Räknar timmarna tills jag får träffa min läkare imorgon. Jag måste få veta, kommer ångesten vara så hård hela behandlingstiden? Eller är det bara i början? Jag vet faktiskt inte hur det är med neuroleptika. Hur som helst så mår jag samtidigt bättre eftersom jag orkar mer och bara KÄNNER mer, men tyvärr också mer av ångesten.

Om 7 veckor är konserten med Within Temptation. Jag måste vara stabil då. Det är 4 veckor kvar tills uttrappningen av Seroquel är färdig. Men om jag måste byta, vad händer då? Nästa alternativ är Invega. Så ja, jag längtar till imorgon för att min läkare ska få lugna mig.

Mary kommer hem imorgon och har nattpermis, jag ska krama henne, kyssa henne, kramas mer, hålla om henne, ta igen allt som är missat.

Mitt hem är harmoniskt. Djuren mår bra och jag tänder rökelser, känner lugnet. Men JAG är inte lugn. Jag är i kemisk obalans. Om det inte vore för det, så skulle det vara riktigt mysigt här. Goda krafter har bosatt sig här sedan jag och Olivia delade en upplevelse då vi gjorde ett strömavbrott på Ålidhem mitt i natten.

Jag saknar Malin, men hon finns någonstans i närheten. När det blev strömavbrott så kände jag att någon höll om mig bakifrån. Det var inte alls läskigt, det var en varm känsla. Det var Malin som gjorde sig påmind. Jag har varit så rädd att sörja henne, rädd att jag ska gå sönder, men hon visade att hon finns kvar.

Jag önskar bara att jag kunde ringa henne.

Jag saknar min bästa vän.