Roliga drömmar.
2014-02-28 @ 12:29:05
Jag var så otroligt rolig i mina drömmar inatt. Jag drömde att jag fick regissera Vänner och jag väckte mig själv lite av att jag skrattade åt mina egna skämt. Det var kul.
Idag har jag ingenting inplanerat. Vad jag borde göra är att gå på macken (mjölken är slut) och duscha. Imorgon ska vi till Holmsund och fira födelsedagar, jag vill gärna vara fräsch då. Om jag bara inte var så förbannat trött jämt! Jag börjar bli lite orolig om jag eventuellt har dåliga värden, järnbrist eller någonting. Det är sanslöst vad less jag är när jag vaknar på morgonen, det kan inte vara möjligt att det ska vara så. Eller är det depressionen som jävlas med mig? Svårdefinierat.
Det är väl bara att börja vid första bästa ände. Jag har ett otroligt ointressant liv just nu, verkligen en öken. Allt behöver inte vara så speciellt jämt, det här får vara bra också.
Time-out.
2014-02-27 @ 16:44:01
Idag känns det mesta ganska tungt, jag sliter och släpar och försöker ta mig framåt. Jag är nog inte lika stark som förut. Jag vill ta en time-out, men det handlar mer om min inställning till allt än någonting annat. Jag kan inte ta saker som de kommer utan jag stressar runt det i huvudet.
Så, hur tar jag då en time-out? Jag stänger inte av datorn eller mobilen. Jag slutar inte ta emot boendestöd. Nej, time-out är någonting som finns i mig, en lugn grundkänsla. Avslappning och ett tidsfönster som inte är större än några timmar. En time-out är att tillåta mig att bara existera utan något krav på att jag ska prestera.
Lättast för mig att komma dit är att antingen läsa, skriva eller lyssna på musik. Det är vilsamt och bra. Det finns alltid tillgängligt.
Nu ska jag avsluta det här och göra ingenting. Ingenting alls.
Att vila aktivt.
2014-02-26 @ 16:37:03
Det är grått och trist ute. Var är solen? Det töar åtminstone, jag hoppas verkligen att vi slipper drabbas av fler köldknäppar den här vintern.
Det var trögt på morgonen. Jag tog mig samman i eftermiddag och åkte till stan. Jag köpte en kalender, en skrivbok, en färgpatron och hårfärger. Det var allt på min att-köpa-lista, men jag kunde ha shoppat så mycket mer viktigheter. Istället åkte jag hem men kände inte den där tillfredställelsen i att man gjort någonting bra för sig själv. Jag är bara trött.
Varför är Sara trött, kan man då undra? Jag vill att allting ska ha en klar mening, jag vill känna att min existens betyder någonting. Mina egna krav på mig själv tillåter mig inte att misslyckas, och när jag då misslyckas så blir jag ond på mig själv och min egna värsta fiende.
Det är som att jag är livrädd för varje andetag, för att jag ska vara icke-sysselsatt. Jag måste komma över det. Jag tyckte att det var mycket underligt igår när jag kom till min psykolog och hon sa åt mig att sätta mig ner "och vila" en stund. Vila? Va? Jag vilar sällan aktivt, med mening. Jag vet inte hur man slår av hjärnan och bara finns till.
Något att träna på kanske. Träna på att vila, vad dumt det låter, men ändå viktigt.
Min vardag.
2014-02-25 @ 18:50:34
Så gick den här dagen också. Den har inte varit särskilt produktiv egentligen, men jag har fått lite sol och varit utanför hemmet i alla fall. Jag har träffat min psykolog och ska uppenbarligen få ett uppföljningssamtal med en läkare eftersom jag är utskriven. Det känns konstigt att få träffa en annan läkare än min egen. Min PAL är sjukskriven ett tag framöver och jag blir på allvar rätt orolig. Jag vet inte varför han är sjukskriven men jag kan ju gissa, och det är inte roligt. Han måste ta det lugnt!
Ikväll kom Röda Korset förbi. Jag släppte in henne och hon började prata lite om världssituationen och vad Röda Korset gör i världen. Hon hamnade snett i sitt manus, för hon började fråga saker som varför våra katter var innekatter och sådant. Seda blev mina armar, ärren, mer intressanta. Jag förklarade att jag knappt klarar mig själv ekonomiskt och att jag just nu inte kunde hjälpa till och la till att jag inte skadar mig längre. Hon berättade om en vän som "hållit på med det" men som mådde bättre nu. Hon sa också att hon själv mått dåligt och jag undrade vad det här var för samtal. Summan av kardemumman var att jag inte kunde skänka pengar idag i alla fall.
Varje steg utanför huset är en seger. Varje sak, om det är att gå på terapin eller köpa hårfärg är viktigt. Idag har vi handlat på Lidl, vi har rosa toalettpapper nu. Passar bra eftersom jag inte gillar rosa... Lidl hade allt möjligt mumsigt, jag måste kolla in det mer senare. Det blev en promenad hem sedan.
Så imorgon ska jag och Mary försöka ta oss in till stan. Jag behöver hårfärg och en ny dagbok samt en ordentlig kalender. Egentligen behöver jag massor av saker, men vi får se vad vi orkar helt enkelt. Boendestödet kommer på förmiddagen i alla fall, det blir sortering av tvätt och sådant.
Jag försöker bara sy ihop livet till något stabilt, halvtråkigt, inte så speciellt eller dramatiskt. Det är superviktigt att köpa toapapper och städa med boendestödet. Det är livsviktigt att knacka ner sådant som för mig är prestationer i den här bloggen. Det är lite svårt att förklara när helt vanliga saker blir en kamp. Nej, alla tycker inte om att handla mat eller stå i kö, men jag tar mig ibland inte ens dit. Det är ärligt talat skitjobbigt. Det här är en vardagsblogg för det mesta. Min vardag.
För trött.
2014-02-24 @ 17:22:52
Jag vaknar på fel sida varje dag. Har jag tid, så går jag tillbaka och gör om det och gör det rätt. Slumrar en stund och försöker sedan igen. Idag fungerade det.
Vi har haft boendestöd och nu är det städat och fint här. Mycket saker överallt, men ändå rent och rätt ordnat. Räkningarna är betalade, jag har varit på macken och inhandlat det mest kritiska... Så kom jag hem, gjorde kaffe och sjönk ner i soffan. Så otroligt skönt.
Jag har läst igenom och korrigerat del 1 av 3 i min roman, nu är det dags att ta sig an del 2. Det är mycket text som ska gås igenom och ibland känns det som att det inte är jag som skrivit det. Får man själv vara nöjd med det man producerat? Ibland så slås jag av att jag faktiskt gjort ett bra jobb. Jag har längtat efter mitt hjärteprojekt, nu har jag äntligen fått tillbaka dokumentet efter "te-incidenten" med min gamla dator.
Jag tänkte uppbringa tillräckligt mycket ork för att gå på stan i veckan. Det är inte så svårt egentligen, men när jag fortfarande släpar upp mig själv sent på förmiddagen så känns det som en rätt stor grej. Jag behöver färga håret, jag ser nästan skallig ut på grund av utväxten. Kanske skulle jag känna mig fräschare om jag fick håret färgat. Börja använda smink igen, något jag alltid gjorde förut men som jag i princip lagt ner sedan jul ungefär. Det är snart mars och jag märker hur mycket tid som gått och hur lite jag presterat i jämförelse. Jag är för trött.
Life will pass me by if I don't open up my eyes.
Kärleksnostalgi.
2014-02-23 @ 20:54:16
Spelar nostalgilåtar på Spotify. Sådana låtar som jag/vi lyssnade på där i början. Jag älskar dig, Mary!
Välkommen tillbaka till skrivarstugan.
2014-02-23 @ 18:58:41
Innan jag tar upp mitt skrivande igen måste jag läsa igenom det som redan är skrivet, vilket är en hel del i och med att jag är klar med ungefär 75% av arbetet. Det ska bli roligt att skriva mer strukturerat och samlat igen, jag är aldrig så samlad som när jag skriver. Det här projektet håller mig igång.
Jag har saknat mina karaktärer. Att skriva är som att ha ett dockhus med dockor som får liv och de berättar hela historien för mig. Jag sätter dem i olika situationer och de reagerar. Det är roligt och givande.
Allt jag vet...
2014-02-22 @ 18:05:00
Mornar är fortfarande svåra. Jag vill bara inte vakna, trots att Mary kommer och myser med mig. Ja, det är svårt. Idag lockade hon upp mig med kaffe. Det är helt enkelt ganska jobbigt att hitta en mening med att stiga upp, men Mary är ofta den som får upp mig.
Vi gick till boendestödets lokal och fikade. Det var rätt trevligt även om jag inte ännu känner mig så trygg att jag kan ge så mycket av mig själv. Det här var bara andra gången jag var där. Jag har en släkting som delar boendestöd så det gör det lite tryggare att gå dit. Jag tror att det är viktigt att gå dit eftersom helgerna har en tendens att bara falla sönder. Det kan ju inte bli värre med lite samvaro och ett mål för dagen.
I ett försök att bryta bluesen såg vi Inget är heligt med Magnus Betnér. Han är ett geni. Nej Magnus, du måste inte dö för att bli geni.
Ikväll kommer förhoppningsvis Olivia över och ser Melodifestivalen med oss. Det blir svårt att slå förra veckans startfält enligt min åsikt.
Allt jag vet är att jag försöker göra det bästa av de situationer jag hamnar i. Jag kan ju inte bara ligga i sängen och vänta på bättre tider.
Sometimes I doubt your commitment to Sparkle Motion.
2014-02-21 @ 16:48:52
Vi åkte aldrig till Strömpilen idag, men vi gick på macken för att handla förnödenheter för helgen. Strömpilen finns ju kvar, och vädret är kasst.
Jag har haft insomnia, igen. Jag låg vaken och försökte att inte driva iväg i tankespiraler, men det gick inte så bra alls. Jag tror att jag fick sova mot morgonen, men då sov jag oroligt. Det kan beror på höjningen av Fluoxetin? Det är möjligt. Jag var så trött att jag ville gråta, men kunde ändå inte somna.
Igår hade vi besök. Tack vare Jimmie har jag nu fått tillbaka innehållet från min förra dator, inklusive alla dokument jag skrivit på. Nu kan jag fortsätta med skrivandet på ett annat sätt och det är guld värt. Tack j10! Räddaren i nöden. Om jag tappat allt jag skrivit skulle jag bli avgrundsdjupt ledsen, jag har lärt mig ett och annat av "te-incidenten". Drulleförsäkring på min nya dator var självklar.
Det lär bli en trög kväll. Jag måste få rätsida på min sömn, gå i säng i tid men inte för tidigt. Sömnhygien.
Verkar som att grannarna kommer ha fest ikväll. Basen gör att taket skakar. Jag är ganska tolerant, jag visste ju när jag flyttade hit att det är ett studentområde och mycket fester, men de kan ju försöka att inte ha sönder dörren igen eller städa upp om någon kräks i trapphuset.
Kanske se Donnie Darko ikväll? Fantastisk film, får aldrig nog.
Frågestund.
2014-02-21 @ 11:46:00
Jag fick ett gäng frågor i en kommentar igår, så jag tänkte att jag drar igång en frågestund med det inlägget som de första frågorna.
"sådär är de väll för de flesta.. de är så jävla tungt.o visset ibland så man vill bara spy på det... men man får liksom kämpa sig igenom det. alla borde ha boendestöd.. jag hade blivit överlycklig! för ja har varken lust eller ork att göra all evighetsgöra som städ osv..man tappar ju totalt livsgnistan ibland så lite stöd o peppning hade inte vart fel.. hade gärna haft någon som peppade mig att gå promenader o träna också, som en pt nästan..
så min fråga, vad är skillnaden mellan oss och andra som också har svackor (som är en del av livet) känslomässigt?
mår du sämre än oss andra o på vilket sätt?
vad händer om du inte har boendestöd?
kan du inte ta regelbundna promenader för egen maskin? (viljestyrka)
vill du inte leva om diskhögen blir för stor? (de vill nästan j
inte ja men de e ju bara o ta tag i det!!) kan inte du ta tag i det?
sorry för hårda frågor (för att få fram poängen) vill bara ha svar...
beatha"
Ja, alla som vill och därmed antagligen behöver det borde få ha boendestöd. Tanken är ju att man ska utvecklas och lära sig klara sig utan boendestöd så småningom. Mitt boendestöd är just ett stöd, på sin höjd så hjälper de till att diska men vi gör allt annat. Det är mycket rent socialt också, och peppning såklart.
Jag skulle inte säga att det finns någon direkt skillnad mellan mig eller någon annan, jag avskyr att jämföra mående med människor och tror inte riktigt att det är möjligt att göra det. Vi har alla våra individuella helveten och behov. Allt jag vet är att jag behöver boendestöd, huruvuda andra behöver det eller inte kan ju inte jag svara på. Jag kan inte heller svara på din fråga om jag skulle må sämre än någon annan. Som sagt, det är nog en svår sak att jämföra och faktiskt inte så intressant.
Jag tar promenader spontant, jag har inga fasta tider utan utövar vardagsmotion så gott jag kan. Blir diskhögen för stor blir jag störd, men jag brukar vara ganska bra på att hålla den under kontroll. Blir det utom kontroll så brukar jag köra en 10--minuters-disk. Jag slår på peppig musik och diskar i 10 minuter. Ofta kan jag känna att "jag står ju ändå här" och diska klart allt. Andra gånger diskar jag 10 minuter här och där. Men det är svårt att ta tag i det.
Det går över.
2014-02-20 @ 15:58:59
Idag var det extra svårt att ta sig ur sängen. Jag vet inte varför, kanske för att gårdagen var påfrestande? Oftast när jag vaknar på morgonen är min första känsla negativ, fast jag inte vill ha det så. Det är tydligen ganska klassiskt att må extra dåligt på morgonsidan när man är deprimerad. Jag skulle kunna göra så mycket, du anar inte, jag skulle kunna använda min tid till kreativitet och omvårdnad. Nu handlar det om rå överlevnad, att ta sig igenom dagarna. Jag kan inte påstå något annat just nu.
Men det kommer gå över. Jag kommer kämpa mig upp, jag kommer leva upp igen. Det gör jag alltid. Cirkeln sluts alltid.
Vi har haft boendestöd idag. Det är diskat, plockat, dammsugit och tvättat kläder. Jag förstår fortfarande inte hur jag orkade, nu ska jag lägga ner huvudet på en kudde och andas.
Denna dagen, ett liv.
2014-02-19 @ 19:40:06
Efter många svordomar har jag äntligen fått bukt med Microsoft Office. Välkommen till min dator! Blir nog mycket nöje.
Jag vet inte var jag hämtade krafterna från när jag gick till bussen för att åka till sjukhuset. Kanske var det tack vare Alice in Videoland i lurarna - jag har återupptäckt albumen Outrageous! och Maiden Voyage. Jag kom precis i tid till mötet med min psykolog. Hon fyllde i ett formulär till (eller kanske snarare om) mig, ställde mig frågor som var lite svåra att svara på och bad mig utveckla sådant som jag aldrig pratat om tidigare. Hon noterade att jag var lite rädd och ju längre vi kom in i formuläret desto mer obekväm blev jag. Jag var alldeles slut när vi var färdiga, och då hade det också gått väldigt mycket tid. Allt som allt så var jag där i 1,5 timma.
Jag gick därifrån, postade ett brev, åkte till ÅC, gick till Apoteket och efter det en sväng på Coop för att sedan trava hemåt. Jag kände mig helt perplex över att jag orkat allt detta inklusive att laga matlådorna innan. Jag vet, det är egentligen helt vanliga saker att göra under en dag men jag har, som jag klagat på länge, dåligt med ork.
Nu är jag trött men nöjd med dagens prestationer. Det betyder inte nödvändigtvis att jag får sova i natt men en får ju hoppas.
Undrar om mina ögon orkar att läsa. Vi får väl se.
Stängda ögon.
2014-02-19 @ 13:37:14
Jag sov gott hela natten, men det var trögt att ta sig upp ur sängen. Innan boendestödet kom var jag i alla fall uppe.
Jag har lagat matlådor idag och det är ju värt någonting i alla fall. I eftermiddag ska jag träffa min psykolog och sedan ska jag hämta ut min ApoDos. Just nu känns det som enorma berg framför mig, var har orken egentligen tagit vägen? Jag hittar den inte.
Det kommer bli förändringar med boendestödet hoppas jag. Varken jag eller Mary har just nu sysselsättning om dagarna men behöver rutiner. Jag väntar på att få börja på EBC igen (bildterapi, motionsgrupp, musikterapi) och tills dess skulle jag verkligen behöva ett utökat boendestöd. Dagarna behöver mer meningsfullhet och jag skulle behöva stödet, även om det bara handlar om att komma ut och fika eller gå ut på en promenad. Sådana enkla saker är värt mycket.
Snart dags att söka mig till busshållplatsen. Ögonlocken vill stänga igen och inte öppna förrän våren kommer. Kanske inte ens då. Men jag reser mig och går ändå, jag måste försöka och det finns inga andra alternativ.
Insomnia.
2014-02-18 @ 12:57:06
Jag har inte sovit såhär illa på länge. Jag bäddade ner mig i sängen på kvällen, klockan gick, tankarna snurrade, jag gjorde mindfulness-övningar, noterade när jag drev iväg i andra tankar och återgick till övningarna. Hela natten och in på morgonen. Jag har avbokat träffen med min psykolog för att ingenting går in i mitt huvud när jag är såhär trött.
Insomnian tog mig tillbaka till mina tonår, när jag gick i gymnasiet. Min buss gick vid 07, så jag gick upp 06 varje morgon. En kväll gick jag och la mig 21 men somnade inte förrän 6 timmar senare. Jag skrev VG+ på ett prov efter 3 timmars sömn. Jag KAN fungera utan sömn, i alla fall hyfsat. Jag gjorde det hela tiden då, innan insomningstabletterna kom in.
Jag ska försöka göra något av dagen ändå.
Tillbaka.
2014-02-17 @ 19:34:09
Nu är jag utskriven! Jag är trött och mår sådär, men är tillräckligt bra för att vara hemma. Så idag skrevs jag ut utan några krusiduller. Jag fick naturligtvis svara på massvis med frågor men jag vet vad jag vill och slutenvården kan inte hjälpa mig.
När jag kom hem landade jag i Marys famn, kröp ihop under kedjetäcket och vilade en stund innan boendestödet kom. Det kanske låter lite knasigt, men äntligen fick jag städa ordentligt. Det kan vara svårt att komma igång, men jag tycker att det kan vara rätt skönt, speciellt känslan efter att man är färdig. Så till tonerna av Alice in Videoland så tog vi tag i hemmet.
Mina mål är att komma mig upp på morgonen, sköta mathållningen och hemmet. Väldigt basic. Imorgon ska jag och Mary träffa min psykolog, vi har "ångest-skola" med henne där hon lär oss hur allt hänger ihop. Väldigt intressant, och jag har haft nytta av det vi redan gått igenom.
Hemma är en känsla.
Grus i ögonen.
2014-02-16 @ 15:27:45
Utskrivning imorgon, äntligen. Jag har grus i ögonen och är jättetrött, men måste bege mig tillbaka till avdelningen ikväll. Det har varit en okej permission. Inga större katastrofer, men inga speciella sensationer heller. Bergochdalbana i humöret, men jag behöver inte avdelningen nu, vad jag behöver är att vara hemma och komma in i rutinerna igen.
Till dig, dig och dig.
2014-02-15 @ 21:53:14
A, M, ASDF och resten av er bekvämt anonyma personer som sitter med sin laptop och har åsikter i sådant de inte har med att göra och inte vet särskilt mycket om: Ni FÅR uttrycka er, ni får skriva era tankar som kommentarer men jag har en enda regel, och det är att lämna andra utom mig utanför. Det är i min blogg ni lägger era domar och ert hat, så lägg det på mig och lämna andra som finns omkring mig ifred. Det är allt jag ber om. Tack snälla!
"Mello".
2014-02-15 @ 21:48:33
Jag har aldrig varit så engagerad i TV som idag. Vi såg med spänning på damernas skidstafett och jublade till guldet. Hockey har fått vara i bakgrunden medan vi har haft fint besök.
Lynn och Marcus hälsat på. Vi pratade om precis allt möjligt och drack kaffe/te, åt middag. De passerade vidare då de skulle på en skräckteater, lät spännande!
Innan Melodifestivalen kom Olivia över och vi såg hockey fram tills det var dags. Jag älskar Melodifestivalen måste jag erkänna, det är ett ljus i mörkret. Jag tycker inte alls illa om att det är flera deltävlingar, mer festival till folket! Kvällens startfält var riktigt bra och jag gillade Outtrigger mest. Dr Alban vad pinsamt. Björn Gustafsson var ett härligt ansikte att få se igen.
Nu ska jag slå en signal till pappa och mamma för ett efter-mello-snack.
Haters will hate.
2014-02-14 @ 14:14:16
Woah! Nu tar vi det lite lugnt här. Min postning om Malin på Spotify blev en dragkamp om huruvida jag är sjuk, puckad, fet och lat. Det var inte meningen.
Jag är både road och oroad över vissa av kommenteringarna. Road, för att ingen egentligen vet hur jag har det eller vad som händer med mig. Oroad, för att jag vet att vissa människor inte orkar få sådana kommentarer. Hata mig gärna, jag bjuder på ett leende, men jag hoppas att ni som slänger skit på mig inte gör det mot någon stackare som inte riktigt hittat sig själv eller som inte är trygg med vem de är.
Det är nog allt jag har att säga om det, för nu.
Idag fick jag gå på permission vid lunch. Min läkare är sjuk så jag kände att jag inte hade någon anledning att dra ut på det. Så fort mina mediciner för helgen var delade så for jag, mötte upp Mary på ÅC, handlade och har nu landat hemma. Vi invigde vår "dramaten", en väldigt praktisk sak att ha. Vad som skulle blivit åtskilliga påsar från Coop kunde vi dra bakom oss. Synd bara att det är slaskigt och dåligt före.
Den här helgen kommer avgöra om jag skriver ut mig eller inte. Just nu känns det bra, även om det fladdrar lite i bröstet så kan jag vara hemma ändå. Jag har längtat hem så länge och alla omkring mig (som jobbar med mig alltså) säger att jag är klok i mitt tänk om vistelsen inom slutenvården, men de känner inte hemlängtan som jag känner den. Olika komponenter som ska stämma för en lyckad hemskrivning - men jag tror att jag har dem nu.
Nu ska jag slänga mig i duschen.
Song for Sara på Spotify.
2014-02-12 @ 12:41:58
Nu finns Malin Frimodig ute på Spotify med två album, Naked och One More Lovesong. Där finns även låten Song for Sara som hon skrev till mig. In på Spotify och lyssna på Malins klara röst och oslagbara melodier!
Nattperm.
2014-02-11 @ 19:02:03
Jag lyckades flirta till mig en nattpermission, så nu sitter jag i min soffa med Mary.
Jag har mål-och-tid men orkar sällan gå ut. Dagen börjar med att jag känner mig som ett överkört vilddjur och jag vill helst inte lämna sängen. Jag försöker, det gör jag verkligen. Men den där känslan... Den förlamar, sätter käppar i hjulet. Men jag gör framsteg - jag pratar, jag finns, jag orkar till och med duscha ibland.
Igår kom mina fantastiska föräldrar och hälsade på. Att de kom med en chokladask och semlor med rött te var bara en bonus, att de åkt in för min skull och kramar mig, pratar och bryr sig, betyder allra mest. Som jag älskar dem!
Jag börjar se en öppning, helgpermission och sedan kanske utskrivning? Kan det vara så att jag är så nära målet? Såklart kommer det vara svårt hemma, men tillfrisknandet sker i hemmet enligt mig. Det finns bara så mycket slutenvården kan göra för en person.
Natten till idag var hemsk, för jag sov så illa. Jag kände inte att jag sov mellan gångerna som jag verkligen vaknade så jag har sovit stötvis genom natten och sedan lite på dagen. Trött.
Ingen PAL i sikte, han är som bortblåst. Avdelningen söker honom med ljus och lykta men får inte ifatt honom. Jag vill ju helst prata med honom innan en utskrivning.
Vi får se vad kvällen bjuder på. Lugn och ro skulle vara schysst.
Trololo.
2014-02-07 @ 19:20:28
Trololo... TV:n står på och jag fastnade framför OS-invigningen. Ryskt och bryskt.
Det är så skönt att vara hemma. Jag ser aldrig på TV när jag är inlagd, utom vissa undantag, men de är väldigt få. Jag gillar inte att sitta med andra patienter, när jag är "knäpp" (psykotisk?) så säger TV:n saker som jag måste notera och jag är ofta inlagd för att jag behöver vara själv, behöver vita väggar och gröna dörrar. Jag har enkelrum på trean och får vara ifred med min musik och mina böcker. Det är jag tacksam för.
Det finns vissa skillnader. För några veckor sedan var jag så tom att jag inte kunde förmå mig själv till att prata om någonting. Jag VILLE prata med någon på avdelningen, men jag öppnade munnen och ingenting kom ut. Men nu kan jag prata, åtminstone mer än förut. Jag kan inte säga att jag är mer avslappnad, men antagligen mindre deprimerad.
Mary bjuder på styrka och mod. Det gör mig inspirerad.
Jag försöker planera framåt, med permissioner först och främst. Jag är kanske inte redo att stiga hem än, inte fullständigt. Jag vill prata med min läkare, som de aldrig lyckas nå. Avdelningsläkaren kan bara hjälpa mig till en viss del. Han är en väldigt sympatisk man, men det är ju min PAL som känner mig och känner till planerna med upptrappning och nedtrappning av mediciner. Jag vill ha det klart för mig innan jag skrivs ut helt. Tills dess får jag leva på dessa permissioner och träna på att vara hemma.
Helgpermis.
2014-02-07 @ 13:39:12
Jag landade här hemma för en timme sedan ungefär. Jag sov långt in på förmiddagen så jag känner mig nyvaken. Jag tror att jag ska lägga mig under kedjetäcket och vila ett tag, jag är liksom inte färdig med att vila... Jag hoppas att jag inte blir såhär trist hela helgen. Jag har permission till och med söndag och lovade att komma tillbaka om saker inte känns bra. Jag hoppas att det blir en fin helg med min fantastiska Mary.
Nu - vila.
Tack.
2014-02-06 @ 15:16:10
Jag har kämparglöd men inte ork. Det senare kommer förhoppningsvis snart. Jag vilar, jag tar igen mig, samlar energi.
Permissionen har gått bra, jag ska strax åka tillbaka till sjukhuset. Mary har styrkt mig, kärleken rusar genom mina vener, jag är nog lite hög på henne. En sådan fantastisk person i mitt liv.
Jag lutar mig tillbaka mot alla som ställt upp. Vänner, familj, Mary... Jag är evigt tacksam. Och som tack tänker jag bli starkare och kunna ställa upp för er.
Nu börjar den långa vägen tillbaka till avdelningen och jag har mycket att tänka över, angående min vistelse där och annat. Helst skulle jag vilja prata med min PAL innan jag gör några direkta förändringar, men de söker honom fortfarande utan resultat.
Tills vidare.
Skynda långsamt.
2014-02-05 @ 18:00:07
Nu sitter jag hemma med amerikanska pannkakor i magen, under ett kedjetäcke och bredvid Mary. Hennes styrka fascinerar mig. Den är så tydlig trots så många bakslag och jag blir stolt över henne. Jag beundrar hur hon vänt på pannkakan, som de hon gjorde till middag medan jag duschade av mig sjukhuslukten.
Jag är på permission, och jag trodde ett tag att jag inte skulle få gå. De söker min PAL som är svårare att få tag på än påven och avdelningsläkaren hann inte med mig igår, men i eftermiddags kom han och pratade med mig om helgen som var och mina planer framöver. Går den här permissionen bra så tar jag två nätters permission till helgen. Går den inte bra så tar jag permission en natt till helgen. Man ska aldrig sluta försöka, även om jag kanske är lite ivrig att få gå hem. Jag är så trött på att inte må bra, men jag måste ju fungera för att kunna vara hemma. Med stöd så kan det nog gå. Och förhoppningsvis kan det gå bra. Som sagt, jag vill så mycket att jag ska lyftas ur detta hålet att jag inte ger mig själv chansen att vara liten och sårbar ett tag, något som alla människor är ibland.
Nåväl.
Sova i sin egen säng bredvid sin egen Mary kommer vara underbart. Jag har drömt mardrömmar de senaste nätterna och varit uppe vid 04 och snurrat runt. Sedan sover jag på förmiddagen. Jag sover väldigt mycket, psyket kräver avstängning lite nu och då men jag försöker ändå hålla dygnsrytmen. Jag går och lägger mig vid 22 tillsammans med de andra pensisarna på avdelningen och går upp för att äta min frukostmacka på morgonen. Sedan lyssnar jag på musik, sover eller läser. Jag läser inte hälften så mycket som jag skulle vilja men jag har lite dåligt fokus. Musik är enklare och njutningsfullt det också, men jag behöver lite mer omväxling än så.
Nu kan jag åtminstone prata. Jag var så tom och hade inga ord, men de börjar komma tillbaka.
Skynda långsamt är vad jag borde göra. Jag ska försöka ta saker som de kommer och lyssna på min kropp och mitt hjärta.
Snabba ryck.
2014-02-04 @ 13:22:58
Nu sitter jag på sjukhusets bibliotek och kollar efter lägenheter. Jag har vågat mig ut, men jag blir rent fysiskt vinglig för att jag stöter på så många människor. Vissa ser mig alltför väl, andra ser mig inte alls. Osynlig eller plågsamt synlig. Jag tror att jag ser konstig ut eller någonting.
Jag ska vara snabb, för jag väntar på min läkare. Han kan dyka upp när som helst vilket känns rätt jobbigt men det hjälps inte.
Imorgon vill jag ha nattpermis, men personalen frågar mig om det verkligen är vettigt. Det är svårt, jag är arg för att jag inte mår bättre än vad jag gör, men jag vill verkligen hem. Vi får se vad överläkaren på avdelningen säger. Jag är ju faktiskt här frivilligt och de brukar ju uppmuntra en när man vill hem.
Nu ska jag rusa iväg till kiosken och sedan upp på avdelningen igen.
Undrar...
2014-02-03 @ 14:20:39
Jag brukar alltid kunna sätta ord på saker och ting, på känslor, på personlighetsdrag, på sjukdom, men nu är jag i ett vakuum och har en tappad ork som jag famlar efter, klumpigt och i blindo.
Jag ska sluta planera saker, det blir aldrig som det är tänkt hur som helst. Visst, vissa saker måste jag planera men jag måste gå in med tanken på att det kanske inte blir som jag tänkt mig. Jag tänker ta permission imorgon, sedan igen i helgen. "Någon utskrivning är inte aktuell än". Jag blir så less på mig själv att jag vill kräkas.
Det känns jämt som att det är någonting som fattas mig. Jag ser till mina behov men känner mig ständigt törstig efter någonting som jag inte vet vad det är. Det är som att pusslet Jag tappat ett par bitar och vinden blåser kall genom mig. Jag undrar vad som är fel, egentligen.
Orkeslös.
2014-02-02 @ 17:46:05
Jag tar på mig för mycket för snabbt. Under helgen har jag själv märkt hur sänkt jag är, mentalt trött och oförmögen att ta hand om mig själv eller någon annan.
Jag önskar att jag kunde beskriva känslan - det närmaste jag kommer är att beskriva den som ett ingenting, en total frånvaro av närvaro. Att inte orka med verkligheten och därför suddas den ut till en grå dimma och jag blir liten och känslig.
Att gå ut med Puffen och sedan duscha var som att bestiga ett berg. Det väntar tusen andra berg, var är orken?
Vanmakt.
2014-02-01 @ 16:36:35
Jag känner en sådan vanmakt - jag trodde att det skulle vara lättare än såhär. Att vara hemma, att samexistera, att påta på med saker och ting. Istället går jag runt och bär på en präktig depression med ångest och att jag känner såhär känns som ett stort misslyckande.
Mina planer är att komma hem i nästa veckoslut. Utskriven, färdig med slutenvården (för den här gången). Men jag orkar inte ta hand om någonting eller någon, inte ens mig själv. Hur ska jag då orka komma hem, vara själv hemma? Så mycket har hänt och jag är uttömd på kraft. Jag trodde att jag mådde bättre än såhär och jag är irriterad på mig själv. Så fort jag blir tillräckligt stark så bryts jag itu. Det är störande och jag känner mig bitter.
Höjningen av Fluoxetinet borde ge verkan snart. Den har hittills gett delvis verkan, men inte fullständig. Jag väntar medan pillren rusar genom mina vener till min hjärna och biter ihop, biter ihop utav bara helvetet. Jag SKA klara det här bättre, jag SKA och det finns inte tid eller rum för att ligga i en sjukhussäng och vrida sig i plågor. Jag måste hem och jag måste hem snart. Jag längtar hem men det är också väldigt läskigt när jag mår som jag gör.
Man är så stark som man måste vara, har jag alltid trott på och fortsätter att tro på. Så om jag måste orka jonglera vardagen så kommer jag göra det, helt enkelt för att jag måste.
Men nu minskar jag tidsfönstret. Det är lördag kväll och jag kan inte lösa mina problem just nu. Därför är det bäst att bara vara. Jag ska dra en filt över mig och läsa, ikväll är det melodifestivalen och det ska bli kul. Det där andra som hänger över mitt hjärta finns såklart också med, men då får jag väl välkomna det istället för att kämpa mig matt i kampen mot det.
