Morgonrädsla. Vaknar, vågar inte öppna ögonen - men när jag inte öppnar ögonen får tankarna färg och form, vilket är läskigt.

Jag kniper ihop ögonen ocH öppnar dem sedan sakta. Kollar med rädsla på klockan. Är den alldeles för tidig? Hur lång kommer den här dagen bli? Varför är jag rädd för varje dag? Varför gör varje minut ont?

Det är underligt. Allt har blivit för skarpt, jag slår mig gul och blå mot kanterna.

Jag stiger upp, gör te och sätter igång datorn. En kommentar - konstnären till målningarna vi hittade i "skogen" (om man nu får kalla det skog) har skrivit en kommentar. Världen är så liten att jag måste skratta rakt ut!

Idag har vi familjesamtal, jag vet inte om jag kommer komma hem eller om jag åker direkt till avdelningen. Jag vet inte oim jag tar med mig datorn eller inte. Jag vet inte om jag ens få ha datorn, beroende på var jag hamnar. Hamnar jag på missbruksavdelningen är det tveksamt... men jag vill skriva. Försöka skriva i alla fall. Det är vad jag gör, vad jag borde göra i alla fall.

Det känns som att jag har en tight rustning runt armar, axlar och bröstkorgen. Det är svårt att andas.