Det går över.
sådär är de väll för de flesta.. de är så jävla tungt.o visset ibland så man vill bara spy på det... men man får liksom kämpa sig igenom det. alla borde ha boendestöd.. jag hade blivit överlycklig! för ja har varken lust eller ork att göra all evighetsgöra som städ osv..man tappar ju totalt livsgnistan ibland så lite stöd o peppning hade inte vart fel.. hade gärna haft någon som peppade mig att gå promenader o träna också, som en pt nästan..
så min fråga, vad är skillnaden mellan oss och andra som också har svackor (som är en del av livet) känslomässigt?
mår du sämre än oss andra o på vilket sätt?
vad händer om du inte har boendestöd?
kan du inte ta regelbundna promenader för egen maskin? (viljestyrka)
vill du inte leva om diskhögen blir för stor? (de vill nästan j
inte ja men de e ju bara o ta tag i det!!) kan inte du ta tag i det?
sorry för hårda frågor (för att få fram poängen) vill bara ha svar...
beatha