En hel halv dag på sjukhuset, pust. Min kropp är inte van att gå, stå, flänga och fara. All energi jag får tar jag ut på att träna att åka buss, att gå hundpromenader och diska. Jag menar, det kunde ju varit värre! Jag behöver träna på allt det där. En dag kanske det går utan att jag ens tänker på det? En dag som denna vågar jag tro på det.

Jag måste säga att jag är lite orolig för vad som kommer hända när jag höjer Abilify ännu ett steg och när Seroquelen är ute ur mitt system. Hur blir det med sömnen då? Jag får ta det när det kommer helt enkelt.

Det är inte roligt att ha hund nu. Blött blött blött, blöta tassar och skräp som kommer med in. Däremot är det roligt att ha mysiga djur, tända ljus och rökelser och läsa böcker medan regnet smattrar mot rutan.

Men sen måste man ut med hunden igen...

Det jämnar ut sig, typ.