev men inget uppenbart psykotiskt. Man behöver inte vara som de där tanterna på avdelningen som går omkring och skriker om lesbiska kvinnor eller kommer ut nakna ut sina rum utan att fatta att det är olämpligt. Nog har jag betett mig underligt, att lägga ordpussel med post-its och hela tiden be folk att vara försiktiga för att jorde skulle gå under den 31:a januari är kanske inte helt friskt, men jag fungerar socialt även när jag är... psykotisk.

Det där ordet. Psykotisk. Jag måste lära mig att använda det. Det enda som kan hjälpa mig bli frisk är att inse att jag är sjuk. Det är bara så svårt.

Ja, vänner, det var dagens ordspya. Tack och bock.