Idag tog jag mig till sjukhuset, köpte en chai-latte och gick upp mot min läkares kontor sugandes på en Nutrilett. Jag hade inte hunnit äta lunch, så det fick bli så helt enkelt.

Han släppte in mig och jag blev egendomligt blyg... Jag antar att jag har en så stor respekt för den här mannen som såg igenom mina försvar och ändå behandlar mig som en MEDMÄNNISKA.

Som vanligt hade jag en lista på saker att ta upp, och vi betade av dem en efter en. Jag fick min jorunal utskriven och vi diskuterade min önskan om att få byta antipsykotisk medicin. Jag vet att jag behöver det, nu. För ett halvår sedan hade det inte spelat någon roll. Nu vill jag i så stor utsträckning som möjligt undvika den dämpning av mitt känsloliv och mitt intellekt som mina mediciner ger mig. Xanor Depot ska jag sluta med när jag står stabilt på ett neuroleptikum som passar mig.

Abilify har satts in och medan jag höjer dosen ska jag också sänka dosen mer Seroquel. Jag hoppas verkligen att det går vägen.

Jag ställde frågor om psykoser, gränspsykoser, pre-psykoser och så vidare, samt skillnaden mellan att ha andliga upplevelser och psykos. Det drog verkligen ut på tiden, men jag vill veta, vill förstå, speciellt eftersom jag själv inte kan skilja på min spiritualitet och var gränsen för sjukdom går.

Det var skrämmande men ändå... härligt? Det kändes frigörande att diskutera mina psykoser, just eftersom jag just insett att de starkaste, mest skrämmande men också givande upplevelserna jag haft kanske inte är... rätt. Nä, det är för svårt för att ta på just nu.

Efter en och en halv timme var vi färdiga, jag gick in till tvåan och efter några onödigt långa timmar fick vi gå hem.

Åh, hem! Jag känner mig harmonisk. Djuren som förgyller, min fästmö bredvid mig, min sköna soffa, säng... Jag ser guldkanten på vardagen utan att den drar iväg i en hypomani.

Jag och Mary har roat oss med att läsa journalanteckningarna. Det var mycket allvarligt men också roliga sätt som vårdare uttryckt sig på. Vad som framför allt kändes som en seger var att det inte längre står om antal sår jag har, om stygn och infektioner och rena mätningar av hur långa och breda såren har varit - för det har inte varit några sår.

Det allvarliga låter jag vara i det förgångna. Jag skulle dock vilja läsa vad som skrevs i mina jorunaler efter sista gången jag skadade mig och när jag började dejta Mary.

Nu ska vi se på Liar, Liar just för att Jim Carrey är så fantastisk och att filmen är så långt ifrån mörk och svår som man kan komma.

Nu tänder jag hos Malin. Jag låter mig tänka på henne.