Varning för mobila teamet i Umeå!
Det började bra.
Jag ringde mobila teamet och förklarade situationen. Hon som svarat i telefon tyckte att jag skulle komma upp.
Sagt och gjort, jag tog med mig Louise som jobbar här och vi gick till psykiatrivingen på sjukhuset, anmälde oss i luckan och fick träffa två underläkare ganska snabbt.
Jag förklarade. Jag har varit stressad, speedad, i några veckor och jag ligger varje kväll och väntar på sömnen som inte kommer. Jag sa att igår var droppen, jag blir vansinnig och galen (hör ni också viskningarna från taket?) av min insomnia. Jag fick berätta vad jag åt för mediciner och jag babblade, babblade om att det var första gången jag var på mobila teamet när jag faktiskt inte var deprimerad. Jag sa att jag tror att jag flirtar lite med hypomanin, att det är det som händer med mig just nu.
Min sömnhygien. Kvällsrutiner, olika avslappningsövningar, andningsövningar. 20mg Stilnoct och ibland Nitrazepam 5-10mg för att hjälpa avslappningen. Men jag är spänd på ett sätt som gör att jag ändå ligger vaken, något bortom min kontroll. Medicinerna biter inte mot att jag är speedad. Min kropp rusar i 120. Ligger i sängen och har på låg, lugn music för att jag är rädd för viskningarna som kommer från luftintaget - jag dränker dem med tillräckligt hög musik för att jag ska höra den, men tillräckligt låg för att jag ska kunna somna till den.
Det här är mitt sista rop på hjälp. Går det längre så vet jag inte vad som kommer hända med mig. Jag är rädd för att gå in i väggen, så jag föreslog att jag kunde få Flunitrazepam, bara några tabletter, kanske för en vecka eftersom jag förhoppningsvis får träffa min ordinarie läkare inom en vecka, då kan han ta vid och bestämma över min medicinering.
De gav andra förslag. Theralen - har tagit upp till 2ml men ingen effekt utom hangover som gör att jag vänder på dygnet. Propavan - myrkrypningar. Nozinan - urinrörsförträngning som ett brev på posten. Imovane får jag ökad toleransnivå av efter bara ett par nätter. Lergigan, Atarax, blablabla.
Jag förklarade igen, det handlar bara om några nätter, något som kan knocka mig på kvällen. JAG HÅLLER PÅ ATT BLI GALEN.
Louise berättade att det faktiskt är som jag säger och att jag absolut inte söker narkotikaklassade mediciner för att missbruka. Hon försäkrade dem om det och hon har rätt - jag vill bara sova, några nätter, tills jag träffar min ordinarie läkare. Vi sökte akut för att jag inte orkar mer nu.
De gick till bakjouren, Lars Högberg, en läkare jag haft under tiden jag hörde till Mariedals behandlingscenter. När underläkarna kom tillbaka så berättade de att de inte kunde ge mig något starkare än det jag reda hade, att jag var "tungt medicinerad redan".
- Det är beroenderisk på Flunitrazepam, vi har den faktiskt inte ens här. Vi skriver inte ut sådana mediciner.
Jag var nära på att börja skratta. beroenderisk, om jag använder den i... låt säga, en vecka. Jag berättade om "kurerna" min ordinarie läkare gett mig, jag åt Sobril 25mg under 30 dagar när jag haded en period då jag sov dåligt och att jag inte hade några problem med att sluta ta den.
Deras slutgiltiga bedömning var att jag skulle ta mina vanliga Xanor ett par timmar innan jag skulle gå och lägga mig. Jag sa att jag prövat det, men att det inte fungerar. I mitt huvud undrade jag men det är ju också en bensodiazepin, vad är skillnaden förutom att Flunitrazepam är starkare?
Jag ville inte bråka om det. Jag sa bara att jag var besviken över att jag inte fick hjälp när jag sökte akut. När vi gick ut så frågade jag Louise:
- Verkar jag som en missbrukare som kommer och ber om benso?
- Nej, det gör du inte Sara. Jag känner dig. Du behöver och vill sova och det är allt.
Lars Högberg, mina damer och herrar, är personen som figurerar i min novell En Hon, en ingen. Han som jag är säker på ser mig som en jobbig borderlinetjej som kommer ta alla tabletter samtidigt om hon får några. Han som generaliserar patienterna utefter diagnoser, inte deras person.
Jag höll på att brista i gråt på väg hem, för jag är så sliten, så liten och så trött men så stressad. Inte en natt till.
Ännu en dålig erfarenhet av mobila teamet i Umeå. Stor VARNINGSSKYLT.
Jag känner att sammanbrottet är nära...
Fy fan hur det kan gå till ibland. Jag vet hur det är, har själv suttit på psykakuten mittemot skiträdda och finniga AT-läkare/underläkare som säger att "lergigan och theralen är det enda alternativ som finns" när man förklarat sina besvär. Det är så jävla vridet - man kommer till psykakuten för att man mår piss, men man får ingen hjälp och går därifrån och mår ännu sämre än innan!
Jag hoppas att det kommer att lösa sig på något vis för dig. Verkligen.
Kram
Men herregud! Fy fan vad drygt. Hatar när folk generaliserar på det viset. Hur kan de bete sig så? Varför tror de att alla som har borderline/ens bara sömnproblematik/vilka problem som helst, bara är ute efter att få medicin? Ok, alla är verkligen inte så, men jag förstår din frustration över situationen. Oerhört dåligt bemötande!
Fyfan vad dåligt av dom. Det är ju meningen att läkare ska hjälpa. Är så upprörd över ditt inlägg nu att jag sitter och skakar. GNGHG!
Sanna: Så sant. Jag har aldrig känt mig nöjd efter ett besök på akutpsyk, min ordinarie läkare hävdar till och med att det finns många här i Umeå som borde söka nya jobb! Och ärligt talat, VAD skulle jag göra med fyra... låt säga, Flunitrazepam eller något. Överdosera? Man söker hjälp INNAN man bryter ihop och får ingen. Sedan, när man brutit ihop, är man bortom hjälp. IDIOTI!
Jenny: De säger att de inte generaliserar, men det gör de. Och jag som bad om medicin för några dagar, det är inte någonting man ens KAN överdosera för sjutton. Det är inte som att jag bad om ett recept på 50 tabletter liksom. Nä, jag är så besviken. Och när jag fick tag i min ordinarie läkare idag så var det INGA PROBLEM. Han förstod att det är viktigt att jag inte går in i väggen. JAG AVSKYR AKUTPSYK!
Nocic: Ja, verkligen! Så himla idiotiskt! Och gissa vad? Jag gick och knackade på hos min ordinarie läkare och han skickade hem mig med ett gäng starka sömntabletter, för han förstod att jag går in i väggen snart. Om bara akutpsyk gjort det igår, GAH!
Ingen Blogg men en hemsida där en flicka misshandlas psykisk och fysisk med en djup depression som vuxen där man kan se psykiatrins totala misslyckande.
Mvh Inger
Det är faktiskt inte så konstigt att läkarna var skeptiska till att skriva ut flunitrazepam åt dig, trots att du hade med dig en vän som "intygade" att du inte var missbrukare. Det finns ju inget bevis i hela världen som kan försäkra en läkare att dessa tabletter inte kommer att hamna i fel händer. Alla missbrukare (säger inte att du är en) använder sig av samma historia! Oftast blir det också så att; ju bättre missbrukarens skäl och argument är för att just han ska få medicinen, desto mer misstänksam bli man eftersom en av huvudegenskaperna hos en missbrukare är den otroliga manipulerings/övertalningsförmågan. När en patient som inte haft någon tidigare kontakt med avdelningen/läkaren frågar efter en sådan medicin som flunitrazepam måste man reagera med misstänksamhet och försiktighet. Du vet säkert att det är rohypnol aka. våldtäktsdrogen du frågar om? Ett led i den försiktighetsåtgärden är just att börja med något lättare läkemedel och på så sätt kunna förlänga processen och "kartlägga" patientens beteende, innan man skriver ut något sådant. Precis som mobila teamet gjorde nu. Om du hade varit en patient där förut och dom hade haft större koll på vem det var som satt i stolen framför dom så hade det säkert kunnat gå snabbare/enklare. Det är lite orättvist att skriva att du varnar för dom. Det är inte vårdens fel att vi nu måste vara så otroligt försiktiga vem vi skriver ut åt, utan patienter som har krävt läkemedel för att missbruka. Det är de som har "sabbat" det för er som faktiskt behöver dem.
Mvh/ st-läkaren
Lena, jag vet inte om du kommer att läsa det här svaret, men jag skriver ett ändå.
Självklart förstår jag deras reaktion, men den jag hade med mig var inte en "vän" utan en person ur personalstyrkan från mitt boende där jag vid detta tillfälle bott i nästan två år. Jag är bipolär vilket står i mina papper, och jag var ett solklart fall av hypomani. Du som läkare förstår säkert att Propavan inte hjälper till särskilt mycket för att få en hypomanisk person att sova. MEN, jag förstår absolut resonemanget om att de inte kan kasta ut starka mediciner hur som helst. Jag hade tur som fick tag i min ordinarie läkare dagen efter, för efter att jag ordbajsat okontrollerat i 10 minuter och bara inte kunde stoppa mig själv eller säga klart en mening så fortstod han och gav mig en "kur" med Flunitrazepam. Det bröt av min hypomani. Mobila teamet kunde inte hjälpa mig och det är hemskt trist.
Lena, du råkar inte jobba på NUS?
Jag sitter fast i skiten...vet inte hur jag skall ta mig ur..har redan slitit håret av mig...förstå mig rätt nu att jag har fått jäkla nog av allt som har med psyk och myndigheter att göra....kiss my ass att jag fått hjälp....den rätta är nog att läsa medicin själv...och beställa på nätet...
hahaha så skrattretande!
yes jag vet hur mobilateamet är!
hur i hela helvetet kan mobben ta dej till lars som är proffs inom narkoman-vård?
det är det jag reagerar på.
jag förstår hans syn-sätt sådär men jag kan inte förstå hur du bli ditskickad om du inte är narkoman.
jag har varit tvungen att vända mej till mobben då jag inte hade någon medicin för min EP. dom kunde inte hjälpa till ett shit. fick anfall istället och åkte till akuten där jag injicerades stess (vilket kvaddade hela min drogfrihet)
förstår att du lider, inte hur eftersom vi ine har samma problem osv.
hoppas att du mår bätte nu och får sömn.
KRAM
Vars vänder jag mig? Bryter ihop totalt strax.... Jag orkar inge mer....
