Jäklar vilka frågor som drällde in den här gången! Här kommer svaren:

Tror du på reinkarnation?
Ja, det gör jag faktiskt. Jag tror att själen är odödlig, att vissa av oss lever flera liv medan andra stiger över till en sida dit mänskligheten inte når. Min bästa vän Malin är inte återfödd, inte än i alla fall, men hon finns bortom vår världsgränser och vakar över oss. Det är min övertygelse.

Har du någon sorts andlig tro/övertygelse och skulle du i så fall vilja beskriva den lite närmare?
Jag tror på en odödlig själ som sagt, samt energier och naturens magi. Jag är inte wiccan, även om jag "lånar" en hel del av min övertygelse från den religionen. Jag använder mig av min pendel för att flytta energier och jag sysslar med healing.


Tror du på Gud?
Jag tror att alla religioner hör samman, inte att det finns en religion som är den enda rätta. Gud är en kraft som vi människor delat in i olika religioner men som egentligen kommer från samma källa.

Är du intresserad av politik? I så fall, finns det något parti du kan tänka dig att rösta på?
Jag är väldigt intresserad av politik, jag diskuterar gärna och röstade i det senaste valet på Vänsterpartiet även om jag inte håller med om exakt allting. Sakfrågor intresserar mig mer än partipolitik, som feminism till exempel.

Har du haft någon könssjukdom?
Nej.

Finns det någon mat du absolut inte skulle kunna äta?
Surströmming äter jag aldrig igen, och jag vägrar äta äckliga saker som de gör på Fear factor och sådan skit.

Skulle du kunna tänka dig att bo i södra Sverige?
Jag tror inte det, inte just nu i alla fall. Jag trivs väldigt bra i Umeå och har min umgängeskrets här. Jag skulle gärna bo i Göteborg eller Stockholm ett tag, men mitt hjärta finns i Umeå.

Rakar du underlivet? Om ja, vilken frisyr?
Nej.


Varifrån kommer Puffen, hur länge har du haft honom?
Puffen är Marys hund och han är från Spanien. Hon har haft honom i 6 år

Vad tycker du om Luppbritta?
Oh, spännande fråga :) Jag tycker att hon var onödigt elak när hon hängde ut människor med borderline. Det är inte så att jag inte håller med henne ibland, faktiskt så tycker jag att vi delat åsikter många gånger men att jag skulle uttryckt mig annorlunda, jag tycker att det är onödigt att vara elak. Med andra ord, hon verkar vara en ganska rolig människa, men hennes forna sätt att håna människor som inte kunde försvara sig tyckte jag var förkastligt. Kvinnan kan ju skriva så att man sitter och skrattar framför datorn"

Hur träffades du och Mary?
Via hennes exfru.

Är du fortfarande vän med Cora?
Ja, det är jag. Vi ses inte lika ofta, men vi är fortfarande vänner.

Blir du ledsen när folk skriver elaka saker till dig på bilddagboken? (Om exempelvis ärr eller din övervikt). Hur hanterar du det i så fall?
Ibland blir jag det, men många gånger känner jag mest att "Jaha, stating the obvious". Jag vet att jag är överviktig och att jag har ärr, det känns bara onödigt att folk påpekar det. Jag är så pass trygg i mig själv som person att jag oftast inte tar åt mig. Däremot tycker jag att det är ganska irriterande.

Vilka band har du sett live? Vilket är ditt bästa liveminne?
Oj, det vet jag inte. Jag har sett väldigt många band, men de starkaste upplevelserna jag haft var när jag såg Meshuggah på Umeå Open, Karmakanic på Slotsskogen goes progressive, WIthin Temptation på Gates of Metal och Dream Theater på Hovet. Malin Frimodig håller jag också som bästa liveminne, det är underbart att få lyssna på hennes uttrycksfulla röst live.

Hur många läsare har du per dag i din blogg?
Det varierar mellan 140-200 unika besökare per dag.

Har du något tips på bra litteratur du läst på sista tiden?
Allt med Marya Hornbacher. Hennes böcker ska man läsa på originalspråk, det är brutalt vackert, svart humor och fruktansvärt gripande handling i böckerna Wasted, Madness och The center of winter.

Har en läkare, skötare eller annan vårdpersonal stött på dig någon gång?
Nej, det tror jag inte.

Trivs du i Umeå?
Absolut :)

Vill du ha barn med Mary?
Ja, det vill jag faktiskt. Jag hatade barn tills jag träffade Mary och hennes brorsdotter.

Hur blir du när du blir onykter?
Fnittrig och nöjd, oftast. Lite tokig och lite för ärlig... :P

Hur har du lärt dig att skriva så bra, är det en medfödd talang?
Tack! Jag vet inte riktigt, ord har alltid fascinerat mig. Det tog tid innan jag insåg att just skrivandet var något jag bemästrade hyfsat. När jag var barn var jag en typisk ADHD-fuckup, men i gymnasiet fick jag så god respons på saker jag skrev att jag fortsatte. Att jag är en perfektionist och semi-ordnazist har nog gjort sitt, jag sätter en hög ribba för mig själv. Jag har mina föräldrar att tacka, de gav mig intresset för att läsa och då lär man sig mycket.

Har du någonsin haft ett jobb, om ja vilken typ av jobb?
Jag har arbetat på familjeföretagets byggvaruhus på somrarna, annars har jag haft praktik på ett annonsblad.

När ska du börja jobba?
Det vet jag inte. Jag drömmer om att jobba med böcker på ett eller annat sätt, men först måste jag arbeta med mig själv, lära mig hantera min sjukdom och sedan antingen börja plugga eller arbetsträna. För att jag ska orka arbetsträna måste jag också ha gått ner i dos på alla mina mediciner... Jag har förstått att det kan ta ett tag innan jag börjar jobba.

Jag undrar, har du alltid varit överviktig eller blev du det pga. medicinering?
Jag har alltid varit tjock, när jag var liten var jag större än alla andra barn och jag har varit överviktig så länge jag kan minnas. Sedan jag började med mediciner så har vikten dock ökad dramatiskt och jag gillar det inte alls. När jag var barn trodde jag att jag var tjockast i världen, men om jag vetat att jag skulle bli såhär överviktig efter att jag började med mediciner så skulle jag nog varit ganska nöjd med mig själv.

Hur lång är du?
170cm, give or take.

Vad väger du?
Man får fråga men jag kommer inte att svara.

Hur känns det att vara ärrad överallt?
Ibland känns det ingenting. Jag tänker inte på det, jag är så van. Men när jag är ute, när jag träffar människor, då blir jag väldigt medveten om det. Jag önskar ofta att jag kunde få ha rena armar och ben, så att jag kan tatuera mig eller göra scarifications var jag vill. Framför allt vill jag också kunna ha kortärmat/shorts utan att bli utstirrad.

Blir du ledsen när folk stirrar eller är du 'stolt' eller vad man ska säga...?
Jag blir irriterad när folk stirrar, samtidigt som jag förstår dem. Det ser ju inte klokt ut. Det är svårt att vara anonym om jag inte har långärmat och långa byxor, men oftast så känner jag att jag faktiskt har rätten att klä mig som jag vill och inte behöva välja ut kläder för att folk inte ska stirra. Min inställning förändras dag för dag. Ibland känner jag att jag vill gömma mina ärr, andra dagar känner jag att jag minsann skiter i vad människor tycker.

Hej!
Jag undrar hur du tänker gällande andras bemötande av dig och din Mary, både med fördomar gällande erat mående och er läggning? Jag är själv känslig för sådant bemötande, och har ofta en instinktiv försvarsinställning mot de som inte känner mig och min flickvän, något som hon då och då kan uppfatta som att jag skäms för henne... Vilket inte är grejen, jag vill bara un

dkomma så mycket dömanden det går.
Numbero dos: Du verkar ha kommit till så mycket klok klarhet via ditt tänkande. Har det alltid varit så? Att du kunnat... "trösta dig själv" i tanken, om du förstår vad jag menar? Hur gör du för att hålla motivationen mot förbättring då allt ligger i skitiga söndertrampade högar? (Inga tips på den fronten kan bli överflödiga, right...)

Måste i samma veva passa på och uttrycka att du är jävligt häftig. Inte som många andra. Du urskiljer dig i dina resonemang. Väldigt klar och rak, trots vad jag har förstått; extremt nedtyngande medicinering. Oavsett hur din framtid ser ut om 1,2,3 eller 30 år så har du en styrka där, som tydligen är i princip okuvlig. That's something.
Ta hand om dig.

Det tog ett tag innan jag berättade för min farmor om mig och Mary. Släkten verkade inte vilja att hon skulle veta eftersom hon reagerat negativt när jag tog hem min förra flickvän. Vi har fått tassa på tå inför henne ett tag, när Mary och jag hälsade på henne förra julen så låtsades vi att vi var kompisar. Det kändes så fel, för jag vill inte ljuga och jag nästan kräver acceptans. Min mormor sa att det var fint så länge jag var lycklig trots att hon inte riktigt förstod det här med samkönade förhållanden, och jag är verkligen lycklig med Mary. Hon förstår inte heller det här med att skada sig själv när man mår dåligt och när hon såg att Mary skadat sig så blev hon väldigt berörd. Jag tycker ändå att det är skönt att vara öppen med sådant, och jag har faktiskt haft tur med att mina närmaste inte vänt sig ifrån mig.

Jag känner att jag är som vem som helst som är i en parrelation, men när det kommer till släkten så är det känsligt. Andra människor bryr jag mig faktiskt inte om särskilt ofta, i alla fall inte på samma sätt. Att vi båda mår dåligt är någonting som ingen av oss behöver skämmas för heller, men det är ganska svårt att tala om det. Inte för att någon av oss skäms, men för att andra människor ofta tycker att det är genant att fråga eftersom det är väldigt personligt. Min närmaste familj är vana, i och med min ohälsa, så de har faktiskt varit väldigt stöttande när Mary mått dåligt. Det älskar jag dem för.

Jag är ganska duktig på att vända och vrida på saker, jag har annorlunda tankegångar än andra vilket verkligen visade sig i högstadiet och gymnasiet. Jag tar ingenting för givet. Jag har dessutom alltid haft en samtalskontakt sedan jag var 16-17 år och där har jag lärt mig mycket samtidigt som jag fått bolla tankar och kommit till insikter. Ändå tycks det alltid finnas nya insikter att finna... Ingen är någonsin fullärd, men jag tycker mig ha kommit en bit på vägen.

När jag ligger i rännstenen så har jag inte alls varit insiktsfull. Jag har tvärt emot varit svår att nå och haft mina egna sanningar som bara fått mig att må dåligt. Ändå lyckas jag ibland öppna ögonen och titta på stjärnorna. Jag har satt min tro på att inget är för evigt, på att acceptera det som inte går att förändra och tänker på något som min pappa brukar säga; "Den som lever får se". För så är det, om jag vill dö nu så kan jag dö ifrån en vacker framtid. Det är också väldigt viktigt för mig att sätta saker i perspektiv, så att det inte kryper under huden på mig. Har jag lite avstånd till vad som händer så hittar jag lättare ett sätt att tackla problemet.

Och tack tack, tusen tack! Fina ord! Hoppas att jag kunnat svara på dina frågor på bästa sätt. Men en sak kan jag säga, och det är att du aldrig kommer komma ifrån dömandet när det gäller dig och din flickvän. Är du lycklig med henne tycker jag att du ska göra som du vill göra, om det är att ta henne i hand eller ge henne en kyss på stan... om folk har en åsikt så får de väl ha det, det är deras problem. Däremot förstår jag att det är svårare när det gäller sin släkt eftersom deras åsikter kan vara svårare att ta... Men störst av allt är ändå kärleken.