Trololo... TV:n står på och jag fastnade framför OS-invigningen. Ryskt och bryskt.

 

Det är så skönt att vara hemma. Jag ser aldrig på TV när jag är inlagd, utom vissa undantag, men de är väldigt få. Jag gillar inte att sitta med andra patienter, när jag är "knäpp" (psykotisk?) så säger TV:n saker som jag måste notera och jag är ofta inlagd för att jag behöver vara själv, behöver vita väggar och gröna dörrar. Jag har enkelrum på trean och får vara ifred med min musik och mina böcker. Det är jag tacksam för.

 

Det finns vissa skillnader. För några veckor sedan var jag så tom att jag inte kunde förmå mig själv till att prata om någonting. Jag VILLE prata med någon på avdelningen, men jag öppnade munnen och ingenting kom ut. Men nu kan jag prata, åtminstone mer än förut. Jag kan inte säga att jag är mer avslappnad, men antagligen mindre deprimerad.

 

Mary bjuder på styrka och mod. Det gör mig inspirerad.

 

Jag försöker planera framåt, med permissioner först och främst. Jag är kanske inte redo att stiga hem än, inte fullständigt. Jag vill prata med min läkare, som de aldrig lyckas nå. Avdelningsläkaren kan bara hjälpa mig till en viss del. Han är en väldigt sympatisk man, men det är ju min PAL som känner mig och känner till planerna med upptrappning och nedtrappning av mediciner. Jag vill ha det klart för mig innan jag skrivs ut helt. Tills dess får jag leva på dessa permissioner och träna på att vara hemma.