Hejdå turturduvorna!

Jag somnade innan 23 igår, och steg upp 04.45. Jag var så trött att ögonen gick i kors, vilket var riktigt obehaligt, men det är säkert ingenting jämfört med hur trött Teresa och Åke kommer vara idag. Efter bilturen till flygplatsen och avskedet (som jag snabbt spolar förbi, jag är hemskt dålig på avsked - jag hatar dem) så kom jag hem och fick sova ytterligare några timmar.

Väl hemma är allt som vanligt, det är lugnt på boendet. Jag mår okej, men jag är beredd på en eventuell krasch. Jag har varit igång så mycket, det har hittills varit en intensiv sommar. Jag vet inte hur mycket jag orkar. Även positiv stress är stress, och just nu är jag trött och skulle kunna sova en vecka.

Dagens bestyr går ut på att rengöra mina ljuslyktor och gömma mig i böckernas värld. Ikväll ska jag tända ljus och mysa. Det jagar bort mörkret litegrann i alla fall.

Jag kan inte låta bli att oroa mig. Hur länge kommer det här att hålla? Hur länge kommer jag klara mig på egen hand? Minnesbilder från slutenvården fladdrar förbi på näthinnan och jag vill inte tillbaka. Jag är inte så naiv att jag tror att jag aldrig mer kommer hamna där, jag är inte så dum. Jag känner mig själv, både mitt friska och mitt sjuka jag eftersom det är ett. Jag vet hur jag funkar (men inte varför).

Det är en jävla karusell, runt runt runt, jag hoppas bara att jag klarar mig hyfsat till jul.

Det sliter på en. Att gå igenom vad jag alltid går igenom, att det kommer tillbaka även om det tar slut. (Jag undrar hur andra står ut.)

Men då är då, jag är nu. Idag vilar jag med näsan i en bok och får vara för mig själv. Mamma har lånat ut litteratur från romantiken och lite rysk litteratur, samtidigt känner jag för att läsa första boken i Twilight-serien.

Dagens låt: Amanda Jenssen - Borderline