Nu sitter jag hemma med amerikanska pannkakor i magen, under ett kedjetäcke och bredvid Mary. Hennes styrka fascinerar mig. Den är så tydlig trots så många bakslag och jag blir stolt över henne. Jag beundrar hur hon vänt på pannkakan, som de hon gjorde till middag medan jag duschade av mig sjukhuslukten.

 

Jag är på permission, och jag trodde ett tag att jag inte skulle få gå. De söker min PAL som är svårare att få tag på än påven och avdelningsläkaren hann inte med mig igår, men i eftermiddags kom han och pratade med mig om helgen som var och mina planer framöver. Går den här permissionen bra så tar jag två nätters permission till helgen. Går den inte bra så tar jag permission en natt till helgen. Man ska aldrig sluta försöka, även om jag kanske är lite ivrig att få gå hem. Jag är så trött på att inte må bra, men jag måste ju fungera för att kunna vara hemma. Med stöd så kan det nog gå. Och förhoppningsvis kan det gå bra. Som sagt, jag vill så mycket att jag ska lyftas ur detta hålet att jag inte ger mig själv chansen att vara liten och sårbar ett tag, något som alla människor är ibland.

 

Nåväl.

 

Sova i sin egen säng bredvid sin egen Mary kommer vara underbart. Jag har drömt mardrömmar de senaste nätterna och varit uppe vid 04 och snurrat runt. Sedan sover jag på förmiddagen. Jag sover väldigt mycket, psyket kräver avstängning lite nu och då men jag försöker ändå hålla dygnsrytmen. Jag går och lägger mig vid 22 tillsammans med de andra pensisarna på avdelningen och går upp för att äta min frukostmacka på morgonen. Sedan lyssnar jag på musik, sover eller läser. Jag läser inte hälften så mycket som jag skulle vilja men jag har lite dåligt fokus. Musik är enklare och njutningsfullt det också, men jag behöver lite mer omväxling än så.

 

Nu kan jag åtminstone prata. Jag var så tom och hade inga ord, men de börjar komma tillbaka.

 

Skynda långsamt är vad jag borde göra. Jag ska försöka ta saker som de kommer och lyssna på min kropp och mitt hjärta.