Det var mitt rop på hjälp inatt. Jag förväntar mig inte att någon ska förstå. Den isande ensamheten bosatte sig i mitten av bröstkorgen. Jag funderade vid 02.30 att gå upp till personalen, men jag kunde inte. Det fanns inte ork.

Tankar och känslor kom i en jämn ström. Hjärtat rusade, kanske på grund av att jag kedjerökte halva natten, men mest troligt för att jag var för förbannat rädd.

När man är som jag, då får man alltid en smäll efter en framgång. Alltid en framgång efter en smäll. Frågan är hur länge man orkar. Smällarna är så hårda, ibland är framgången bara en kort tidsfrist. När man är som jag, då får man vara rädd. Bara en idiot skulle inte vara rädd. Bara en idiot skulle kunna blunda för alla undergångar som väntar.

Men jag är här nu. Jag vill surfa på vågen, våga leva. Och jag gör det, jag tar för mig! Men nu måste jag vila, och med vilan kommer ensamheten och med ensamheten kommer tankar och känslor som jag låtit vänta.

Det var som att syret tog slut igår. Det satt ett monster på min bröstkorg. Min sömnmedicin hjälper inte, varför tar jag dem ens? Fyra femmor Stilnoct. Jag tog ytterligare två stycken, men till ingen nytta. Jag har ätit dem för länge för att de ska hjälpa.

Jag har grävt mig för djupt för att någon ska kunna hjälpa mig att dra mig upp.

Ändå fortsätter jag. Jag har viljan, men även den starkaste soldaten blir väldigt, väldigt, trött ibland.