Begravningen av Rita var fin. Jag trodde inte att jag skulle klara av det på grund av omständigheterna, men jag var med från början till slut. Prästen hängde upp sig på svarta hål, men annars var allt mycket vackert och sorgligt.

Jag gick dit med mitt förra boende och utan deras stöd hade det inte gått. Jag trodde inte att jag skulle gråta, för jag gråter nämnligen mycket sällan på grund av min medicinering, men när vi lagt rosor (och jag la en hund) på kistan så sköljde sorgen över mig. Jag kände henne inte väl, men jag visste att vi kunnat komma närmre varandra. Nu får jag inte chansen att lära känna henne närmre, och sättet hon dog på gjorde att jag inte kunde hålla det inne.

Så när solisten sjöng "My heart will go on" så satt vi där och grät. Jag lutade mig fram och tog stöd med armarna på bänken framför mig och jag grät, jag grät. Jag grät och det var ingen skön gråt, det var ångestgråt.

Jag har varit på tre begravningar i år. Inte på en enda har det varit någon person som varit gammal som dött. Det har alltid varit under mystiska omständigheter och min bästa vän gick bort. Det här är så tungt.

Rädslan när jag kom ut och satte på mobilen. SMS:et jag fick. Jag kände att ni får det räcka, nu orkar jag inte mer. Nu ska ingen fler dö, om de inte är gamla och sjuka. Och speciellt Hon... jag började gråta igen. Jag försökte föreställa mig ett liv utan henne och jag bara grät. Det går inte. Jag vill inte. Hon får säga hejdå, ta sitt pick och pack och sticka och söka efter lyckan i livet, men hon får inte välja döden framför mig.

Jag är lite skakis, ska be Olivia komma över ikväll och hålla mig sällskap. Jag lyssnar på Loreena McKennitt och har tänt rökelser och ljus, försöker sätta tillbaka mina sköldar mot världen igen. Jag är naggad i kanterna, jag behöver bli hel igen.