Jag tar på mig för mycket för snabbt. Under helgen har jag själv märkt hur sänkt jag är, mentalt trött och oförmögen att ta hand om mig själv eller någon annan.

 

Jag önskar att jag kunde beskriva känslan - det närmaste jag kommer är att beskriva den som ett ingenting, en total frånvaro av närvaro. Att inte orka med verkligheten och därför suddas den ut till en grå dimma och jag blir liten och känslig.

 

Att gå ut med Puffen och sedan duscha var som att bestiga ett berg. Det väntar tusen andra berg, var är orken?