Jag hatar söndagar. De är långa och grå. De samlar upp hela veckans ångest. Jag vill skrika, gråta, blöda. Istället håller jag allt inne och genomlider en grå söndag. Jag hotar att explodera, svävar på gränsen när ytspänningen är det enda som gör att bägaren inte rinner över fast glaset är mer än fullt.

Pappa skulle kalla det för en "sämmerdag". Och visst är det så, egentligen är det inte mer än det. Jag klarar mig. Jag grubblar och jag spjärnar emot, driver mig själv till vansinne.

Söndag. Jävla söndagar. Sönderdagar.

Jag ser fram emot att sova och jag kommer välkomna måndagen med glädje. Jag trodde aldrig att jag skulle föredra veckodagar framför helger, men jag behöver rutinerna.

Nästa vecka börjar allvaret igen. Då ska jag börja träffa mina terpeuter igen. Jag funderar fortfarande på att såga förtöjningarna till vården, eller gå all in och kämpa tills jag ligger och kippar efter andan. Fast jag vet inte om det funkar så. Jag vet inte hur någonting funkar.

I am borderline.