Forgive yourself.
I have these dreams where i'm falling
but I never hit the ground
It is an endless punishment
but for what crime
I try so hard to fight myself
my own worst enemy
The person that I despite the most
in this whole world is me
How do you forgive yourself
for wathever failings you're guilty of
How can you tell too little from enough
It's rough and it's hard
got nothing left i played every card
I quit school obeyed no rule
thought that I was free
Broke my heart played a part
in bringing someone down
Just as down that I found myself to be
How do you forgive yourself
for wathever failings you're guilty of
What if you hurt yourself too much
What if something died
that can not come alive
What if someting died
How do you forgive yourself
if you hurt yourselft and everyone around
Could you still be a part of their town
that reminds you everyday
you could have acted in a different way
How do I move on and forgive
myself and the world and start to live
Vad händer sen, hypomanin?
Hypomanin, ska du redan gå? Vad kommer du lämna efter dig? Ett tomrum, ett lugn, en depression? Det skrämmer mig. Jag vet inte vad som ska hända. Hypomanin, vad kommer hända sen?
Idag har jag inte orkat göra någonting. Jag satt i nattlinne fram till klockan tre på eftermiddagen, sedan gjorde jag en kraftansträngning och klädde mig och sminkade mig lite lätt, så att jag inte ska se totalt förjävlig ut. Jag gick till statoil och tillbaka, glömde se mig för och hade tur som inte blev påkörd.
Samtidigt som en hypomanisk period kräver så mycket så har den ju sina goda sidor. Förhöjt stämningsläge, ökad produktivitet, en känsla av att inte behöva sova lika mycket, en känsla av glädje. Och nackdelarna under hypomanin är att man blir fruktansvärt stressad och att den triggar ångesten, man blir mer eller mindre omdömeslös och tar på sig mer saker än man klarar av. Så klingar den av, och vad händer då? Man blir ensam, trött, man kan bli nedstämd. I värsta fall går man in i väggen och orkar sig inte upp ur sängen.
När man är hypomanisk så är man skärpt, släng i käften, blir lätt arg och kan säga saker man sedan får ångra. Men jag gillar den kreativitet som kommer med hypomanin, jag hittar orden och jag skapar. Men sen då?
Jag brukar bli deprimerad, det kommer som ett brev på posten. Men nu är jag under uppsyn av både vården och mig själv, jag har hittat tillbaka till mitt förnuft. Jag har tätare kontakt med min läkare, jag har fått sömnmedicin så att jag ska kunna sova och landa lite lättare.
Man är så högt upp, får svindel och faller. Men den här gången försöker jag komma ner utan att göra illa mig, falla med stil och hoppas att fallskärmen håller.
Behöver jag säga att det inte blev någon städning idag?
En tvättäkta städdag.
Det finns ingen återvändo - idag ska det storstädas. Ja, det innebär toaletten också. Puh, jag känner mig slut redan nu. Kanske ska jag skjuta på det en dag? Nej, det vore bara dumt. Dela upp det på två dagar? Det låter lite vettigare. Alex kommer först på torsdag så jag har lite spelrum.
Vissa saker är viktigare än andra. Disk, dammsugning, tvätt och golvtorkning är ganska basic, men att sortera mina filmer efter genre och sedan alfabetsordning samt hitta platser för mina barnfilmer (VHS = tar stor plats) känns som någonting jag inte behöver sysselsätta mig med just idag. Det räcker med att få det rent och snyggt.
Kan även tillägga att jag sovit väldigt bra under natten. Jag är helt häpen!
Till sist vill jag säga att jag saknar MTV som det var på 90-talet. Och med ens känner jag mig som om jag var 100 år! När man börjar bli nostalgisk på det viset så börjar man bli gammal...
Jag och Lynn.
Du vet när tror att man inte kan tycka om en människa mer? Så upptäcker man plötsligt att det kan man visst!
Självkännedom.
Rosetter!
Jag har just varit hos min läkare och på apoteket. Jag är så glad att min läkare är så förstående.
Vi pratade mest sömn, eftersom det är det viktigaste just nu. Jag behöver verkligen sova ordentligt för att inte bli så speedad att jag tillslut kollapsar. Jag känner mig tillräckligt väl för att se när det börja barka iväg åt helvetet. Vi utvärderade min sömn på Flunitrazepamen och bestämde att jag ska fortsätta med den i en vecka, och om en vecka ska vi utvärdera igen.
Han inser precis som jag gör att det är viktigt att se till att jag "landar mjukt", jag är så högt uppe och det är långt ner, faller jag så kommer det göra ont. Fruktansvärt ont.
Jag känner mig själv otroligt bra. Jag vet att jag tappar fotfästet ibland, och kan se när sammanbrottet börjar komma för det mesta. Ibland går det för fort, och ibland bryr jag mig inte, men nu när jag känner att livet är en väldigt trevlig tillvaro för det mesta så vill jag göra allt för att det ska bli en positiv utveckling. Jag vet att jag kommer må sämre, jag vet att cirkeln jag är i kommer slutas, men jag gör allt för att skjuta på det.
I år tänker jag köpa alla julklappar i november så att jag har hela december på mig att komplettera och kanske till och mer få lite julstämning. Vi får hoppas att kattskrället som blev sjuk innan jul förra året håller sig frisk, för då, när han var sjuk, så gick jag verkligen sönder. Vem skulle inte göra det? Vi älskar våra husdjur lika mycket som vi älskar våra övriga nära och kära.
Nu håller jag på att ladda om, ladda batterierna till kamera och mobil men också till mig själv för att åka på middag hos sötaste Lynn. Det blir stuvade makaroner, min favorit! Och kramar och samtal. Såntdär som goda vänner gör.
Jag har avbokat min tid med mina terapeuter imorgon eftersom jag behöver dagen för att städa och fixa i ordning lägenheten. Jag är helt pirrig och glad, jag ska få träffa Alex igen! Då vill jag ha det fint här och just nu ser det ut som en svinstia och det kommer nog krävas en hel dag för att städa till det.
'Cause the truth is that I am yours.
Fangirl.
Fangirl!
Ojoj, vilket mod jag frambringade igår. Jag har väldigt svårt för folkmassor, men en stor kärlek till livemusik. Dessa känslor krockade igår, precis som nästan alla gånger jag sett ett mer eller mindre känt band spela.
Men igår gav jag mig fan på att jag skulle stå längst fram. Kanske var det just det som räddade mig från att få en panikångestattack. Jag stod vid kravallstängslet med kameran redo och njöt av Amanda Jenssens spelning. Tricket är att aldrig titta bakåt. Jag slängde en blick bakåt och såg den stora massan av människor men kollade sedan inte bakåt mer. Det gick faktiskt mycket bättre än jag kunnat föreställa mig.
Och som vanligt; när musiken går igång, när bandet börjar spela, då trollbinds jag. Det finns inget bättre än livemusik. Det är den bästa drogen man kan tänka sig.
Men efteråt var jag frusen, stel och blev rätt sur när Amanda inte hann skriva autografer så jag gick hem och kollapsade i soffan. Det hade ändå varit värt det. Jag är hemskt glad att jag for. Och som tur är så bor jag alldeles intill resecentrumet där festligheterna hölls igång. Tyvärr missade jag Sahara Hotnights men jag var totalt nedkyld, det tog... fram till natten innan jag var varm igen.
Idag ska jag träffa Thomas (min läkare), och sedan träffa Lynn. Men först måste jag duscha!
Amanda Jenssen på invigningen av Botniabanan [Videoklipp]
Borderline
Amarula Tree
Happyland (encore)
Amanda Jenssen på invigningen av Botniabanan [Bilder].
Yes, här kommer de bästa bilderna jag fick från Amanda Jenssens spelning idag i Umeå på invigningen av botniabanan. Spelningen var inte ens i närheten av lika bra som när jag såg henne på Skulefestivalen, men den var ändå AWESOME! Hennes band kompletterar henne så fantastiskt bra, hon har verkligen anammat ett underbart 20-talstema när det kommer till scenkläder och attityden är fantastisk hos alla bandmedlemmar. Min favorit är helt klart basisten som verkar kunna spela ståbas i alla möjliga positioner (som typ upp och ned).
Jag blev bara besviken när jag tagit mod till mig att be om en autograf och hon lät oss vänta ett tag i kylan, för att sedan komma och ursäkta sig eftersom de hade bråttom och hon sprang rakt in i en buss. Jag som verkligen förberett mig! Oh well, en annan gång kanske.
Kommer lägga upp några videor jag spelade in också.
Avslutar med en paparazzi-bild jag tog efter att miss Jenssen ursäktat sig och sagt att hon inte hade tid att skriva autografer. Jag blev besviken, jag som verkligen tagit mod till mig!
Det bästa som finns!
Det är detaljerna som räknas.
Dag 2 för mig när det gäller invigningen av botniabanan här i Umeå. Jag vaknade på morgonen av att väggarna dunkade. Det var ett förvirrat uppvaknande, ni vet, när man inte vet vilken dag det är, var man är, vem man är. Sedan kommer det successivt tillbaka till en.
14.15: Cirkus Cirkör
15.15: Amanda Jenssen
17.00: Sahara Hotnights
Nu har jag fixat till mig och längtar efter live-musik. Det finns inget bättre än att lyssna på musik live. Man blir ett med musiken, den tar över en totalt. Jag vill känna den känslan idag. Känns fantastiskt att få se Amanda Jenssen igen.
Det är synd att scenen är så stor. Det är kravallstängsel flera meter från scenen, och scenen är hög och bred. Jag lär inte kunna filma men tack och lov har kameran en bra zoom.
Nu är det dags att dra sig iväg mot resecentrumet, för först är det Cirkus Cirkör och jag vill ha bra platser till Amanda sen.
Sjukt innehållsrik helg!
En Saari på väg till botniabaneinvigningen.
Ja, ni har väl redan sett bilderna och filmerna här under? Det var helt fantastiskt igår, även om det krävdes medicin för att jag skulle klara det. Det blev min krycka för att jag behövde den. Vi fick gå in gratis på Club Babylon som hade temat DIVA eftersom vi var tidiga och de inte hade kassan färgit, och jag var utklädd, undercover. En Saari-Diva. Jag har CKay att tacka för allt, och Marie som blev en ny och trevlig bekantskap!
När jag kom hem slocknade jag, och när jag vaknade var det dags för nästa strapats.
Hela eftermiddagen har jag varit på invigningsområdet för botniabanan, hört Tommy Körberg och den UNDERBARA Sofia Jannok sjunga (som ni kan höra i videon ovan) samt sett kungen på nära håll. Fick en hyfsad bild på honom när tåget anlände, men det var fan inte värt att stå inklämt i 45 minuter för det. Hur som helst, här har ni den:
Gud så trist. Förlåt! Men Sofia Jannok och Tommy Körberg har i alla fall gjort något för att förtjäna applåderna. Men kungen är ju ändå kungen.. Jag ropade "Calle!" men han brydde sig inte! :O
Imorgon är det mer festligheter. Först Cirkus Cirkör, sedan Amanda Jenssen (OH MY GOD) och Sahara Hotnights. Det blir härligt. Men säkert jobbigt också. Och absolut värt det
JAG ÄLSKAR HENNE!
Club Babylon 27/8 i video!
Näst ut är CKay och Marie som visar var skåpet ska stå på dansgolvet:
Sist ut är CKay och Marie med Pimpeldansen:
Club Babylon 27/8 i bilder!
CKay fixar till sig. Vi är hos hennes mammas place och jag riggade igång min iPod och spelade patymusik för att få oss in the mood.
Jag dansar lite i min outfit. Var skönt att få dra på sig min gigantiska tyllkjol igen!
Cuz I'm a diva.
Mitt tuffa sällskap för kvällen, CKay och Marie, poserade framför kärleken fana!
Crazy motherfuckers! :D
Vi ägde dansgolvet. Tills det kom fler människor, haha.
Jag valde ut en låt (det blev Britney Spears - Crazy) och sjöng kareoke för första gången i mitt liv. Det var i princip jag och mitt sällskap som var där så jag tänkte att "vad fan, nu är bästa chansen" and I did it! xD Det finns filmbevis men jag är tveksam till att lägga upp den på min blogg :P
Marie lärde oss pimpeldansen. Kommer ladda upp videoklippet i ett annat inlägg, sjukt sevärt :D
CKay och jag lekte med inredningen, haha.
Vi delade dansgolvet med två Lady GaGa!
En av många rökpauser, folk börjar tillströmma.
Vackra flickorna Marie och Elin poserar hejvilt. Crazy bitches <3
Jag och CKay <333
The party was HOPPIN'! Men jag blev trött och tog ene taxi hem vid 01. Det visade sig att den chaufför som skjutsade mig satt och lyssnade på VNV Nation. Jag sa att jag älskade VNV och att min favoritskiva var Future Perfect, så han spelade Beloved för mig. Perfekt slut på en nästan perfekt kväll!
Utgång!
Teaser!
Jag har haft skitkul ikväll, fast jag varit trött. Kommer uppdatera om hur det var inom kort. Sådeså!
In the making of...
MIRROR MIRROR ON THE WALL.
Jag slår på stort med en elegant lång tyllkjol och tiara, guldögonskugga + guldnagellack, mitt Nancy-halsband och feta eyelinerstreck. När jag ätit middag ska jag fixa läpparna också. Det är nästan roligare att fixa till sig än att vara på själva festen, faktiskt!
Suddig bild men ändock; det är guldglitter som gäller ikväll
Har handlat mat idag och peppar, peppar, peppar inför utgången ikväll. Jag ska ta med mig kameran och ta mycket foton. Tyvärr är kameran jag har inte särskilt bra, i alla fall inte jämfört med min gamla. Fast nog skulle det funka om jag bara hade lärt mig hur den fungerar ordentligt. Hur som helst, jag ska jaga mina vänner med kameran och jaga andra snygga människor också. Undrar hur många dragqueens vi kommer se ikväll? Jag gissar på drygt 15.
Det är en konst att festa nykter, och jag är expert på det. Ni förstår, jag är lite galen. Folk blir galna när de dricker. Jag kan släppa loss utan alkohol. Det är en gåva, faktiskt, någonting som inte alla kan. Kasta av er skammen och dansa runt en lyktstolpe, höj rösten och gör "galna" saker! Vad är det för fel i det? Utan skammen är det inget fel alls.
Men jag tar ändå med mig Xanor i fickan.
I'm such a nerd.
Nyfärgat hår och annat.
HÅR!
Såhär fint är mitt hår nu. Jag älskar det!
Sov bra inatt. Drömmer konstiga drömmar, ibland bra och ibland dåliga drömmar. Jag antar att det är medicinen. Trots att klockan är över ett på eftermiddagen så är jag fortfarande sömnig, bakis. Det får man räkna med om man vill ha en god sömn.
Ikväll smäller det, vi är ett gäng divor som ska ut på krogen och vara divor. Det kommer säkert blir jätteroligt! Innan ska vi på nykter förfest och fixa i ordning oss. Det blir hur bra som helst. Jag lovar att ta massor med bilder!
Men först ska jag skaka av mig tröttheten. Funderar på att lägga mig ett slag och se om det hjälper. Jag känner mig annorlunda, inte lika speedad. Snarare rätt normal. Sömn gör så mycket!
Speedy Gonzales!
Ett stycke Saari igår.
När bakisheten började släppa efter en dusch och lite lunch så satte jag mig på en stol i Gemenskapen och fick mitt hår färgat igen(!). Jag blev inte nöjd med förra färgningen, det fanns fula gula partier. Nästa gång jag fixar med håret ska jag bleka och inte blondera, för enligt zani så bleker blonderingar först och lägger sedan till en gulfärg (om jag förstod det rätt). Det är rätt schysst att ha en egen personlig hår-guru! Hon ska få följa med och välja ut något bra. Jag saknar den där neon-röda färgen jag fick första gången jag började med extremtoningar.
Så nu sitter jag och väntar på att färgen ska rota sig i mitt hår. Imorgon är det nämligen queer-klubb och jag vill visa mig från min bästa sida. Club Babylon har fest med temat DIVA, så jag ska gå i min gigantiska långa tyllkjol, någon schysst top, guldnagellack, guldögonskugga och massor med eyeliner. Låta divan i mig lysa! För den finns där, på låtsas.
Och lördag, då är det botniabaneinvigning, precis som det är på söndag, så det blir en fullspäckad helg. Jag vill så mycket och jag kan så mycket men om jag tar för mig för mycket så kommer jag krascha hårt. Men nu när jag har en sömnmedicin som verkar fungera så tror jag att jag har större chans att LEVA LIVET.
Det är bara så läskigt, de senaste veckorna har det känts som att jag gått på en tunn lina, och högt där uppe är det lättare att andas men jag vet att om jag vacklar och faller så är fallet långt och jag ser inga skyddsnät någonstans. Utom sömnmedicinen som jag krampaktigt håller i, ett hopp om att jag inte ska falla utan få chansen att verkligen leva och inte bara överleva.
Jamen fatta! Jag ska se Amanda Jenssen på söndag! Och hela helgen är fylld av andra roligheter! Nästa onsdag kommer förhoppningsvis min söta Alex hit och nästa helg är det PRIDE och livet är så sprudlande! Lite för sprudlande! Var kommer det här att sluta!? Jag skiter i vilket, jag lever nu!
!
!
!
Konstgjord sömn.
Jag tog tabletterna, la mig i sängen och läste. Hjärtat slog hårt som vanligt. Gick upp och tog en rök. La mig och läste igen, väntade på tröttheten. Den kom inte. Jag la ifrån mig boken och släckte lampan. Vred mig en stund och tänkte att Det här funkar inte. Och med den tanken kom plötsligt ett lugn, och jag somnade.
Jag har sovit 9,5 timmar inatt.
Var ganska bakis på morgonsidan, är faktiskt fortfarande lite bakis fortfarande, men det är värt det.
Nu ska jag slänga mig i duschen, sedan ska jag få hjälp att färga håret. Det röda har varit lite ojämnt, så vi ska fixa till det nu!
Jakten och fångsten!
Lite normalare efter 8 timmars sömn.
Men jag tar det från början. Efter jag skrivit det förra inlägget gjorde jag mig i ordning och gick upp till sjukhuset och träffade Lynn. Jag bjöd på fika i sjukhuscafeterian och det var kanske inte en så mysig omgivning, men våra samtal flödade ändå. Som vanligt! Vi har vandrat genom hela sjukhuset hela dagen medan jag har ringt avdelningen där min ordinarie läkare är avdelningsläkare och tjatat på att de ska be honom ta kontaakt med mig, jag har till och med hoppat på avdelningsföreståndaren när hon var ute och rökte.
Det är förjävligt att man ska behöva jaga ner sin läkare, men idag kändes det som att livet hängde på det. Akutpsyk är inget alternativ, mobila teamet i Umeå har ett frätande rykte om sig att vara fylld av inkompetenta människor.
Vi höll oss i flera timmar i närheten av psykiatrivingen ifall jag skulle få ett samtal av Thomas. Jag var säker på att han skulle ha någon vettig lösning på min insomnia och därför ville jag inte gå hem, bara ifall jag skulle få hämta ut medicin, bara ifall han skulle ringa.
Tillslut började klockan närma sig 17.00 och jag insåg att den enda chansen jag hade var att gå och knacka på dörren till hans kontor. Dittills hade jag och Lynn roat oss med att diskutera, röka och gå och köpa cigg. När jag knackade på så öppnade Thomas, min läkare, dörren. Han bjöd in mig och sa att vi skulle boka in en tid.
Då brast jag ut i ett enda stort pladder. Jag berättade att jag inte sovit bra på länge, berättade att jag är rädd för att gå in i väggen när som helst och jag berättade om att jag höll på att bli vansinnig. Jag berättade om mobila teamet som jag träffade igår.
Han skrockade när jag berättade att de inte ville skriva ut något starkare på grund av beroenderisken. Han vet, jag vet, att man inte blir beroende av att äta någonting narkotikaklassat under en kort period. Jag var så lättad att han förstod mitt problem och tog det på allvar, han kom fram till att vi till att börja med skulle kunna behandla min insomnia med Flunitrazepam i fem nätter = fram till på måndag, och att vi skulle ses på måndag för samtal. Han sa att det kanske inte fungerar till en början, och om det inte fungerade alls så skulle jag höra av min på fredag och han skulle hjälpa mig med ett annat preparat som jag inte minns namnet på. Det kändes tröstande. Det kändes som att jag kanske ändå har en chans att må bättre.
Jag har inte riktigt kontroll på min mun, jag pratar som om livet hängde på det, och han förstod förmodligen hur pass uppskruvad jag var. Ibland är vi så rörande överens att jag tror att vi har ett telepatiskt band. Jag bad honom att be avdelningsföreståndaren om ursäkt för att jag hoppade på henne under hennes rökrast och bad samtidigt om ursäkt för att det bara hoppar ut saker ur min mun, men jag tror att han förstod.
Det här är ännu ett bevis på att jag känner mig själv bättre än jag tror. Jag vet vad som är bäst för mig.
Jag fick ett gäng tabletter med mig och funkar det bra får jag ett recept, en "kur" för att jag inte ska bli dålig igen. Vi får helt enkelt se hur det blir. Hur som helst så känner jag mig lugnad - jag är totalt speedad nu men jag känner ändå ett hopp om att jag inte kommer kraschlanda efter vad som måste vara hypomani.
Lynn och jag tog farväl och jag ska hälsa på henne på måndag. Can't wait! Och ikväll ska jag tända ljus, läsa liggandes på min spikmatta, lyssna på Amanda Jenssen och bara ta det lugnt. (Precis som jag brukar göra, men som ändå inte räckt för att jag ska kunna somna.) Sedan ska jag se om jag ändå inte kan få somna.
Jag vill inte ha någon annan läkare än jag har nu. Jag har haft mina duster med honom, för ett år sedan var jag beredd att anmäla honom till patientnämnden och HSAN för att han aldrig hade tid med mig på 3 månader, men han var så överarbetat och belastad och dessutom sjuk själv vilket förklarar det hela. Det är inte HANS fel, det är systemet. Han är otroligt kunnig och jag sa till honom idag att Jaså, du tar dig an Tegs behandlingscenter igen? Du har visst en förkärlek för oss bordisar. Han log och sa att det mer handlade om utbildning. Men jag tror faktiskt att han känner att han får ut någonting personligt av att jobba med den typen av patienter.
Usch, känner hur jag bara babblar här i bloggen också. Jag är så speedad nu, samtidigt som jag älskar att inte vara deprimerad så känner jag hur det sliter på mig, hur mitt hjärta rusar och min kropp är ständigt spänd.
Slutsats: Om akutpsyk hade fungerat bättre hade jag aldrig behövt spendera en hel dag med att jaga ner min ordinarie läkare. Och jag hade tur, eftersom min läkare råkade finnas på sitt kontor när jag knackade på. Jag fick den hjälp jag bad akutpsyk om, men som jag inte fick då. Tänk att man inte kan lita på akutinsatsen inom psykiatrin, varken i Umeå eller någon annanstans. Jag blir nästan full i skratt, ett bittert skratt, ett skratt tömt på glädje.
LovelyLynn och Saari <3
Jakten är igång.
Nu börjar jakten på min ordinarie läkare. Igår somnade jag faktiskt vid 02, vilket är ett framsteg. Jag antar att jag hade kört slut på mig själv för att jag varit så himla arg.
Så fick jag ett samtal för en halvtimma sedan. Mina kontaktpersoner skulle ha haft en träff med min läkare, men han avbokade. Hon föreslog att jag skulle ringa upp på avdelningen jag hör till och jag ringde dit direkt när vi la på.
Jag förklarade kort, fast jag egentligen skulle velat förklara långt, hur det stod till och han som svarade lovade att passa över meddelandet till min läkare. När jag la på önskade jag att jag använt ord som akut eller svår sömnbrist och verkligen strukit under att jag varit på mobila teamet igår för att jag inte kunnat vänta på att träffa min läkare men att jag inte fått hjälp. Jag sa något liknande, men jag kunde ha betonat orden hårdare.
Jag är hemskt trött. Tog mig upp men gick i säng igen. Och nu är jag uppe igen och motorsågen i bröstkorgen river igång igen. Brrrrrrumrrrrrrrrrrrrrurmrrrrrrrrrrrrrrrrr och det vibrerar, hela jag vibrerar.
"Ta en Xanor ett par timmar innan sänggång" sa de. Ja, det hjälpte ju mycket. SLÅ MIG MEDVETSLÖS TACK.
Hur ser du på dig själv... och på andra? DEL 2
Nu har Alexandra gjort ett videobloggsvar som du hittar HÄR. Hon lägger fram sina egna tankar och vågar berätta om sig själv på ett beundransvärt sätt. Jag tycker att ni ska kolla in det, och hålla debatten öppen. Förnuftet kan säga en sak, men känslan är en helt annan. Men genom att ställa oss själva frågan så tror jag att vi tar ett steg närmare att försonas med oss själva.
Varning för mobila teamet i Umeå!
Det började bra.
Jag ringde mobila teamet och förklarade situationen. Hon som svarat i telefon tyckte att jag skulle komma upp.
Sagt och gjort, jag tog med mig Louise som jobbar här och vi gick till psykiatrivingen på sjukhuset, anmälde oss i luckan och fick träffa två underläkare ganska snabbt.
Jag förklarade. Jag har varit stressad, speedad, i några veckor och jag ligger varje kväll och väntar på sömnen som inte kommer. Jag sa att igår var droppen, jag blir vansinnig och galen (hör ni också viskningarna från taket?) av min insomnia. Jag fick berätta vad jag åt för mediciner och jag babblade, babblade om att det var första gången jag var på mobila teamet när jag faktiskt inte var deprimerad. Jag sa att jag tror att jag flirtar lite med hypomanin, att det är det som händer med mig just nu.
Min sömnhygien. Kvällsrutiner, olika avslappningsövningar, andningsövningar. 20mg Stilnoct och ibland Nitrazepam 5-10mg för att hjälpa avslappningen. Men jag är spänd på ett sätt som gör att jag ändå ligger vaken, något bortom min kontroll. Medicinerna biter inte mot att jag är speedad. Min kropp rusar i 120. Ligger i sängen och har på låg, lugn music för att jag är rädd för viskningarna som kommer från luftintaget - jag dränker dem med tillräckligt hög musik för att jag ska höra den, men tillräckligt låg för att jag ska kunna somna till den.
Det här är mitt sista rop på hjälp. Går det längre så vet jag inte vad som kommer hända med mig. Jag är rädd för att gå in i väggen, så jag föreslog att jag kunde få Flunitrazepam, bara några tabletter, kanske för en vecka eftersom jag förhoppningsvis får träffa min ordinarie läkare inom en vecka, då kan han ta vid och bestämma över min medicinering.
De gav andra förslag. Theralen - har tagit upp till 2ml men ingen effekt utom hangover som gör att jag vänder på dygnet. Propavan - myrkrypningar. Nozinan - urinrörsförträngning som ett brev på posten. Imovane får jag ökad toleransnivå av efter bara ett par nätter. Lergigan, Atarax, blablabla.
Jag förklarade igen, det handlar bara om några nätter, något som kan knocka mig på kvällen. JAG HÅLLER PÅ ATT BLI GALEN.
Louise berättade att det faktiskt är som jag säger och att jag absolut inte söker narkotikaklassade mediciner för att missbruka. Hon försäkrade dem om det och hon har rätt - jag vill bara sova, några nätter, tills jag träffar min ordinarie läkare. Vi sökte akut för att jag inte orkar mer nu.
De gick till bakjouren, Lars Högberg, en läkare jag haft under tiden jag hörde till Mariedals behandlingscenter. När underläkarna kom tillbaka så berättade de att de inte kunde ge mig något starkare än det jag reda hade, att jag var "tungt medicinerad redan".
- Det är beroenderisk på Flunitrazepam, vi har den faktiskt inte ens här. Vi skriver inte ut sådana mediciner.
Jag var nära på att börja skratta. beroenderisk, om jag använder den i... låt säga, en vecka. Jag berättade om "kurerna" min ordinarie läkare gett mig, jag åt Sobril 25mg under 30 dagar när jag haded en period då jag sov dåligt och att jag inte hade några problem med att sluta ta den.
Deras slutgiltiga bedömning var att jag skulle ta mina vanliga Xanor ett par timmar innan jag skulle gå och lägga mig. Jag sa att jag prövat det, men att det inte fungerar. I mitt huvud undrade jag men det är ju också en bensodiazepin, vad är skillnaden förutom att Flunitrazepam är starkare?
Jag ville inte bråka om det. Jag sa bara att jag var besviken över att jag inte fick hjälp när jag sökte akut. När vi gick ut så frågade jag Louise:
- Verkar jag som en missbrukare som kommer och ber om benso?
- Nej, det gör du inte Sara. Jag känner dig. Du behöver och vill sova och det är allt.
Lars Högberg, mina damer och herrar, är personen som figurerar i min novell En Hon, en ingen. Han som jag är säker på ser mig som en jobbig borderlinetjej som kommer ta alla tabletter samtidigt om hon får några. Han som generaliserar patienterna utefter diagnoser, inte deras person.
Jag höll på att brista i gråt på väg hem, för jag är så sliten, så liten och så trött men så stressad. Inte en natt till.
Ännu en dålig erfarenhet av mobila teamet i Umeå. Stor VARNINGSSKYLT.
Jag känner att sammanbrottet är nära...
Akut.
Såhär ser en jävligt sliten människa ut.
Nu sviker jag mitt egna löft till mig själv och tar kontakt med mobila teamet. Det har blivit akut nu, jag måste få sova! Jag håller på att slita ut mig totalt.
Jag skickade iväg ett sms i natten till mina terapeuter och bad dem följa med, men för en timme sedan ringde O och sa att det var mitt boende som skulle följa med mig om jag behövde träffa en läkare på mobila. Jag blev förbannad som fan, VARFÖR kan de inte följa med mig på vår avtalade tid!? Det är ju de som känner mig bäst när det gäller mina "svåra" sidor och kan stötta mig.
Min läkare är tillbaka och eventuellt kan jag få en tid i veckan, kanske reda imorgon, men som sagt är det akut nu, jag kan inte vänta. Jag behöver NÅGOT. Flunitrazepam? Någon mix, ett tillägg till mina Stilnoct? Jag vet inte. Jag måste bara få vakna utvilad på mornarna när jag är såhär speedad i huvudet.
Jag antar att jag skriver efter jag varit på mobila teamet. Jag avskyr dem, 8 av 10 gånger träffar man någon snäsig och otrevlig människa. Jag har inget förtroende för dem alls. Och när jag inte har mina terapeuter i ryggen så känner jag mig utlämnad, för jag vet inte hur mycket mina ord är värda i deras ögon.
Mitt boende för alltid för mycket ansvar för oss boende. Det här är inget behandlingscenter. Det här är ett skyddat boende där personalen är socionomer, inte skötare inom psykiatrin, inte sjuksköterskor. Det här drivs av soc, inte landstinget.
Jävla idioti.
JAG VILL SOVA!
Hur ser du på dig själv... och på andra?
Vänskapta!
Mirror mirror on the wall.
Jag har haft en jättefin dag! I eftermiddags satte jag mig på lokalbussen och kände mig inte orolig. Jag lyssnade på Alice in Videoland och bara åkte med, tills jag skulle av. Och sedan möttes jag av Lynn.
Vi gick hem till henne och jag fick hälsa på hennes underbara katter. Det bjöds på kaffe och vi kedjerökte och pratade ute på balkongen. Orden och samtalsämnena kom bara så naturligt, trots (eller tack vare?) att vi inte setts på... jag vet inte hur länge!
Sötnosen!
Hon visade mig fotografier. Lynn har levt minst tre liv och det är alltid spännande att höra om hennes förflutna, även om alla delar inte är så fina som hon förtjänat. Jag älskar att bli visad och få visa foton tillsammans med mina vänner, bilder säger ju verkligen tusen ord. Det kallas inte klyschor för intet.
Vi ska träffas snart igen. Det är som balsam för själen. Jag känner mig liksom fylld på kärlek och vänskap! Mina vänner är bättre än dina!!!
Jag älskar dig, vännen!
I det närmsta utsövt.
Äntligen!
Åh, jag är så trött trots att jag faktiskt SOVIT UT, jag skulle kunna sova mycket längre egentligen. Men till stor del känner jag mig utvilad och det är underbart. Jag behövde sova, jag höll på att bli vansinnig. Nu ska jag bara fortsätta. Vill helst träffa min läkare och klaga lite, fråga honom om vad han tycker och om jag ska få ett nytt recept på Nitrazepam, eller kanske någon annan medicin, utskrivet för sömnen. För konstgjord sömn är ändock sömn.
Idag ska jag åka och träffa en vän, vilket jag sett fram emot hela sommaren. Det har inte blivit av för att jag varit stressad med tusen saker att göra, men nu efter lite om och men så är jag fri och kan hälsa på henne. Yes!
Som BESATT!
MM.
Jag har läst som besatt och strykit under meningar, markerat stycken och klottrat i marginalen när jag läst Blonde av Joyce Carol Oates. Oates gav Marilyn en röst hon aldrig haft, en person bortom objektet. Nu är den 860 sidor långa boken slut och jag är i extas, jag är... BESATT.
En helt fantastisk bok som jag rekommenderar till alla. Det är mer än en bok, det är ett konstverk att betrakta, dyka in i och göra till sin egen.
Nu tar jag mig an nästa bok, det blir Djur av samma författare. Efter den blir det Älskade Syster- Jag är fullständigt förälskad i Oates. Som BESATT.
J C Oates.
Men problemet är...
... att jag inte VILL sova. Så mycket att göra! Så många tankar! Så mycket...
Tänk om man inte hade några behov eller skyldigheter. Är inte det benämningen av frihet?
Hjärtat slår i alla fall.
Hjärtat slog så hårt, det brusade i huvudet, allt snurrade snabbare och snabbare och jag kan inte förstå hur min hjärna funkar. Eller min kropp, för den delen.
Jag måste sova bättre, annars kommer det att gå utför. Vilken människa som helst blir ju vansinnig om man inte får sova de timmar man behöver. Men inte ens konstgjord sömn kommer till mig om nätterna.
Idag: Trött, illamående, stressad. Varför jag är stressad vet jag inte, det är en inre stress som inte lugnas av någonting.
Den oändliga historien.
Lördag klockan 16.15 visar TV6 en av mina absoluta favoritfilmer Den oändliga historien. Har du inte sett den har du gått miste om något, men frukta icket, du kan ju se den på TV i helgen. Och har du sett den bara MÅSTE du ju se den igen!
Jag tror att jag älskar den så mycket för att den är kopplad till fina minnen i min barndom. Och det är en fantastisk historia. Jag hade en katt som jag kallade min lyckodrake, för han liknade Falcor på så många sätt.
Jag antar att det var bra att jag såg filmen och älskade den innan jag läste boken, som jag också älskar. De går inte att jämföra med varandra eftersom filmen bara beskriver ena hälften av boken. (Fast jag har inte sett uppföljaren till filmen för att jag inte vill förstöra något.) Den oändliga historien är min barnsliga trygghet fäst på film.
Det blir intressant att se om de visar den dubbade filmen eller den engelska. Förmodligen den senare. Jag måste erkänna att jag föredrar den dubbade, men bara i det här fallet - för att jag är uppväxt med den.
Aaah, that feels GOOD!
Saknar.
I fucking heart you!
Farlig sömn.
Myslykta med torkade rosenblad strödda runt, från rosen jag fick av Alex när hon hälsade på.
Igårnatt låg jag och läste och plötsligt var det 9 på morgonen. Lampan lyste starkt och boken jag läst låg fortfarande öppen. Det sista jag mindes var att jag läste. Jag minns inte att jag somnade.
Jag for upp som en pil - jag hade ju tänt ljus igår! Jag brukar göra det för att mysa till det och varva ner. Som tur var hade jag släckt blockljusen inomhus och värmeljusen hade brunnit ut av sig själva, men i en ljuslykta utomhus brann fortfarande ett blockljus. Det hade ju kunnat bli hur farligt som helst! Jag hade ju bara tur att inget tog eld!
Nä, jag måste skärpa till det här med min sömn. Jag kan till stor del inte hjälpa det, jag har en inre stress som gör att jag inte kan sova, men när jag somnar så brukar jag vara svårväckt. Måste vara försiktigare med ljusen, när jag går isäng så släcker jag dem även om jag tänker ligga och läsa i en timma.
Jag drömde om Marilyn Monroe. Inte konstigt, jag läser och läser och markerar med en penna i boken när jag hittar någonting som jag tycker är viktigt eller som talar till mig. Jag inte bara läser boken Blonde av Joyce Carol Oates, jag studerar den. Jag älskar den. Samtidigt som jag vill läsa ut den så önskar jag att den aldrig tog slut.
Ing-Marie och Ola var här igår, de funderade på mitt humör. Att jag pendlar snabbt mellan olika poler och är stressad som fan. Jag sa att jag för första gången (någonsin?) inte kan förklara hur jag mår.
Låsta bloggen uppdaterad.
Filmtips: Angel Baby.
Har just sett klart Angel Baby. Jag har sett den för länge sedan och minns att jag tyckte om den, så jag laddade ner den förra helgen men har inte sett den förrän idag. Den är så vacker, en fantastisk film som jag tycker att alla ska se.
För er som inte sett den kan jag kortfattat berätta vad den går ut på. Två schizofrena människor, Harry och Kate, finner varandra och blir sanslöst förälskade i varandra, och okontroversiellt värre blir Kate med barn och de bestämmer sig för att behålla det. Vad är kärlek, om inte galenskap? Passion. Förödelse. Se den så förstår du.
Förlösande.
Breakdown.
Natten... Inte som jag ville. Jag försökte klippa mina tånaglar men allt snurrade och jag råkade klippa mig i tån. När man tagit sina sömntabletter ska man gå isäng. Simple as.
Jag hoppas att ni orkar läsa min senaste novell. Den gjorde ont att skriva, det var som att förlösa ett barn. Och efteråt, när den var färdigställd, då kändes det bra. Den gjorde ont att skriva men den behövde skrivas. Ibland så måste man bara skriva, ibland hänger livet på det.
En hon, en ingen.
Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.
Hon hade suttit i det trånga undersökningsrummet i en timma nu. Det låg en stank av antiseptiskt rengöringsmedel i rummet och mumlet utifrån akuten var lågt och nästan sövande. Sammanbitet stirrade Hon ut i tomma intet men polismännen som höll henne sällskap såg att blicken ändå var närvarande, kalkylerande. Hon vred händerna i sitt knä, skiftade ställning som om hon hade myror i kroppen, men ändå var blicken stadig och lite suddig. Hon satt med kappan på, två knappar var bortslitna efter bråket som gjort att polisen tillkallats, under den hade Hon endast ett nattlinne och på fötterna satt ett par rosa crocs på bara fötter. Den unga kvinnan var osminkad och hade tovigt hår, hela intrycket av henne var att hon var ovårdad och sliten, och väldigt väldigt liten. Som ett barn som förlorat sin oskuldsfullhet, ersatt av personlig tragedi.
Eftersom Hon inte störde någon och inte visat något tecken på att bli våldsam igen sjönk polismännen djupare och djupare ner i stolarna. Den ena grävde i sin snusdosa, rullade en prilla mellan sina fingrar och förde in den i munnen och under sin läpp. Det gick fort och prillan satt rätt på plats. Han var lång, men inte grov som många polismän brukar vara utan snarare tanig. Den andre polismannen var lätt lönnfet och troligtvis mycket äldre, han såg trött ut där han satt. Han önskade sig en kopp kaffe, förutom den antiseptiska odören och den underliga flickan som presenterat sig som "Dra Åt Helvete" skulle det lika gärna kunnat vara en kväll på stationen. Ja, lite kaffe skulle ha suttit fint.
- Fan, vilken jobbig dag det har varit. Det ska bli skönt att åka hem sen. Jag slutar snart, sa den yngre polismannen och drog ut armen för att blotta klockan på sin vänstra handled. Den visade på 21.27. Han fortsatte;
- Jag satt uppe inatt och såg Sverige - Tjeckien, sedan åkte jag direkt till jobbet. Nu är jag inne på min tolfte arbetstimma, jag är så jävla slut nu att det kan du inte ana! Det ska bli jävligt skönt att komma hem och ta det lugnt.
Hon ryckte till och flyttade blicken snabbt till polismannen och sedan tillbaka till tomma intet. Hans ord var så opassande och fräckta att de punkterat hennes inre samtal. Ja, han hade det säkerligen otroligt jobbig, stackarn. Hon släppte taget om sina händer, flyttade dem till britsen och rev i det tunna lagret papper som låg över, för att sedan föra ihop händerna igen och vrida dem mer intensivt mot varandra. Hon skakade samtidigt på ena foten, snart skulle hon inte kunna kontrollera sig själv längre.
- Jag går ut och kollar om de är på gång, sa den äldre polismannen och gick ut, stängde noggrant dörren om sig.
Det skulle bli så enkelt. Hon hade pratat sig ur liknande situationer förut. Visst, Hon hade aldrig lyckats med det när hon blivit intagen för bedömning genom polishandräckning, men Hon visste att psyket ofta var så överbelagt att de helst skickade hem patienter även om de var i behov psykiatrisk slutenvård. Nu hade Hon hållit sig lugn, hon skulle bara prata sig ur situationen och säga det psykiatern helst ville höra; hon behövde bara komma hem och få lite sömn. Ja, det skulle hon säga med lugn och säker röst. Nej, hon hörde inga röster. Nej, hon ville inte skada sig. Det var precis vad hon skulle säga när läkaren ställde frågorna. Hon kände till dessa bedömningar som baksidan av hennes hand. Det skulle gå så lätt.
Polismannen kom tillbaka med en läkare. Den unga kvinnan svalde hårt och satte händerna i ett fast grepp om britsen. Hon behövde bara hålla ut en stund till, Hon höll fast sig för att inte förlora kontrollen. Till hennes fasa uppdagade sig en läkare hon haft förr, en man hon avskydde. Hans ansikte var häpnadsväckande avlångt, hela han var avlång och var som vanligt, tänkte hon, klädd i de där jeansen som var på tok för korta och en grå stickad kofta över en mörkbrun t-shirt. Han sträckte fram handen och hon tog den, men kunde inte låta bli att torka av sin hand mot sin kappa när han släppte greppet om den. Bakom läkaren skymtade hon en skötare, en man som Hon också kände igen och tyckte om. Ulf, en man som hade en välvillig uppsyn. De utbytte blickar och han log mot henne. Han var längre än läkaren men gav ett mjukt och öppet intryck. Hon log tillbaka, ett hjälplöst litet leende som var väldigt svårt att frambringa.
- Hum... började han. Som han alltid gjorde förut, för tusen år sedan när han var hennes läkare. Hans röst röst var löjligt djup, som om han gjorde till rösten.
Sedan ställde han standardfrågorna. Hon nekade på vad som lät som anklagelser från läkaren. Nekade på alla punkter.
- Jag är bara trött, om jag får fara hem och sova blir det säkert bra.
- Jag ska bara ringa till ditt boende, sa läkaren och vände på klacken.
Hon svor tyst för sig själv. Ringer han hem till hennes boende är det kört, det visste hon. Efter bråket, det som gick från ett hetsigt verbalt bråk till ett rent fysiskt där Hon blev fasthållen och sedan slet sig ur deras grepp för att springa ut genom dörren ut till tomma gator, så hade hon ingen chans att ta sig ur detta. Svetten bröt ut, trots att Hon bara hade sitt nattlinne på under kappan och rummet var svalt. Greppet på britsen hårdnade utan att Hon märkte det, alla muskler i kroppen spändes. Fångad som en råtta, snart skulle katterna sluka henne. Hon flackade nu med blicken, kunde inte hålla den stadig. Var fanns nödutgången? Polismännen fanns fortfarande med i undersökningsrummet, och gjorde ingen ansats att gå trots att läkaren lämnat kvar skötaren. Gäspningarna avlöste varandra, de kunde knappast vara medveten om hur trångt rummet plötsligt blivit.
Skötaren Ulf som Hon kände från förr, drog till sig en pall och satt sig mittemot henne. Han började prata med henne, berättade om att han tagit sig an en kattunge, och han var så vänlig mot henne att Hon svarade honom så gott hon kunde. Himlen hade fallit ner, men Hon försökte ändå visa uppskattning för att han var den han var, att han valt sitt yrke för att han brydde sig om patienterna. Himlen hade fallit ner, men Hon försökte visa att det fortfarande fanns en spillra av henne som inte drivits till vansinne.
Läkaren kom tillbaka och avbröt samtalet och hennes vilt stormande tankar.
- De verkade inte vara villiga att låta dig komma hem just nu, så det är nog bäst om du blir inlagd en natt åtminstone.
En natt är en natt för mycket, tänkte Hon. Det var ett för högt pris att betala, en natt. Ingen som inte upplevt vad hon upplevt skulle någonsin förstå hur hemskt en enda natt skulle vara. En natt i helvetet är för lång.
Hon invände och läkaren insisterade.
- LPT, konstaterade läkaren. Tvångsvård.
Ett andetag.
Två.
Tre.
- Okej, sa Hon dröjande och reste sig. De gick ut i korridoren och hon stretade inte emot. Till sitt stora förtret följde de uttråkade polismännen med och placerade sig på var sin sida av henne. Hon följde läkarens ryggtavla genom korridoren.
Hon samlade sig, hjärtat rusade och hon tog sats. Musklerna som var dolda djupt under lager av fett och ärrvävnad spändes. När läkaren vände åt vänster i en korsning skyndade hon på stegen och fortsatte framåt, mot akutens utgång.
Vad som sedan hände gick väldigt snabbt. Hon ökade på stegen tills hon sprang och siktade in sig på låset som hon visste att man kunde öppna inifrån, nådde hon bara fram så skulle hon faktiskt ha en chans. Hon sträckte sig mot låset och dörrhandtaget när händer greppade hennes axlar och armar. Hon slet sig hetsigt ur deras grepp, gång på gång, och kastade sig förtvivlat mot glasdörren.
Plötsligt slutade Hon se. Ögonen vände sig inåt och såg hennes nakna förtvivlan, den brinnande ångesten. Vad som kändes som tusen händer greppade henne överallt. Hennes axlar, armar, händer, ben, Hon kände hur hon kämpade emot som om det gällde livet. Det gällde livet.
Hon hade lovat sig själv att vad som än hände så skulle hon aldrig tillbaka till helvetet, hur smärtsamt livet än var så var det som att bli bränd levande utan att dö när man var inskriven på slutenvård.
Med en styrka Hon inte visste att hon hade slet hon sig ur deras grepp gång på gång, men nya händer grabbade ständigt tag i henne. Det gjorde ont och det skulle snart bli blåmärken över hela henne, men det fick göra hur ont som helst. Hon var bara tvungen att fly, det fanns ingen logik längre. Det var en djurisk instinkt.
De ropade på förstärkning eftersom Hon blivit för stark och patienterna på andra sidan av glaset kollade med ett häpet intresse på vad som hände inne på akuten. Den unga kvinnan skrek, först SLÄPP SLÄPP SLÄPP, sedan SLUTA SLUTA SLUTA och tillslut skrek hon ordlöst. Fler händer greppade henne och Hon ville att de skulle låta henne gå. I ren desperation bytte hon taktik från att slita åt sig sina armar till att stampa människorna på fötterna. Hon stampade så hårt hon kunde och fötterna som omringade henne drog sig bakåt, som om de blivit tagen på sängen av hennes krigskonst. Detta hade de inte kunnat föreställa sig skulle hända.
- Vi tar tag i hennes ben och lyfter upp henne, okej? hörde Hon en röst säga.
- Vilken tur att hon bara har crocs på sig, sa någon annan och Hon hörde skratt.
Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.
Så förödmjukande. Om de bara visste varför, om de bara visste att Hon kämpat för sitt liv. Då skulle de inte skratta, hur skulle någon kunna skratta?
Slaget var förlorat, det visste hon. Skriken avtog för att Hon inte längre kunde fylla sina lungor med luft och hon kände tusen händer lyfta upp henne. Hon sparkade och stretade emot men hennes krafter hade sinat, Hon var nu under deras kontroll.
Plötsligt var hon inne i undersökningsrummet, den här gången nedtryckt med ansiktet mot britsen och armarna låsta bakom ryggen i ett polisgrepp. Någon pressade ett knä mot hennes rygg och det gjorde ont, men vad som var ännu värre var att hennes hjärta rusade och att Hon hyperventilerade okontrollerat.
- JAG, KAN INTE, ANDAS! skrek Hon i förtvivlan.
- Släpp henne! utbrast Ulf. Han visste bättre, han visste att Hon led.
Poliserna lättade lite på sina grepp och när Hon inte försökte slita sig loss längre så vågade de släppa henne. Hon föll ihop mot britsen och kippade efter andan, det kändes som att hennes lungor hade imploderat. Andfådd drog Hon girigt efter luft, men lungorna var trasiga. Det vitnade framför hennes ögon men hennes andning saktade efter en stund in och Hon blundade. När hon öppnade ögonen igen kunde hon se genom det vita som sakta tonade bort.
- Okej, okej, okej... sa Hon. Lika plötsligt som hon blivit blind för omgivningen blev hon nu fullt medveten om den, om två stora securitasmän som stod vid dörren, poliserna som placerat sig om var sin sida av henne där Hon låg utslagen och fortfarande var lite andfådd där hon låg framåtstupa på britsen. Ulf stod upp och såg på henne. Hon kollade upp mot honom och vädjade med stora sorgsna ögon, jag är inte såhär egentligen.
Om Hon hade kunnat, så skulle hon ha gråtit. Hon saknade att kunna låta sorgen rulla nedför hennes kinder, saknade den sälta som tårarna gav när de nådde mungiporna. Det var länge sedan som Hon grät, så länge sedan att hon inte kunde minnas när.
Kvinnan, eller flickan - det var svårt att avgöra - kände sig besegrad. Efter en stund gick poliserna men securitasvakterna stannade kvar. Hon drog sig mödosamt och sakta upp och satte sig på britsen. Nu skulle poliserna få åka hem till sina flickvänner, eller kanske sin fru och barn, glömma hon som var ett det och sova gott. Deras arbete var gjort, och de hade gjort det bra.
Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.
Hon tog av sig jackan och drog upp tröjärmen. Tyget var varmt och blött, hennes gamla sårskorpor på redan ärrade armar hade gått upp under tumultet. Inte för att Hon brydde sig, inte för att någon annan brydde sig. Hon tog på sig jackan igen och lät axlarna sjunka ner, lutade sig fram och vilade ansiktet i sina händer.
Nu skulle Hon förflyttas. Den löjligt avlånga läkaren med sin konstlade djupa röst frågade om Hon skulle följa med utan problem och Hon nickade. Så gick de, läkaren först, securitasvakterna på var sin sida om henne och skötaren Ulf bakom. Den här gången rundade Hon hörnet där läkaren gick och följde med. Det var en lång promenad genom kulverten under sjukhuset.
- Det här är som att gå den gröna milen, muttrade Hon och flackade med blicken efter en möjlighet att fly igen, men idén var dödfödd. Hon var så trött nu. Såklart skulle Hon inte kunna ta sig därifrån. De kom fram till en hiss som tog dem upp till de välkända korridorerna utanför de slutna psykiatriska avdelningarna. De ringde på klockan och en skötare öppnade dörren till avdelning nummer två.
Hon stannade.
- Jag kan inte gå in, sa Hon bedjande till Ulf - den enda av männen som Hon ville tala med. Han såg ledsen ut, och Hon uppfattade det som att han var uppriktigt ledsen över att Hon var tvingad att gå in.
Männen knuffade in henne, samma sekund som Hon tagit ett steg över tröskeln började Hon att skrika.
- FANS JÄVLA IDIOTER! JAG VILL HEM! JÄVLA SKIT, SATANS JÄVLA SKIT!
Allt som kom ur hennes mun var svordomar - inne på avdelningen gick hon fram och tillbaka skrikandes, Hon var inget annat än ett djur i en bur och det här djuret sparkade en sopkorg tvärs över korridoren, välte ned ett bord och slog knutna nävar mot det okrossbara glasen som skiljde henne från världen utanför. Ilskan men framför allt rädslan gjorde att hon tappade kontrollen fullständigt. Hon kunde inte vara stilla, hon ville inte vara stilla.
Någonstans var Hon medveten om vad som hände. Någon hade dragit loss larmet och korridoren fylldes av personal från olika avdelningar som skyndat sig dit så fort de hört larmet gå. De betraktade hennes bärsärkagång, försökte tafatt att ta fast henne. Hon andades tungt och var så rasande att hon såg omgivningen genom en svart tunnel, när någon kom nära och försökte greppa hennes handleder så svor hon dem rakt upp i ansiktet. Hon samlade en stor spottloska i munnen och spottade på den avlånge läkarens fötter.
- Du väcker de andra patienterna, sa en kvinna som Hon kände igen men inte visste namnet på. Det fick henne att försöka lugna sig lite. Hon hade ingen respekt inför sig själv, men andra människor som likt henne utkämpade sin personliga kamp inifrån respekterade hon fullt ut.
Personalen bytte taktik från att tafatt försöka grabba tag i henne till att tränga in henne i ett rum med en säng. Hon gick i cirklar och rev ner en stol. Ingen försökte prata med henne, det hade varit lönlöst. Hon visste inte vad som hände, men de verkade vänta på någonting.
Hon var på psyket. Hon hade lovat sig själv att aldrig återvända och men hade hamnat där ändå. Hon var inte sinnessjuk, inte som de andra patienterna. I alla fall trodde hon inte det. Hur definierar man sinnessjukdom? Var går gränsen? Allt hon visste var att hon inte var som de andra patienterna, Hon tillhörde inte dem.
Tillslut satte hon sig ner på sjukhussängen som var placerad i rummet de trängt in henne i. Det var fullt av folk där och hon blev med ens rädd för att de skulle slå henne, våldta henne, spänna fast henne. En annan läkare hade inkallats, och Hon kände även till denna läkare. En utländsk kvinna som troligen kom från Polen, en kvinna som Hon föraktade.
Hon satt på sängen och försökte lägga band på sig själv innan någon annan gjorde det. Hon la band på sin djuriska instinkt innan någon skulle lägga henne i bältsäng.
Tvärt blev Hon trött. Tröttheten sköljde över henne men mentalt så vaknade hon upp. De här människorna skulle inte skada henne genom att slå eller våldta henne. Nej, på den psykiatriska slutenvården skadade man människor genom att utsätta dem för vård. Läkaren fuktade sina fylliga läppar och funderade högt vilka mediciner som hon skulle ge till Hon.
- Jag vill bara sova. Ge mig mina Stilnoct.
Hon vägrade annan medicinering. Hon brydde sig inte längre om någonting annat än att hon ville sova, och när hon fått sina Stilnoct la hon sig mellan sjukhusdoftande lakan, vände sig mot väggen och drev utmattat in i sömnens mörka rike, med vetskapen om att ett extravak satt med ögonen riktade mot henne. Hon sket i allt, hon hade kämpat så hårt men utan framgång.
Sömnen kom nästan direkt, som en befrielse. Hon visste att hon skulle vakna upp och att hon skulle ha ont, att blåmärkena redan fortplantat sig på hennes kropp, men just nu sov hon och ville aldrig vakna igen.
Morgonen kom med en sjuksköterska som väckte henne för att ge henne sin morgonmedicin. Det fanns inga fönster där hon låg, hon kunde bara höra surret från den nu vakna avdelningen. Sömndrucken satte hon sig upp och svalde tabletterna.
Hon var besegrad.
Hon. Hon som var hon, inget annat. En Hon, en ingen. Hon är bara ett tomt ansikte i mängden.
Diskutera på min fansida på facebook!
Ny novell på gång.
Titeln är "En Hon, en ingen".
Insomnia.
When you feel so tired but you can't sleep, stuck in reverse...
Igår blev det som alla nätter - rastlös, inte direkt orolig men rastlös. Svårt att sova trots extra tabletter, min sömn är konstgjord när den väl kommer och jag känner mig aldrig riktigt utvilad. Under nätterna får jag storslagna idéer som gör att jag inte kan sova, men i dagsljuset så är de ogenomförbara och nästan sjuka.
Hypomani?
Kärlek.
På gruppen berättade jag om att jag och min bästa vän Malin (CrazyGirl), om vår vänskap som går över alla gränser. Om att den här filmen är vår favoritfilm, om att vi brukar sjunga låten Downtown till varandra när vi mår dåligt. Om att vi pratar i telefon varje dag. Om att jag älskar henne bortom alla gränser.
De andra berättade om familjemedlemmar, vänner och även lärare. Det var himla mysigt att sitta där och känna kärleken fylla rummet. Det är fantastiskt vilka underbara människor det finns där ute och min cynism mot mänskligheten var som försvunnen.
En personal hade med sig en speldosa föreställande en enhörning i glas som stod på en platå av spegelbitar, som hon fick när hon var liten av sin far. Jag skruvade upp den, lät den spela och föll som i trans. Efter mötet skruvade jag upp den igen och kunde inte låta bli att låta mitt ansikte brista ut i ett stort leende.
Vi är som en familj, vi som bor på mitt boende och personalen. Jag blev djupt rörd när hon som hade med sig speldosan sa att "Du kan få ta hand om den åt mig ett tag, Sara". Det handlar om äkta omtanke, inte arbete. En vacker gest, människa till människa.
Nu har jag tänt ljus och låter speldosan spela lite nu och då. Det är ljuvligt. Därför tänkte jag låta er få höra också.
Var fan är alla politiker!?
På G att cykla in till stan.
Jag är trött, arg och less. Övertrött. Det var tungt att gå på stan idag men jag var mer arg än ångestfylld. Jag hade hoppats på att jag kunde gå och hälsa på valstugor och diskutera politik, men de jävlarna har ju inte ställt upp några valstugor än. Lika bra kanske, jag blir ganska uppeldad och ännu argare när jag diskuterar politik. Och kanske skulle politikerna inte ta mig på allvar när jag kom i kortärmat? Vem vet.
Hur som helst, så gick vi runt på stan och letade kläder, och avslutningsvis var vi på konsum. Det gick skitdåligt, jag köpte fel sorts mat och när jag skulle packa ner sakerna tappade jag kvittona som man lämnar till en maskin utanför för att få ut cigg/snus/rakblad osv. Jag stod länge och grävde i mina kassar och folk bakom mig blev otåliga, men jag sket fullkomligt i om de var irriterade, för jag var lika jävla irriterad tillbaka. Dumma människor, tomma människor. Som tur var fick jag hjälp av han som tagit betalt av mig.
Vi gick förbi ett The Phone House-tält på väg hem och jag höll nästan på att hoppa på dem innan de ens försökte hoppa på mig. Jag tänkte skrika att de skulle akta sig för mig för att jag har PMS (vilket inte är sant, men det är väl det enda de skulle förstå) men jag antar att de såg hur mörk jag var i ansiktet och därför lät mig vara. Ibland säger blickar allt.
Nu är jag hemma och fortfarande skitförbannad. Jag skulle kunna bita huvudet av vem som helst. Jag måste sova bättre, ikväll blir det hästdoser av sömnmedicin så att jag somnar i normal tid. Jag har inte sovit ordentligt på hur länge som helst, jag somnar för sent och vaknar för sent. När jag vaknar vill jag bara gråta för att jag är så trött.
Jag vill verkligen dra ner på min Seroquel-dos. Sedan jag började med den har jag pendlat upp och ner i vikt, och nu har jag otroligt svårt att tappa kilon och jag hatar den uppförsbacke som den fört med sig. Jag klarar inte av att gå upp mer i vikt och alla perfekta och smarta människor som vill komma med tips - gör det en annan dag, va? Ni har ingen aning om vad mediciner kan göra med en. Och även om ni vet det är och är duktiga så orkar jag inte höra. Jag orkar inte höra om någon som är duktig. Jag kan all teori, precis som ni. Jag har bara lite svårare med att praktisera det.
Akta er för Saari är förbannad.
Supersur Saari tar en rökpaus på stan efter konsum-idiotin.
Two-face.
Two-face. Med smink och utan smink.
Jag sitter i nattlinne framför TV:n fortfarande, försöker ta mig samman för att få ut något av dagen. Terapitimmen idag är inställd och det är så skönt, jag funderar på att fasa ut psykiatrin. Det handlar inte bara om att den är under all kritik, det handlar väl mest om att jag är trött på att sitta och plocka i min hjärna.
Helst vill jag cykla ner på stan och kolla in valstugorna. Jag är fortfarande inte säker på hur jag ska rösta och jag vill veta mer exakt vad jag röstar på. Tyvärr känner jag mig för förlägen för att prata med främmande människor, men jag vill göra ett försök.
Nu ser jag Cityakuten och en doktor fick oavsiktligt en injektion av Haldol, mwahahaha!
Smink-videoblogg!
EFTER.
Jag har en fanclub!
Vi vet ju alla att jag är en hopplös narcissist, men det är faktiskt inte jag som kommit på idén...
Hahah, nu har jag en fanclub på Facebook! Jag känner mig enormt hedrad, tack CrazyGirl som är mitt största fan. Vad jag gjort för att förtjäna det förstår jag inte riktigt. Men baby, jag är DITT största fan. KÄRLEK.
Jag blev veckans bloggare!
Jag blev veckans bloggare hos Eriiza! Jag är OTROLIGT glad och känner mig hedrad! OBS: Bild snodd av Eriiza.
Ute på mörka vatten.
Såhär vackert var det. Sedan började det blåsa upp ordentligt, samtidigt som det blev mörkare.
Gårdagen blev inte som vi tänkt det.
Vinden vände, och det blåste upp en nordlig vind rakt i aktern. Strax efter 23 fick vi välja mellan två onda ting; att ligga kvar och vara oroliga över att ankaret inte skulle orka hålla båten på plats eller att köra hem i mörkret. Pappa fick göra ett val, och det blev att fara hemåt.
Jag var livrädd. Det var så mörkt och allt vi kundeförlita oss på var GPS:en. Jag var så rädd att jag skulle falla i och drunkna i mörkret, eller ännu värre, att pappa skulle göra det. Jag försäkrade mig om att jag visste hur gasen fungerade och hur man fällde ner badbryggan ifall någon av oss skulle falla i vattnet. Jag var helt säker på att någonting skulle gå på tok.
Vi var helt blinda i mörkret och det blev lite väl spännande för mig. När vi kom hem till kajen i Nordmaling så fick jag hoppa i land i mörkret, vi angjorde och det gick bra. Men jag var spänd som en fiolsträng och det krävdes en lite extrados av mitt lugnande när jag sjönk ner i soffan då vi var tryggt i land. Min mage gjorde uppror och jag kunde inte sova för att jag fick springa fram och tillbaka mellan toaletten och sängen sedan.
Ibland måste man göra saker som är för mycket begärt. Som att låna ut en summa pengar som man egentligen inte har, eller följa med en vän till akuten, eller åka iväg med båten mitt i natten för att inte driva upp på hällorna. Saker som man inte vågar, men måste våga för att det inte finns något annat val. Då visar man mod. Jag var modig igår. Men jag var hemskt rädd.
Nu är jag hemma i föräldrahemmet och tvättar kläder, jag kan fortfarande känna hur det gungar under mig. Det har varit en jättefin helg med min pappa, vi har fått rå om varandra och diskutera allt mellan himmel och jord, pappa har passat upp mig med att göra mat och diska trots att jag erbjudit mig att hjälpa till. Det har varit så fint! Tills vi fick vända hem, det vill säga...
Jag har en stor respekt för havet. Jag respekterar naturen över huvud taget. Naturen är inte god eller ond, naturen är något annat, ett det som vi är tillfälliga besökare hos. Naturen visar ingen nåd. Jag respekterar naturen med sina stormar, jordbävningar, tornados, tsunamis, blixtar... Det gäller bara att ta skydd, såsom vi gjorde inatt.
Tattarviken!
Ändrade planer, vi stannar i Tattarviken. Pappa lät mig sova ut i morse och herregud vad jag behövde det! Det är en sådan värme och vinderna gör att det inte är idealiskt att ta sig ut till Järnäsklubb, så vi tar det lugnt här där vi är. Det gör inget för min del, det har faktiskt hittills varit en otroligt slapp och mycket varm dag.
Jag slappnar av och läser Blonde, har snart läst ut delen "Kvinnan". Vi gick en liten promenad men det är så fuktigt och varmt att kläderna bara kladdade och vi hade ingen riktig destination, så vi vände hem ganska snabbt. Ändå åt vi mammas UNDERBARA nektarinpaj med gott samvete i sittbrunnen.
Det är mysigt att få rå om pappa alldeles själv. Det känns framför allt skönt att kunna ha intelligenta diskussioner mellan två människor från olika generationer.
Tyvärr finns det ingen landström här och snart dör mina batterier, så det här är mina sista ord för idag. Imorgon åker vi hem.
Jag avslutar med några visdomsord som jag fick från min farbror genom facebook (OBS, extremt internt): "Saari you must rock, but dont sail on the rock. Wisedomes from your popobrother."
Ändringar i planerna...
Så nu sitter jag i Tattarviken och fick turligt nog (trots att det är fredag den 13:e) in täckning till mitt mobila internet.
Vi har inte seglat någonting, det har varit fullkomligt stiltje men ack så vackert. Imorgon åker vi ut till Järnäsklubb och det känns fint.
För det här är sista svängen. Sista seglingen med båten för mig. Jag är glad att fått segla så mycket i sommar, det är bra för själen. Och nu känns det ännu bättre eftersom jag får ta mer ansvar och vara pappas enda gast, nu sätts mina kunskaper på prov och jag får samtidigt lära mig mer genom att praktisera.
Som vanligt så tar det lite tid att bromsa ner och ta det lugnt. Men imorgon tror jag att jag kommer våga släppa och vila. Jag har med mig bok och film, men vad jag ser fram emot är att gå till min alldeles egna speciella häll i Järnäsklubb. Det är det ställe jag går till när jag behöver växla ner mentalt, jag blundar och föreställer mig att jag sitter där. Och imorgon får jag sitta där på riktigt, igen.
That's all folks, för ikväll.
Ha en fin helg allihop, det ska jag ha!
Till och med jag blir liten på vår båt, S/Y Wilda!
Återupptäckt musik och segling på G.
Sailor Saari!
Idag åker jag buss(!) till Nordmaling, sover där en natt och sedan drar jag och pappa ut och seglar. Vi kommer segla till Järnäsklubb och jag är nervös, jag är den enda gasten. Att dra i tampar, hissa segel och sådant är jag inte orolig för, det är det här med att kasta loss och komma med båten samt att hoppa i land utan att slå ihjäl mig eller skada båten som jag är orolig för. Jag är ju känd för att vara klumpig och ha otur. Vi får helt enkelt se hur det går.
Först och främst ska jag ju ta mig hem. Jag är trött och grinig efter att ha sovit jättekonstigt, så jag är inte peppad för fem öre. Buss, kollektivtrafik, det är läskigt. Men jag måste träna. Det är viktigt. Jag vill inte vara så begränsad som jag är.
Just nu lyssnar jag på Within Temptations platta The Heart of Everything. En av deras bästa, fast Mother Earth går inte att toppa och deras första, Enter, är i en klass för sig. Jag hade nästan glömt hur mycket jag älskar det här bandet. Dessutom rör det upp ett dammoln med partiklar från mitt förflutna, fina minnen.
The Dance är en av mina favoritlåtar, från Enter. Att blanda growl med skönsång är definitivt alltid en hit.
Nu ska jag packa och vara nervös och hoppas att allt går bra.
Jag älskade dem.
Snälla du, om du visste hur jag hade det, och lyssnat de få gånger du frågat mig om det, så skulle du få skämmas över hur du hånat min kamp. Men du sitter där skamlös, för du hörde aldrig orden jag sa.
Jag älskade ju dessa människor, och jag trodde att de älskade mig. Nu måste jag släppa dem, för de har släppt mig för ljusår sedan utan att jag ens märkt det. Jag gav dem så många chanser att jag aldrig såg när de slutade ge mig deras.
Mitt hjärta trampas på och det är mitt fel, för att jag inte insett att vänskapen dog. Nu gör jag mig loss, jag har insett att de inte varit mina vänner på länge men det gör ONT och jag kan inte låta bli att känna mig sårad. För jag älskade dem.
Jag har levt med ett spöke.
Cora Dragonheart på besök.
Cora med gosedjuren.
Igår hade jag besök av Cora, vi såg film (Natural Born Killers) och pratade och pratade och tände ljus och satt ute på balkongen och tittade på himlen och de få stjärnor som visade sig. Det var riktigt mysigt. Det är så långt mellan gångerna, men vi får se till att träffas oftare.
Och man är aldrig för gammal för att leka med gosedjur!
Gosedjuren poserade hej vilt för min kamera!
"Vad hänt med hennes armar?"
På bilddagboken får jag jämt frågor som jag börjar bli sjukt trött på.
Vad brukar ni svara när ni får frågor om vad som hänt med era armar eller andra kroppsdelar som är ärrade?
Att få positiv uppmärksamhet!
Hanging by my amarula tree.
Nu har jag varit på stan och shoppat lite nödvändigheter, såsom hårfärg, vattenfast eyeliner, chips och dricka till myskvällen och så vidare. Det var faktiskt inte jobbigt. Det var snarare rätt roligt.
Mitt hår väcker en positiv uppmärksamhet, det är SÅ mycket bättre än att folk uppmärksammar mig på grund av mina ärr. Nej, barn pekar öppet på mitt huvud på stan och säger "Mamma kolla, fint!" och ett fyllo ropade idag till mig:
- Vilket rött hår! Det krävs sin kvinna att bära upp en sådan färg!
Då blir man glad.
Nu håller jag på att plocka i lägenheten, jag får finbesök snart av Cora. Därav chipsen och drickan, vi ska umgås och se någon film. Jag ser verkligen fram emot det, vi ses alldeles för sällan egentligen!
Såhär ser jag ut idag.
Kroppslig ångest.
Igår hände någonting som påminde mig om i vintras och förra hösten. Jag fick en rent fysisk ångest, jag gick omkring med bröstsmärtor hela dagen och på kvällen domnade bröstkorgen liksom av och det var som om det var någonting där inne som vibrerade. Det var ett tag sedan jag hade en sådan hemsk hjärtklappning.
Jag höll ut hela kvällen, men någonstans mellan kväll och natt tog jag min vid behovs-medicin och sömnmedicin, sedan lugnade det av efter en timma ungefär. Lika hemskt som ångesten är att jag måste ta mediciner för att må normalt.
Men välkommen till en ny dag! Ikväll får jag besök av Cora, mitt ex, och vi ska umgås och se film. Vi har inte setts sedan Osjälvständighetsfestivalen på midsommar, och innan det så kan jag inte ens minnas när vi sågs sist... Så det ska bli kul att få rå om henne.
Så nu ska jag släppa datorn och börja göra någon nytta här hemma.
PS: Jag är så glad att jag fixat PS (Photoshop) till min dator. Jag kom bara inte överens med GIMP. DS.
Om och om igen.
Ett Saari, ett vad?
Varför känner jag skuld när jag inte orkar ta mig till terapin och mina terapeuter får komma till mig istället? Varför känns det som att JAG sviker DEM när jag inte säger att allt är bra? De ska finnas för mig, jag är inte skyldig dem någonting.
Ola var här idag, det kändes som att vi öppnade upp min hjärna och försökte plocka upp trådar och lägga dem rätt, reda ut trasslet.
Sara, vad vill du göra? Vad tror du är bäst för dig?
JAG VET INTE.
Hur ska jag kunna veta? Ibland önskar jag att någon skulle kunna bestämma över mig, säga åt mig vad jag ska göra.
Efter mycket självrannsakan har jag insett att jag är mycket klok i samtal, välformulerad och saklig. Sedan försvinner allt när jag är ensam och verkligheten spricker, det gör så ont när den spricker. Jag skjutsas tillbaka till ruta ett.
Därför tror jag att jag behöver hjälp som ett behandlingshem eller ett behandlingscenter kan ge. Dygnet runt, intensivt arbete. Men jag vill inte göra ännu en satsning som rinner ut i sanden, jag orkar inte börja må riktigt dåligt igen. Jag orkar inte avverka mitt tredje behandlingscenter och ändå återkomma till det här. Vad det nu än är.
Och när han får mig att börja tänka, blir jag misstänksam. Vad försöker de göra, manipulera mig? Samla information för att skada mig? Jag känner mig så vilsen, vilsen i verkligheter. Hur ska jag kunna hjälpa mig själv när jag inte förstår mig på mig själv?
Många tankar nu. Många kval. Tankar som stöts och blöts, jag sluter cirkeln och börjar om igen.
Om och om igen.
Ambivalensen personifierad.
Mornin'.
När min mobils alarm började spela Dance in the Dark av Lady GaGa så slog jag direkt upp ögonen, förvirrad för en millisekund. Sedan sköljde ångesten över mig. Jag ville inte kliva upp, det gjorde ont.
Men nu är jag uppe och har kommit igång, och då vet jag att mitt nästa problem kommer bli att somna.
Men det är mycket längre till dess.
Nervös. Tankfull. Lättad men ändå pressad. Jag ska träffa mina terapeuter idag för första gången efter semestertiden och samtidigt som jag har saknat att prata med dem och ha dem som stöd så vet jag inte om jag orkar börja gräva i mig själv igen.
Det snurrar i huvudet. Behandlingscenter, Vågen, TBC igen, vad? Jag vill inte stå och stampa men jag orkar samtidigt inte ta ett steg åt någon riktning. Det är svårt att vara ambivalensen personifierad.
Skrubb, skrubb, skrubb.
Behind blue eyes.
När jag steg upp vid lunchtid idag kände jag mig bara misslyckad och sårad. Sårad för att min natt var hemsk och ensam. Jag sårar mig själv gång på gång. Och likt en fenix reser jag mig ur askan.
Jag har städat hela lägenheten idag. Toaletten med allt vad det innebär inklusive rengöring av avloppet, golven, diskbänken, betalat räkningar. Gömt extrasängen under min säng för att få mer utrymme. Nu är det fräscht här och då mår jag mycket bättre. Jag kanske skulle bli städtant, jag har upptäckt den underbara känslan av att ha det rent och snyggt omkring mig.
Jag lyssnar mest bara på Amanda Jenssen, Nine Inch Nails, Girl Interripted original soundtrack och Donnie Darko original soundtrack. Jag läser Blonde. Jag röker för många cigaretter. Jag ser på Vänner och SATC på TV. Det funkar ganska bra.
Ikväll ska jag tända ljus i lägenheten och mysa. Mysa!
Blue Monday.
Måndag, nya tag. Jag ska försöka städa idag och hämta ut paket från posten och läsa. Jag går vidare.
(Låsta bloggen uppdaterad.)
Dagens låt: New Order - Blue Monday
Ännu en söndag.
'Cause we're running out of time and I'm losing my mind
They said I would be fine but I'm never fine
We're running out of time 'cause I'm losing my mind
And where are you?
Jag hatar söndagar. De är långa och grå. De samlar upp hela veckans ångest. Jag vill skrika, gråta, blöda. Istället håller jag allt inne och genomlider en grå söndag. Jag hotar att explodera, svävar på gränsen när ytspänningen är det enda som gör att bägaren inte rinner över fast glaset är mer än fullt.
Pappa skulle kalla det för en "sämmerdag". Och visst är det så, egentligen är det inte mer än det. Jag klarar mig. Jag grubblar och jag spjärnar emot, driver mig själv till vansinne.
Söndag. Jävla söndagar. Sönderdagar.
Jag ser fram emot att sova och jag kommer välkomna måndagen med glädje. Jag trodde aldrig att jag skulle föredra veckodagar framför helger, men jag behöver rutinerna.
Nästa vecka börjar allvaret igen. Då ska jag börja träffa mina terpeuter igen. Jag funderar fortfarande på att såga förtöjningarna till vården, eller gå all in och kämpa tills jag ligger och kippar efter andan. Fast jag vet inte om det funkar så. Jag vet inte hur någonting funkar.
I am borderline.
Lördag.
Idag följde jag med till en vän och hennes flickväns kärleksnäste utanför stan. Jag är glad att jag hängde med, för vi hade väldigt roligt. Jag hade aldrig varit där förut, så det började med att jag stövlade in hos grannen som hade dörren öppen. Jag tog för givet att det var C och M som låtit dörren stå öppen för oss, men när jag hörde en mansröst vände jag direkt och sprang in till rätt lägenhet. Där fick jag världens myskramar! Och grannen verkade inte vara sur för att jag klivit in i fel lägenhet.
Vi fikade go'fika och hamnade plötsligt i en politisk diskussion. Alla hade något att säga och hade intressanta infallsvinklar kring ämnena. Det ämne där det gick hett till var partipolitik, och det stod snabbt klart vilket block alla skulle lägga rösten på - på ett eller annat sätt.
Självklart formas man politiskt av sina förutsättningar. Föds man med silversked i mun så vill man knappast bli av med den. Och föds man utan någonting tycker man att det är jävligt orättvist. Sedan finns det ju så mycket annat som spelar in och jag har personligen ändrat åsikt tusen gånger. De flesta partier vill ju att det ska bli bättre för alla, de har bara olika tillvägagångssätt.
Jag tänker gå till varenda valstuga på rådhustorget och fråga "Varför ska jag rösta på er?", samt berätta om min livssituation. Det kommer nog bli tuffast att gå till moderaterna eller kristdemokraterna, tror jag. Jag tar det här med bidragspolitik väldigt personligt, miljöpolitik är också viktigt för mig men inte personligt på samma sätt.
Det stör mig att det inte finns ett rent socialistiskt parti. Sossarna har blandat sig med blått och är inte röda längre utan lila, och vänsterpartiet - är de kommunister eller socialister? De verkar ha väljare av båda slagen.
Det handlar om att rösta på det minst dåliga alternativet.
Nåväl - efter fikat blev det rökpauser och Wii-spelade. Och gissa vad - JAG ÄGDE! Nybörjartur kallas det. Efter det for vi hem till mitt boende och jag ser verkligen fram emot att hälsa på dem mer. De är så lyckliga ihop, C och M, det är så vackert! Vi ses definitivt på Pride i september!
Marika tog en bild på min klädsel idag:
Zebra from head to toe.
Minnen.
The monster that sub-let my head
is making new friends under the bed
Igår började jag skriva på någonting. Jag vill inte kalla det novell, det är en text bara. Men det tog hårt på mig eftersom det virvlade upp gamla minnen, gamla känslor. Paniken i det förflutna besatte min kropp. Jag behövde skriva, men det var svårt.
Det är en hård kontrast i mitt huvud. Jag minns det allra vackraste men också det som jag helst vill radera. Det är himmel och helvete. Jag minns, på gott och på ont. Jag minns gott och ont.
Jag vill skapa fler nya och vackra minnen. Jag orkar inte uppleva sådant som påminner om det jag satt och skrev om som besatt igårkväll.
It’s well understood that
Some eyes have seen more than they could handle"
Nu ska jag snart lämna allt detta bakom mig, trycka på "Publicera"-knappen och sedan resa mig för att gå. Jag ska ut till Holmsund och träffa en vän, och när jag kommer hem ska jag pyssla på här hemma. Byta sängkläder, dra några ackord på gitarren, diska och ha en mysig hemmakväll.
Spegelbloggning.
Du har väl inte missat...
Såhär ser omröstningen ut!
... att jag numera har en omröstning (så kallad poll) i kolumnen till höger? Mitt emellan min blogloving-räknare och mitt bloggsvar. Det vore roligt om ni svarade, så att jag har en hum om hur ni hittat hit! Och när jag ändå är på påminnelsehumör - fortsätta gärna att ställa frågor till mig genom bloggsvar!
Sockerberoende.
Idag skulle jag egentligen storstädat, men jag satsar på att handla mat istället. Idag får vårt boende låna bil, så jag tänkte övertala dem att skjutsa mig till ICA. Idag har jag druckit fil till frukost och lunch för att jag inte har någon mat och för att jag varit för trött för att stå på benen. Kanske hålla jag på att bli sjuk?
Tar du dina mediciner? Jodå. Det gör jag.
Nu är det nya tag för att fortsätta gå ner i vikt. Jag lagar numera mat för det mesta, färdigrätterna har jag ifall jag inte skulle orka ställa mig vid spisen men jag har skaffat mig en god vana att tillaga måltiderna själv. Tyvärr är det ganska enformigt. Quorn eller laxfilé med nudlar och cremé fraische. Det är gott, kanske inte så näringsrikt, men ändå bättre än färdigrätter.
Jag måste hitta på något för att ta mig igenom kvällarna utan att småäta. Dagarna går bra, då äter jag ju huvudmåltiderna. Men mot kvällarna och nätterna så blir jag hungrig och sugen! Är man vaken (ofrivilligt) till 03.00 så har man definitivt börjat bli hungrig igen efter middagen man åt sisådär klockan 18.00.
Mitt trick är att dricka lite fil. Jag brukar dricka naturell för att få i mig mindre socker, men i det stadiet jag är i nu så gör det ingenting om det är smaksatt eftersom jag inte kan tvärsluta med det vita pulvret. Jag tror att sockersuget kommer från Seroquelen och att jag ätit rätt mycket socker har gjort mig beroende. Jag är inte stark nog för att go cold turkey, jag behöver trappa ner i lagom takt.
Sockersug är en riktig bitch.
Blodhundar.
Det är som att folk söker sig till misär, likt blodhundar hittar de en när man ligger i ångestkramper. Jag vet inte varför. Det är knappast njutbar läsning, men kanske spännande. Ja, är det inte lite spännande när någon är på bristningsgränsen och väljer att dela med sig av det i sin blogg?
Och visst, man skriver ju till stor del för att bli läst. Det finns en hel del "internetkändisar" som nått ett sorts kändisskap på grund av sina problem (vilka de än är). Hur sunt det är vet jag inte. Själv vill jag inte att människor ska tycka att jag är intressant för att jag skriver av mig om dåliga tider, jag vill att de ska tycka att jag är intressant för att jag är jag. Jag vill ha lika många besökare när det går bra för mig som när det inte går lika bra.
Frågan är bara, hur jagar de ner min blogg så snabbt? Går djungeltrumman så fort det är dåliga tider? Pratar folk om mig? Nej usch, nu blir jag paranoid.
En sväng på stan.
Såhär ser jag ut idag.
Jag har just kommit hem från stan och jag är dyngsur, som man säger på äkta norrländska. Det regnar och blåser ute. Jag har shoppat blockljus och doftljus, för att jaga bort mörkret. Det var nog bra att gå på stan istället för att gömma mig hemma, det blev en promenad in och buss hem så jag har både fått motion och bussträning. Kan det bli bättre?
Nu är det chill på listan, jag har bytt mina blöta kläder mot torra och jag ska borra ner näsan i en god bok.
Drip drop, drip drop.
Blonde.
Boken jag läser just nu.
Jag kryper upp ur sängen sent på förmiddagen. Det är pinsamt, men jag kommer aldrig till ro på kvällarna. Jag är som en hund som måste gå varv efter varv tills det känns bra, och då kan lägga sig.
Idag tänker jag ta mig till stan. Det är viktiga saker som måste inhandlas. Tandkräm, doftljus, quorn-filéer och så vidare. Jag funderar på om jag vill fara själv eller om jag vill ha med mig en ur personalen på mitt boende. Att fara själv skulle vara bra för mig, å andra sidan ganska trist. Jag tror att jag numera vill ha sällskap för sällskapets skull, inte för att jag inte skulle klara av det. Umeå city känns ändå ganska tryggt.
Min läkare, Thomas, har inte ringt än. Vi hade en träff förra måndagen men den ställdes in på grund av att han blev sjuk. Vad "sjuk" betyder vet jag inte, men jag gissar på förkylning eller att han fick fruktansvärt ont i ryggen. Där har vi något gemensamt, ryggont.
Jag läser just nu boken Blonde av Joyce Carol Oates, både boken och författaren är mycket omtalad så jag har höga förväntningar. Upptäckte Oates bara för ett par månader sedan, har läst tre andra böcker av henne och jag blir fylld av beundran samtidigt som jag känner ett sting av avundsjuka. Tänk den som kunde skriva med ett så eget och fantastiskt språk, och skriva böcker utav bara farten! Jag tror att jag inte hittat min egen ton i mitt skrivande. Det är det enda som hindrar mig att själv skriva en bok.
Perfektionist, kallas det visst. Jag ser med förakt på mina öppna projekt, på orden som formar meningar men som inte klingar rätt. Jag har så många idéer, det är inte där problemet sitter. Jag är rädd att misslyckas inför mig själv.
... Och på det viset färdigställer man inte en bok, eller hur? Jag måste komma över mig själv.
Nätterna som slukar mig hel.
Musiken och de tända ljusen gör det bara värre.
Jag är så rädd för Dem,
och rädd för smärtan i livet.
Rädd för insomnian, rädd för att De ska tala med mig igen.
För det gör de, förr eller senare.
Allting upprepar sig."
Tankar och känslor kom i en jämn ström. Hjärtat rusade, kanske på grund av att jag kedjerökte halva natten, men mest troligt för att jag var för förbannat rädd.
När man är som jag, då får man alltid en smäll efter en framgång. Alltid en framgång efter en smäll. Frågan är hur länge man orkar. Smällarna är så hårda, ibland är framgången bara en kort tidsfrist. När man är som jag, då får man vara rädd. Bara en idiot skulle inte vara rädd. Bara en idiot skulle kunna blunda för alla undergångar som väntar.
Men jag är här nu. Jag vill surfa på vågen, våga leva. Och jag gör det, jag tar för mig! Men nu måste jag vila, och med vilan kommer ensamheten och med ensamheten kommer tankar och känslor som jag låtit vänta.
Det var som att syret tog slut igår. Det satt ett monster på min bröstkorg. Min sömnmedicin hjälper inte, varför tar jag dem ens? Fyra femmor Stilnoct. Jag tog ytterligare två stycken, men till ingen nytta. Jag har ätit dem för länge för att de ska hjälpa.
Jag har grävt mig för djupt för att någon ska kunna hjälpa mig att dra mig upp.
Ändå fortsätter jag. Jag har viljan, men även den starkaste soldaten blir väldigt, väldigt, trött ibland.
Ljuset i mörkret.
Den här ljuslyktan fick jag av zani!
Dags att köpa in lite nya ljus. MÅSTE ha ett doftljus som luktar vanilj.
Mina nypolerade ute-lyktor.
Dags att städa upp lite på balkongen så att ljusen får lysa upp ordentligt!
Nu "landar" jag.
Rengjorde mina ljuslyktor för den kommande ljussäsongen, fast jag behövde inte använda fönsterputsen. Kanske hade det fattat eld om jag valt att använda den?
Jag har väskor att packa upp och en lägenhet att städa, men jag tar det lugnt. En sak i taget. Att hänga i soffan framför datorn känns nödvändigt, jag orkar inte mycket just nu. Tankarna svämmar över i huvudet och jag låter dem flöda, jag kan hantera dem - tror jag.
Har skrivit ett mail till mina terapeuter också. Ett mail med en låttext. Inget mer, inget mindre.
Det är skönt att vara hemma faktiskt. Som sagt, nu behöver jag vila.
På mitt boende vill de helst att man lämnar ett meddelande när man går ut. Det är lite roligare med variation.
Avsked.
Hejdå turturduvorna!
Jag somnade innan 23 igår, och steg upp 04.45. Jag var så trött att ögonen gick i kors, vilket var riktigt obehaligt, men det är säkert ingenting jämfört med hur trött Teresa och Åke kommer vara idag. Efter bilturen till flygplatsen och avskedet (som jag snabbt spolar förbi, jag är hemskt dålig på avsked - jag hatar dem) så kom jag hem och fick sova ytterligare några timmar.
Väl hemma är allt som vanligt, det är lugnt på boendet. Jag mår okej, men jag är beredd på en eventuell krasch. Jag har varit igång så mycket, det har hittills varit en intensiv sommar. Jag vet inte hur mycket jag orkar. Även positiv stress är stress, och just nu är jag trött och skulle kunna sova en vecka.
Dagens bestyr går ut på att rengöra mina ljuslyktor och gömma mig i böckernas värld. Ikväll ska jag tända ljus och mysa. Det jagar bort mörkret litegrann i alla fall.
Jag kan inte låta bli att oroa mig. Hur länge kommer det här att hålla? Hur länge kommer jag klara mig på egen hand? Minnesbilder från slutenvården fladdrar förbi på näthinnan och jag vill inte tillbaka. Jag är inte så naiv att jag tror att jag aldrig mer kommer hamna där, jag är inte så dum. Jag känner mig själv, både mitt friska och mitt sjuka jag eftersom det är ett. Jag vet hur jag funkar (men inte varför).
Det är en jävla karusell, runt runt runt, jag hoppas bara att jag klarar mig hyfsat till jul.
Det sliter på en. Att gå igenom vad jag alltid går igenom, att det kommer tillbaka även om det tar slut. (Jag undrar hur andra står ut.)
Men då är då, jag är nu. Idag vilar jag med näsan i en bok och får vara för mig själv. Mamma har lånat ut litteratur från romantiken och lite rysk litteratur, samtidigt känner jag för att läsa första boken i Twilight-serien.
Dagens låt: Amanda Jenssen - Borderline
Ännu mer utflykt.
Blåsigt ute på fårskäret.
Sista natten med gänget. Imorgon flyger Åke och Teresa i ottan, och jag följer med för att få skjuts hem. Vi måste stiga upp runt 04.45, men då får jag sova när jag kommer hem. Annat är det för de stackars resenärerna.
Idag åkte vi ut till fårskäret där Åke och Teresa badade, medan jag låg på ett badlakan och försökte undvika solen och sanden. Jag var inte riktigt på humör idag helt enkelt. Vi åt en mycket sen lunch ute i Järnäsklubb, mitt älskade Järnäsklubb, och maten var superb!
Kallrökt lax, pasta, sallad, senapsdip och lite this and that.
Sedan åkte vi hem och åt middag - SÅ sen var den här lunchen. Men den var god.
Nu är jag helt slut. Jag skulle mest av allt vilja lägga mig ner och storgrina eller någonting, jag är trött och det är kallt och de åker imorgon och jag åker imorgon men ändå vill jag hem och jag är trött och solbränd. Det ska bli så skönt att sova ikväll, även om det inte lär bli många timmar.
Nu ska jag packa, jag har skrivit en lista som jag tänker pricka av när jag fått ner det i väskorna och sedan ska jag bära ut allt utom nattlinnet och handväskan i bilen så att jag inte behöver tänka någonting imorgon alls.
