Jag sov gott hela natten, men det var trögt att ta sig upp ur sängen. Innan boendestödet kom var jag i alla fall uppe.

 

Jag har lagat matlådor idag och det är ju värt någonting i alla fall. I eftermiddag ska jag träffa min psykolog och sedan ska jag hämta ut min ApoDos. Just nu känns det som enorma berg framför mig, var har orken egentligen tagit vägen? Jag hittar den inte.

 

Det kommer bli förändringar med boendestödet hoppas jag. Varken jag eller Mary har just nu sysselsättning om dagarna men behöver rutiner. Jag väntar på att få börja på EBC igen (bildterapi, motionsgrupp, musikterapi) och tills dess skulle jag verkligen behöva ett utökat boendestöd. Dagarna behöver mer meningsfullhet och jag skulle behöva stödet, även om det bara handlar om att komma ut och fika eller gå ut på en promenad. Sådana enkla saker är värt mycket.

 

Snart dags att söka mig till busshållplatsen. Ögonlocken vill stänga igen och inte öppna förrän våren kommer. Kanske inte ens då. Men jag reser mig och går ändå, jag måste försöka och det finns inga andra alternativ.