Rosetter!

Jag har just varit hos min läkare och på apoteket. Jag är så glad att min läkare är så förstående.

Vi pratade mest sömn, eftersom det är det viktigaste just nu. Jag behöver verkligen sova ordentligt för att inte bli så speedad att jag tillslut kollapsar. Jag känner mig tillräckligt väl för att se när det börja barka iväg åt helvetet. Vi utvärderade min sömn på Flunitrazepamen och bestämde att jag ska fortsätta med den i en vecka, och om en vecka ska vi utvärdera igen.

Han inser precis som jag gör att det är viktigt att se till att jag "landar mjukt", jag är så högt uppe och det är långt ner, faller jag så kommer det göra ont. Fruktansvärt ont.

Jag känner mig själv otroligt bra. Jag vet att jag tappar fotfästet ibland, och kan se när sammanbrottet börjar komma för det mesta. Ibland går det för fort, och ibland bryr jag mig inte, men nu när jag känner att livet är en väldigt trevlig tillvaro för det mesta så vill jag göra allt för att det ska bli en positiv utveckling. Jag vet att jag kommer må sämre, jag vet att cirkeln jag är i kommer slutas, men jag gör allt för att skjuta på det.

I år tänker jag köpa alla julklappar i november så att jag har hela december på mig att komplettera och kanske till och mer få lite julstämning. Vi får hoppas att kattskrället som blev sjuk innan jul förra året håller sig frisk, för då, när han var sjuk, så gick jag verkligen sönder. Vem skulle inte göra det? Vi älskar våra husdjur lika mycket som vi älskar våra övriga nära och kära.

Nu håller jag på att ladda om, ladda batterierna till kamera och mobil men också till mig själv för att åka på middag hos sötaste Lynn. Det blir stuvade makaroner, min favorit! Och kramar och samtal. Såntdär som goda vänner gör.

Jag har avbokat min tid med mina terapeuter imorgon eftersom jag behöver dagen för att städa och fixa i ordning lägenheten. Jag är helt pirrig och glad, jag ska få träffa Alex igen! Då vill jag ha det fint här och just nu ser det ut som en svinstia och det kommer nog krävas en hel dag för att städa till det.