Nu sitter jag på sjukhusets bibliotek och kollar efter lägenheter. Jag har vågat mig ut, men jag blir rent fysiskt vinglig för att jag stöter på så många människor. Vissa ser mig alltför väl, andra ser mig inte alls. Osynlig eller plågsamt synlig. Jag tror att jag ser konstig ut eller någonting.

 

Jag ska vara snabb, för jag väntar på min läkare. Han kan dyka upp när som helst vilket känns rätt jobbigt men det hjälps inte.

 

Imorgon vill jag ha nattpermis, men personalen frågar mig om det verkligen är vettigt. Det är svårt, jag är arg för att jag inte mår bättre än vad jag gör, men jag vill verkligen hem. Vi får se vad överläkaren på avdelningen säger. Jag är ju faktiskt här frivilligt och de brukar ju uppmuntra en när man vill hem.

 

Nu ska jag rusa iväg till kiosken och sedan upp på avdelningen igen.