Mornin'.

När min mobils alarm började spela Dance in the Dark av Lady GaGa så slog jag direkt upp ögonen, förvirrad för en millisekund. Sedan sköljde ångesten över mig. Jag ville inte kliva upp, det gjorde ont.

Men nu är jag uppe och har kommit igång, och då vet jag att mitt nästa problem kommer bli att somna.

Men det är mycket längre till dess.

Nervös. Tankfull. Lättad men ändå pressad. Jag ska träffa mina terapeuter idag för första gången efter semestertiden och samtidigt som jag har saknat att prata med dem och ha dem som stöd så vet jag inte om jag orkar börja gräva i mig själv igen.

Det snurrar i huvudet. Behandlingscenter, Vågen, TBC igen, vad? Jag vill inte stå och stampa men jag orkar samtidigt inte ta ett steg åt någon riktning. Det är svårt att vara ambivalensen personifierad.